en fundering över vad som får oss att må bra

Jag har äntligen sett Historieätarna. Vilket fantastiskt program! Jag älskar nämligen både matlagning, Lotta Lungren och politisk historia. Som vanligt kan jag inte bara njuta av denna härliga upptäckt utan att samtidigt gräma mig över alla program jag missat. Finns de på SVT play? 

Detta program som behandlade 70-talet råkade sammanfalla med att jag läste en debattartikel av Gudrun Schyman. I korthet ifrågasatte Schyman vad vi överlämnar till våra barn eftersom vi snart kommer se de första generationerna i modern tid som troligen inte kommer få det materiellt eller utbildningsmässigt bättre än sina föräldrar. I kombination med att vi skapat ett mer individualistiskt samhälle har gamla sammanhang gått förlorade. Sammanhang så som klasstillhörighet där det fanns ett "vi" som levde under liknande omständigheter och strävade mot liknande saker och där svårigheter och misslyckanden i någon mån kunde få en förklaring i olika förutsättningar snarare än i individuella egenskaper.

Jag ogillade att jag gillade den, jag som tror jag är liberal och modern. Men det gjorde jag. Den knöt även an till något Historieätarna tog upp nämligen förlusten av ritualer.

En historiker menade att vi på 70-talet på många håll ersatte de kyrkliga ritualerna med de politiska. Känslan av tillhörighet fanns i rörelser som Grupp 8. Det gemensamma engagemanget för andra fanns i demonstrationerna. Han hade flera tydliga exempel som jag inte minns men poängen var att ritualerna och gemenskapen fortfarande fanns kvar trots att vi gick mot ett mer sekulariserat samhälle.

Jag tänker ibland på hur vi gör oss ensamma. Hur vi bosätter oss långt ifrån vår ursprungsfamilj och släktingar. Hur vi blir för stolta för att kunna ta emot hjälp. Hur vi ska lyckas och fixa allt på egen hand trots att samhället förändrats. Hur vi ska sköta oss själva och bara ha oss själva att falla tillbaka på. Jag tänker att det inte är bra. 

Lösningen ligger troligtvis inte i en återgång till velourkläder, politisk naivitet, Flygande Jakob och kollektivknull. Men lösningen för människors fortsatta välmående ligger heller inte i det individtänk som präglar samhället idag, det är min bestämda uppfattning. Som den där tanten på P1 sa häromdagen; alla åldersgrupper blir ensamma, från barn till gamla. Hennes lösning var att vi skulle flytta ut till byar för att skapa tid för våra relationer. En del av mig tänker att det där är faktiskt inte så fasligt knäppt som det först låter. Den andra delen tänker att det nog skulle bli lite tråkigt. Frågan är vad som är viktigast här i livet.