problemet med vänstern

Jag snuddade vid en intressant diskussion på Facebook och insåg plötsligt vad det är som är problemet med oss som tillhör vänstern (jo jag anser väl fortfarande att jag tillhör vänstern, åtminstone när det kommer till de större sammanhangen).

Problemet med vänstern är att vi utgår från att vi värnar de "rätta" värderingarna. Allas lika rättigheter. Jämställdhet mellan könen. Antirasism. Utjämning av orättvisor. Arbetarnas rätt gentemot de stora onda rika företagsledarna. Våra barns rätt till en miljö som inte är förstörd av den onda företagens giftiga utsläpp. Osv osv. Jag har märkt att det här kan bli problematiskt när vi kommer till att argumentera för vår sak. För vi är så oerhört fast i att vi har rätt. Hur kan man liksom vara emot att kvinnor och män har lika lön? Hur kan man vara emot ett visst folkslag? Det är ju så absurt att då måste man ju rentav vara en idiot och det är precis här som vi glömmer bort att problematisera. Varför blir någon rasist? Vad är det som skrämmer? Är det den ökade skadegörelsen som blivit i mitt bostadsområde i samband med att det flyttat in många människor med posttraumatisk stress som direkt hamnar i ett utanförskap? Är det slöjan eller tvångsgiftemålen av barn? Varför visar någon motstånd mot jämlikhet mellan könen? Är det för att jag plötsligt uppfattar att jag inte får bära kvinnliga attribut och vara kvinna på "riktigt"? Se tidigare blogginlägg i den frågan förresten.

När vi inte problematiserar slipar vi inte heller på våra argument för vi utgår från att de är så självklara att alla borde komma över på vår sida när de hör dem och gör de inte det då är de verkligen dumma i huvudet. Det är ingen idé att diskutera med rasister eller fanatiska abortmotståndare, vi har försökt. Det går bara inte in. Då skulle jag vilja säga så här: Nej ni har inte försökt. Eller jo, det har ni ju förstås i meningen att ni försökt framföra ett vänstermantra, däremot har ni (oj nu blev det plötsligt "ni", jag menar "vi") inte försökt att möta motståndarsidans argument, kanske för att vi tycker att de är så förbenat korkade. Ett mantra av typen "alla lika, alla olika" eller "kvinnans rätt till sin egen kropp" oavsett vilka argument som förs fram ger ingen respons för då pratar vi ju inte alls om samma saker. Vi kommer aldrig kunna bemöta en rasist med argumentet att "alla har rätt att vara som de är oavsett hudfärg och har du svårt för somaliernas sätt att leva då är du rasist och dum i huvet". Vi kommer aldrig kunna vinna över en abortmotståndare genom att säga "det är kvinnans rätt" som svar på en åsikt om att abort är mord. Däremot tror jag att vi skulle kunna påverka genom att bemöta det som faktiskt sägs. Om vi tycker det är svårt kanske vi skulle börja med att dissekera våra egna argumenten, vilken grundsyn ligger bakom att jag tycker som jag gör? Vad tycker jag i så fall när någon säger så här?

Ett annat problem med vänstern,eller kanske politiska förbund överlag, är den sociala kontrollen som jag faktiskt tror dödar nödvändiga diskussioner. Man måste ibland också få säga att ja, det här är ju faktiskt en ganska så svår fråga. Jag förstår mina motståndare men när jag tänker efter och väger mina argument fram och tillbaka så landar jag nog ändå i att jag tycker mest som ni andra vänstrare gör. När jag var med i Ung Vänster som tonåring fanns inga utrymmen för diskussion. Kanske är det bättre nu, jag vet inte, men min upplevelse är att man lärde sig vad som var rätt att tänka. När jag vid ett tillfälle tog med en skrift om argument för och emot porrindustrin som ett tips till mina "kamrater" (det är väl bäst att använda det ordet) att använda när det blev svårt i argumentationen blev jag genast idiotförklarad. Det är väl självklart varför man är emot porr, det ska man väl inte behöva läsa på om? Det är ju höjden av kvinnoförtryck! (Idag har jag landat i en ståndpunkt där jag tycker att moraliserandet kring kvinnorna som deltar i porr är lika mycket kvinnoförtryck. Jag vet inte vad jag vill säga med det, kanske att jag borde läst skriften lite noggrannare eller att mina "kamrater" borde argumenterat lite bättre, jag lämnar det till läsaren att avgöra).

Samma tendenser har jag i viss mån uppfattat i den förening där jag numera har min hemvist (RFSU). Där finns förvisso stor öppenhet och spretighet med tanke på att det är en politiskt och religiöst obunden förening som således samlar människor från nästan hela den politiska skaran men vissa frågor är ändå icke-frågor. Abortfrågan och frågor som rör vuxnas rättigheter kontra barns situation till exempel (och med det menar jag inte huruvida homosexuella ska få adoptera barn utan snarare frågor om huruvida barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare). Under min informatörsutbildning fick jag lära mig att vi inte går in i argumentationer om abortfrågan för det blir så heta och svåra diskussioner. Det var det jag fick med mig ut när jag stod inför en högstadieklass. Jag tyckte dessutom att abortfrågan var en jättesvår fråga med många dimensioner. Den här osäkerheten i abortfrågan låg som en tung hinna över mig och kanske också andra i föreningen (troligen, jag har flera exempel som tyder på det) under min tid som aktiv. Så här i efterhand, när jag på egen hand fått slipa på mina argument för där kunde man ju inte göra det, så kan jag förstå oron. För om man ska kunna känna sig trygg i en åsikt måste man ha fått tänka färdigt och ha landat i vad man själv tycker och i en organisation som enbart förmedlar "så här tycker vi" är det svårt att uppnå den upplevelsen om man själv hyser minsta tvivel i frågan.

Så vad blir då min slutsats i detta långa omständiga inlägg. Jo, fackeltåg är väl förvisso bra. Att träffas i grupp och stärka varandra och visa att man är många som tycker likadant är väl också förvisso bra. Men vi kan inte fortsätta gå runt och tro att vi sitter inne med rätt svar och ge upp om det fria ordet och värdet av argumentation bara för att vi inte får gehör från rasister för våra mantran. Vi måste börja argumentera mot det som våra motståndare faktiskt säger. Jag menar inte att man ska gå fram till random skinnskalle och börja argumentera, jag menar att vill man jobba mot rasism måste man fundera över vad man tycker och ta diskussioner om det i sin närmaste omgivning. Det är där vi kan påverka och vinna med goda argument. Jag tar exempelvis ofta "negerbulledebatten". Harmlöst kan tyckas men jag tror faktiskt att mina chanser att påverka någon är minst lika stor, kanske större, än någon som går och skriker slagord i ett fackeltåg. Och är man inte säker i sin argumentation kanske man ska ställa sig frågan - är jag rasist? (Nej förlåt, det där sista var ett skämt!).