Idag var dagen äntligen inne för vår semesterresa. Liv vaknar klockan fem efter en orolig natt. Hon är myggbiten och håller på att få tänder och i morse kräktes hon även en skvätt av oklar anledning. Resten av oss bestod av en stukad skara; en med ögoninflammation, en med allergichock och återuppblossade eksem (oj jag undrar vem det kan vara!) och en som bara var jäkligt trött på gnället från alla oss andra. Under resan upp lyckades jag dessutom kliva på ett bi och få en gadd under foten.
Theo pratade konstant om Stockholm och när vi var framme i Stockholm och att han skulle åka tunnelbana i Stockholm. Han vägrade äta innan vi var framme i Stockholm. I Södertälje somnade han, sov tills vi var framme vid hotellet och deklarerade då att han ville åka hem.
Jag hann bli nervös för innerstadskörningen den här gången eftersom jag inte visste vart vi skulle. När vi kom till rondellen vid Sveaplan var min vänsterhand helt iskall efter en halvtimmes krampaktigt tag om ratten. J gjorde ett försök till stöd någonstans vid Ringvägen och den enda (?) respons jag fick ur mig av denna stilla undran om vi inte skulle ligga i högerfilen var
- Men vafan nej det behöver jag inte! Jag kör nu! Sluta tjata så förbannat om att jag ska ligga i högerfilen! Det vet väl inte du! Jag kör nu!
Sen la jag mig i högerfilen. Och på något sätt kom vi fram.
Det konstiga är att nu när jag ligger i min hotellsäng och ska sova för natten känns det bara som att allt har gått så himla bra. Resan var förvisso lång men riktigt trevlig. Inga större psykbryt från någon i familjen! Jag är dessutom världens bästa förare som tog oss säkert genom storstadens gator! Rummet är jättebra för en småbarnsfamilj på alla sätt! Alla är glada, alla är nöjda, det känns som att jag har tålamod för hur mycket som helst.
Är det inte märkligt?
Och imorgon ska vi ha så jävla kul!
Liv äter kvällsmat och Theo leker in sig i sitt tillfälliga hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar