att bli sedd - varje dag

Jag pratade med mina jobbkollegor på fikat i fredags. Vi skulle ut och resa i helgen allihopa och trots det så var det min resa som uppmärksammades lite extra. När jag berättade att jag skulle åka själv och hälsa på kompisar såg jag glädjen i deras ögon.

- Ååååh vad kul för dig!! Men ska du verkligen jobba ända till 16? Ska du inte passa på och sluta lite tidigare också? 
- Och strosa i Nässjö då i väntan på tåget menar ni? frågade jag lite förvirrat. Jooo det skulle jag ju kunna..
- Ja! Varför inte?! Passa på och njut nu! 

Och jag måste säga att dessa kommentarer fick mig verkligen att känna mig sedd. Inte för att vi typ mår dåligt eller nånting men det har varit ganska slitigt de sista veckorna. Eller inte slitigt heller egentligen, mer fullständigt händelselöst och fullständigt händelserikt på samma gång (ni med småbarn förstår vad jag menar). Försöka komma in i nya rutiner med förskolan. Försöka komma in i nya rutiner på jobbet. Överlag jobbat ganska mycket. Pratat ganska lite all övrig tid. Inte gjort så mycket annat, inte träffat så många andra. Saknat barnen och samtidigt verkligen önskat sig egentid. Försökt få det att gå runt bara, så som det är ibland. Och det här har mina kollegor sett, så kände jag. De har sett mig och mina behov även om jag inte tycker jag pratar om dem särskilt mycket. Det är en ynnest att bli sedd på det sättet av människor man träffar varje dag. Jag är tacksam för det.