vänskapens brytpunkter

När det gäller vänner kommer man ibland till kritiska lägen där vänskap omprövas och kanske dör. 

Jag tänker till exempel på det här med de som flyttat från sin småstad och kommit tillbaka vs. de som stannat kvar där de förstnämnda ständigt snackar skit om sin nygamla hemstad. Måste vara jävligt tradigt att lyssna på människor som hela tiden ska verka som lite förmer för att de varit utanför Vetlandas 50-skyltar ett par år. Som tycker folk är bonniga och tycker allt är tråkigt fast ändå väljer att bo kvar för de trivs så bra. Och där de nygamla inflyttarna tycker de kvarboende är överdrivet patriotiska och lite humorlösa. 

Eller det här när nära vänner får barn samtidigt och inser att de har HELT olika syn på barnuppfostran och föräldraskap och man börjar tänka att herregud, människan är ju inte klok! fast man tidigare tyckte hen gjorde precis allting rätt. 

Eller för all del vänner där skillnaderna i tyckandet om vad som är rimlig kontakt och rimliga åtaganden för varandra blir för stora och där den ena tycker att det är fullständigt orimligt med kontakt 2-4 ggr per år medan den andre inte kan förstå hur en tätare kontakt skulle gå till. 

Jag har upptäckt ett till kritiskt läge som rör synen på sociala medier. Jag har ett ganska aktivt liv på sociala medier. Det är en jätteviktig arena för mig att göda relationer. Komma med positiva tillrop, ha koll på folks tyckande och tänkande och ha något att prata med dem om nästa gång jag träffar dem, åtminstone om det är en långtifrånare. När man göder relationer på sociala medier märker man också ganska snabbt att man har koll på vilka som gillar det man själv lägger ut. Och vilka som inte gillar. Eftersom jag ofta skriver ironiska tyckanden och politiskt trams så kan jag ha förståelse för om man inte gillar det. Jag kan ha förståelse för om ingen gillar det men hallå, det måste ändå faktiskt ut. Däremot har jag föga förståelse när vänner som ska stå mig nära inte gillar saker jag delger som är viktiga saker för mig och som gör mig glad. Alltså ni får ursäkta men är det en vän ni betraktar som nära så är det faktiskt bara att gilla. Så gör jag. Även om det är den tionde ungen jag gillat den veckan. (Dock gillar jag inte varenda barnbild för en del människor har verkligen inga spärrar vad gäller hur många barnfoton man bör lägga ut per vecka. Jag har också för min egen skull satt en gräns vid djur för då skulle man ju inte få göra annat än att gilla dagarna i ända). 

Jag har också förståelse för att långt ifrån alla är som jag. Väldigt många människor är inte speciellt aktiva på sociala medier överhuvudtaget och de skulle aldrig bry sig om nåt så trivialt som att gilla och bli gillade även om de bryr sig väldigt mycket om mig. Jag skulle kunna räkna upp tio av mina nära vänner som är sådana. Jag räknar därför inte in de människorna. Men det finns också de som är aktiva fast bara när det gäller saker de själva lägger ut. Man förväntas överösa dem med lovord och gillande när de själva gör något men man får aldrig några kommentarer eller gillande tillbaka. Det tycker jag är konstigt. I mitt liv utanför sociala medier har jag sakta men säkert fasat ut de människorna. Det ger mig inget att endast vara en givare, jag ger så mycket på mitt arbete att jag inte orkar med sånt privat. 

Det som är bra med ovanstående är att vänskap inte bara kan dö, vänskap kan också bli starkare eller helt sonika utvidgas till att omfamna någon person man tidigare enbart sett som bekant; Människor som också pratar skit om buskisrevyer och gör-det-själv-mentaliteten i Vetlanda. Som har precis samma tänk som jag själv kring barn. Som accepterar att jag ganska ofta är en social kuf för de vet att de få tillfällen jag väl träffar dem ger jag ALLT av mig själv. Och sist men inte minst, människor som gläds med mig i sociala medier. Som alltid kan tänka sig att lägga lite tid på att kommentera eller läsa något jag lagt ut, även om de själva gör något mycket coolare och lägger ut bilder från mycket häftigare sammanhang. För de gläds med mig där jag är.