antiklimax

Systemetpåsen och de nyinköpta strumpbyxorna ligger där i hallen och påminner mig.

Som ett hån.

Jag hade fan planerat allt inför helgens bravader, allt. Det var den "riktiga" presenten och sen var det plojpresenten från en sida på nätet. Kroppstejp hade införskaffats till klänningen så jag inte skulle råka visa brösten. Igen.

Ungarna hade förberedelsebadats och allt hade inhandlats så min käre hälft inte skulle behöva stimma med så mycket i helgen. Blomman och ljusen till farfars grav köpte jag för flera veckor sedan och tände igår morse eftersom jag inte skulle kunna göra det i helgen.

Jag var så himla sugen på att få åka iväg någonstans själv, utan barn, för första gången på väldigt länge. Så sugen att om någon hade sagt i torsdags att jag inte skulle få göra det hade jag bara gett ifrån mig ett ångestskrik. Ungefär som när man räknar ner till semester och någon kommer och säger att man måste jobba en dag till och man kan bara för sitt liv inte förstå hur man ska fixa det.

Så kändes det.

Inte för att jag inte tycker om att vara med min familj men ni vet hur det är, ibland bara måste fjortisen och väninnan och partypinglan ut och rastas. Annars blir det, som Theo skulle uttryckt det, krasch.

Av olika skäl kändes det också extra viktigt att få komma upp och krama om mina finaste vänner. Att få krama om, prata och skratta och kanske till och med gråta en skvätt. Och så får man den obarmhärtiga kräksjukan, min gamla vän.

Sist jag hade kräksjukan var nog den där dagen då jag bokat in min 30-årspresent, dvs. en spa-dag på Tranås Badhotell. Jag hade bokat tillsammans med vänner varav en kommit upp från Malmö för just detta men vi fick naturligtvis inte avboka allihop pga. en persons kräksjuka så de åkte utan mig. Det var också ganska, vad ska man säga, "typiskt".

Men jag vill också berätta att nu har jag gnällt färdigt. Jag kan nämligen inte hjälpa att jag hamnar i någon känsla av att vara bortskämd och otacksam. En missad fest är ju nämligen ingenting jämfört med andra saker. Så som allvarliga sjukdomar, ohälsa och död som vi påminns om såhär i Allahelgonatid. Jag har än så länge klarat mig genom livet utan att möta de stora sorgerna och katastroferna. Så även om jag förstås är ledsen och besviken och lite bitter så tänker jag inte gnälla mer över detta nu. Men grattis världens bästa A och hoppas din kväll blir fantastisk och fin!