Inte för att jag för en sekund saknar dagarna som 17-åring.
Men när jag hörde den här låten fick jag en insikt om att jag på något vis lyckats skapa ett liv där det inte finns utrymme för vänner. Visst är det hemskt?
Det slog mig när jag träffade E och hennes man på pizzerian och vi konstaterade att vi verkligen saknar varandra, vi har barn i samma ålder som leker bra ihop, vi blir glada av varandra, varför får vi aldrig till en lunch?
Det slog mig när jag för andra gången i rad inte fick till det i planeringen att gå och titta på en kompis som sjunger i kör.
Det slog mig när jag efter snart två veckor fortfarande inte fått till en promenad med typ den enda vännen jag träffar regelbundet, detta trots att jag har EN OCEAN av ämnen att avhandla.
Jag saknar mina vänner.
Detta är en väldigt märklig insikt för en person vars största intresse i livet är att läsa om, tro på och förmedla vikten av sociala relationer. Hur gick det till? Tingeling, jovars. Visst antar jag att jag har huvudet fullt av tingeling. Jag tänker på förskoleschema, födelsedagspresenter, ärendet jag ska dra på handledningen, målarfärg, inköpslistor, det potentiella drömhuset, sommarskor, när jag ska så morötter, vilken utbildning jag kommer få gå på jobbet, att jag börjat dricka ganska mycket kaffe, spellistor, kattungar, ett vin med en spade på, att jag borde äta keso och bär. Det tänker jag på. Men jag längtar tills jag får träffa mina vänner. Jag längtar tills jag sitter i ett kök i Uppsala och håller ett nytt litet liv i mina armar och får bolla frågor som inte är tingeling. Jag längtar efter en riktig fläskig onyttig fika med mina juntisar.
Jag tror att jag måste tänka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar