Jag har haft en social mediakris.
Jag kände (och känner mig fortfarande) bara så trött. Trött på att ha konversationer på nätet, trött på att gilla saker, trött på att läsa om människor jag egentligen inte känner. Bekymrad över att detta troligen tar tid och ork från mig att göra det jag skulle vilja göra mer, nämligen ringa folk, eftersom jag vet att jag mår så mycket bättre av det än av en timmes surfande.
Jag började använda Instagram men insåg då hur urbota utled jag är på att dokumentera det jag gör, troligen för att jag tillhör den kategori människor vars upplevelse av det som händer verkligen försämras av att jag måste dokumentera den för då börjar jag tänka på den perfekta bilden med kameravinklar och vilken typ av bildkvalitet det ska vara och för säkerhets skull tar jag kort med både vanliga kameran, Hipstamatic och Instagram och det där gyllene ögonblicket har liksom för längesedan flygit sin kos.
Jag är utled på att se andras uppiffade förvrängda vardag också, alltså jag orkar inte. Jag hinner inte. Jag menar, här sitter jag och är bitter och inte så fasligt lycklig när jag tänker på vissa saker, jag vill hellre försöka förändra de sakerna än att lägga den tiden på ytliga bekantas konstruerade vardag.
Så jag kände att jag behövde en förändring.
Bloggmotivationen har trytit ett tag och jag vet inte hur många inlägg jag skrivit för att därefter kassera dem med motiveringen att det är för privat. Det jag haft behov att skriva om har lämpat sig bättre i en privat dagbok. Och vad är det då för mening med en blogg?
Mitt blogguppehåll och försöket med Instagram fick mig iallafall att inse att jag ju tycker om att skriva. Jag vill skriva. Så jag funderade på att börja twittra.
Men det känns så fånigt med tusentals människor som skriver samma saker om samma fenomen och har man tur citeras man i Expressen. (Alltså jag undrar hur Sveriges största kvällstidning kommer se på detta faktum om en 5-10 år, är det verkligen intressant vad Mikael i Svedala tycker om sossarnas senaste partiledarbyte eller att Loreen vann melodifestivalen? Eller är hela twitter mer som en insändarsida? Jag fattar inte, jag är väl för gammal). Jag konstaterade i vart fall att twitter blir för pluttigt, jag måste kunna skriva långt!
Så nu har jag bestämt mig för följande:
1) Jag fortsätter blogga. Även om jag ibland blir så trött på mig själv att jag kan spy så kan jag inte riktigt stoppa mitt sug att skriva ner tankar och betraktelser. Det är roligt att leka med ord och det är roligt att ha sen, Theos guldigaste citat samlade på en och samma webplats. Som ett litet livsalbum. Kanske blir jag mer privat, kanske inte, jag har fortfarande mitt jobb att tänka på. Jag kommer i vilket fall försöka få till någon slags kontinuitet här igen. För mig själv och mina två återstående läsare.
2) Jag rensar på Facebook. Frågan jag ställt mig är: vilket syfte har denna sida egentligen för mig? Och för mig fyller fejjan en funktion gällande kontakt med mina vänner och möjlighet att läsa intressanta artiklar eller få mig ett gott skratt. Det fyller inte en nätverkande funktion. Jag är inte så nyfiken att jag måste veta vad mina gamla klasskompisar gör nuförtiden. (Och vill jag det finns ju Google). Så därför kommer jag behålla mina vänner och de som kanske inte är mina vänner men som lägger ut och skriver roliga och intressanta saker.
Jag tror det blir bra.
Alltså det känns SÅ mycket bättre nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar