Jag har ett alldeles lagom antal föräldraledighetsvänner, dvs. vänner som också är föräldralediga och som man hänger med tillsammans med barnen för att underhålla sig själv och barnen. Dessa är noggrannt utvalda efter principen inte-för-mycket-bebisprat, generositet, inte-moraltanter och extremt högt i tak. Jag har den senaste veckan tänkt en del på den här formen av vänskap. Den är nämligen väldigt slit-och-slängig och totalt ovärderlig på en och samma gång. Låt mig förklara.
Mina föräldraledighetsvänner har sett de sidorna av mig som jag vanligtvis gör allt för att dölja. De har sett mig glåmig, tjurig, på-gränsen-till-nervsammanbrott-trött, gnällig, dålig-mamma-glömsk (oj har du barnmat hemma för det glömde jag? Oj har du en vällingflaska också för det glömde jag?), svag, förvirrad (näst intill korkad), opedagogisk, fet-på-konstiga-ställen-och-med-kläder-som-inte-passar-och-det-skiter-jag-i-för-jag-ska-bara-träffa-föräldraledighetskompisen. Och de har sett mig bli arg på min son.
Det är inte många som har sett det.
Överlag är det inte många som sett mig i dessa utsatta lägen överhuvudtaget. Kanske inte ens mina "vanliga" vänner. Jag skulle vilja påstå att jag sett mina föräldraledighetsvänner också i dessa situationer och det är kanske ömsesidigheten som gör att vi släpper på kontrollen. Det är lite speciellt och samtidigt nödvändigt för vem orkar hålla fasaden hela tiden under de trötthetsomständigheter det innebär att ha småbarn?
Kort sagt, det är en fin och ärlig relation.
Samtidigt finns det inga som jag dissar lika hårt som mina föräldraledighetsvänner. Jag svarar inte i telefonen och är omöjlig att få tag på, jag avbokar med kort varsel, jag sätter nästan alltid läget här hemma först och jag prioriterar alltid sömn. Inga dissar mig som de gör heller för man vet aldrig om man verkligen ska träffas förrän kanske en halvtimme innan det var planerat för att något kanske kör ihop sig. Någon kanske råkade sova väldigt dåligt just inatt eller så är barnen hopplöst trötta och griniga och nu blev det lite för mycket här idag och oj min planering sprack, jag hinner inte, jag orkar inte och du är det ok, vi tar det en annan dag va.
Och det är alltid ok.
Även om det innebär att man med kort varsel blir sittande en hel dag med två kinkiga barn utan så mycket som en plan på hur man ska få dagen att gå eftersom hela planeringen sprack. Och för er som inte vet hur det är - det är inte så kul. Hela idén med barn är liksom att de måste underhållas. Tror jag. Och jag funderar, vilka andra vänner skulle acceptera att ständigt bli dissade så i sista minuten? Skulle jag acceptera det?
En annan sak med mina föräldraledighetsvänner är att man aldrig träffar varandra efter kontorstid. Det är som att vi bara duger åt varandra så länge våra respektive och de andra vi känner jobbar. När jag stannar lite för länge hos någon, dvs. klockan närmar sig fyra, då blir jag lite lätt stressad för nu är det nog dags att avrunda, nu kommer kanske sambon snart hem och nu kommer kanske min sambo snart hem och då ska andra rutiner ta vid och där ingår inte föräldraledighetskompisen. Jag tror egentligen inte detta görs för att vi inte gillar varandra, det är nog mer att vi är så inkörda i våra rutiner. Att underhålla oss under arbetstid. Men det är ju ändå lite konstigt med denna tidsfokusering.
Även om en del av mig kan tycka att det är lite sorgligt att vi sliter och slänger så med varandra så kan jag också se att det är en förutsättning för själva vänskapen. För det ska inte finnas någon press eller stress eller tvång, det skulle ta död på det där att bara få vara som man är. Och förhoppningsvis hittar vi andra former för vår relation sedan när vår tid som föräldralediga tar slut. Som både innebär att kunna ses efter kontorstid och att inte ständigt dissa och bli dissad.
Små stjärnor, ni vet vilka ni är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar