vänskapsfaser

Vi pratade häromdagen om de nya bekantskapernas intesivitet. Det är härligt på nåt vis, den där tiden då man är så angelägen att lära känna varandra att man liksom snubblar på orden.

Det fick mig att tänka på vilken fas jag befinner mig i med mina vänner här. Ingen av dem är egentligen så ny längre. Vi har snarare kommit till fasen "nu-har-jag-sett-många-sidor-av-dig-bra-som-mindre-bra-och-jag-gillar-dig-ändå". Vill man utveckla det ytterligare skulle man även kunna säga att jag hamnat i fasen "börjat-inse-vilka-de-mindre-bra-sidorna-är-hos-mig-själv-eftersom-jag-ser-dem-genom-mina-vänners-ögon".

Det är en ganska jobbig fas.

Jag har bl.a. fått inse att jag är ganska så inskränkt.
Jag sållar hej vilt när det gäller vilka människor jag vill umgås med. Sätter gärna stämplar och sorterar människor i fack. Vill ofta använda mig av uttrycket white trash men försöker numera hindra mig själv eftersom jag efter den där P1-dokumentären "De kallar oss white trash" fick lite dåligt samvete. Jag menar ju liksom inget illa! (Och hade väl i ärlighetens namn lite svårt att identifiera med den där strulige tonårspojken som de intervjuade i programmet och som fick representera oss som säger white trash).

Jag skrattar åt människor. Vanliga människor alltså. Och jag dömer människor. Fast jag skrattar varesig åt MOJ eller hela vägen ner till Willys för att köpa Körslaget-skivan. Och gör man inte det då är man något annat nämligen lite tradig. Tänker jag själv alltså.

I vilket fall så tror jag att jag, trots det fantastiska i att befinna sig i smekmånadsfasen, faktiskt föredrar relationerna som de kommit till nu. Jag känner mig ganska trygg. Och inser att om man ser saker hos sig själv som man vill förändra då har den personen gjort ett starkt intryck i ens lilla värld.