att lyssna på Lundell, prettornas motsvarighet till Ledin, och komma att tänka på idioter

I perioder av mitt liv har jag lyssnat på Ulf Lundell.

Det är sant.

Det är faktiskt något rörande med låtar som Rialto, sånger om förlorad kärlek framförd med en stämma som är härjad av livet och spriten. Fast jag skulle verkligen inte klassa mig som en av de där Ulf Lundell-pretto-människorna. De där människorna som jag tror är en av anledningarna till att jag aldrig kände mig riktigt hemmastadd i Stockholm.

Jag var ganska ung. Jag umgicks således med andra som var ganska unga. Och de där pretto-människorna fanns av någon anledning överallt i min omgivning med max en persons avstånd; Kompisars kompisar som gick konstfolkhögskola, försökte vara svåra men egentligen var blyga och osäkra och verkade därmed enbart dryga. Som jagade kulturstatus, som hade flyttat till Stora Staden för att bli den nya Lundell eller Birro (före frikyrkotiden då förstås) eller bara för att bli känd och göra karriär i största allmänhet. Jag minns att jag hade så ofantligt svårt för att umgås med dem för jag förstod dem inte. Jag har aldrig varit säker eller rapp eller cool och finns det något som jagar in mig i mitt skal så är det känslan av otrygghet. Så jag bjöd nog inte särskilt mycket på mig själv till de som var utanför min comfortzone (som bestod av 3-4 nära vänner) . Jag var snarare en sån de använde sig av för att de mer coola vännerna skulle få sig ett skratt. Som den där gången en kompis kompis bad mig att dra åt helvete för att jag kommenterade något otroligt harmlöst som han inte uppskattade. Vilket nöt.

Jag tror att jag oxå gjorde vissa försök till att bli pretentiös. Jag började ju jobba ideellt på prettobio till exempel. Men det är som om min socionompersonlighet alltid hittade ut och förstörde alltihop (därmed inte sagt att socionomer inte kan va pretto herregud led mig inte dit). För jag jobbade ju inte på bion för att få cred, jag gjorde det för att det kändes så fantastiskt att få jobba på en bio och se gratis film och ibland, om man hade tur, se en kändis. (När jag påtalade för mina biokollegor att var inte det där Julia Dufvenius eller idag var Susanne Reuter här så tittade de på mig som att jag hade avslöjat att jag bajsat på mig. Man ska nämligen inte bry sig om kändisar, det ingår i konceptet cool söder-kultur-nisse/nissa. Så jag gjorde liksom alltid fel).

Anledningen till att jag skriver om dem såhär 10 år senare är för att jag skulle velat ha ett samtal med den där 22-åriga miss orbison.

Jag skulle velat säga att det är inte dig det är fel på. Du kommer genomskåda dem fortare än du anar och då inse att du egentligen inte är ett dugg intresserad. Att det är deras förlust att de inte fick se vem du var utan trodde du var tråkig för att du inte la ner hela ditt liv på att skapa en fasad. Jag skulle velat säga att du kommer hitta massor av vänner i ditt liv. Bra vänner som du verkligen gillar och som verkligen gillar dig och som inte bryr sig ett skit om hur saker och ting framställs. Du behövde aldrig dem.

Så skulle jag vilja säga. För det är sant.

Man vet så fasligt lite om livet när man är 22.

(Och i ärlighetens namn även när man är 33).