att se ur ett barns ögon

Vi är många här i världen som hävdar att vi har ett "barnperspektiv" men jag undrar om det verkligen är möjligt. Jag blir snarare nästa skrämd av allt jag inte förstår. Som när Liv, efter att vi burit in henne till hennes egen säng säkert ett hundratal gånger efter att hon somnat i vår, frågar:

- Hur kommer jag till min säng mamma? 

Hon hade trott att det var spöken som tog henne dit. Ja, hur skulle hon kunna veta? Hur skulle jag kunna veta att jag borde förklara det? Borde jag ha förstått när hon gång på gång hävdade att det fanns spöken utanför sovrumsfönstret?

Jag tänker också på sekvensen i den bok jag läste nyligen där en pappa hade blivit arg på sitt barn och därefter i sin stress på väg till dagis trillat på en isfläck och tappat barnet. Barnet, som lång tid senare refererade till händelsen som "den gången du blev arg och kastade mig". För så var det ur barnets perspektiv.

Att vara förälder är verkligen det mest utvecklande man kan utsätta sig för. Men det är det läskigaste också.