nya rutiner vecka 1

Theo sitter på toaletten och gråter.

- Dumma fröknar, dumma barn, jag vill inte gå till förskolan! Jag vill ha semester! 

Tröstlös gråt. Det kanske inte verkar så men Theo älskar sin förskola. Han har bara lite svårt att vänja sig vid det nya livet som innebär väsentligt mycket mindre tid med sina föräldrar. Mindre tid med avslappnade föräldrar. Mindre tid att bada i poolen och få glass varenda dag. Det kommer semester igen gubben försöker J trösta. Det hjälper föga.

Själv står jag och stirrar på en sko någonstans runt 7-tiden på morgonen. Livs politiskt inkorrekta sommarsko. 

- Men! Vi har ju knappt hunnit använda de här skorna! Nu får jag ångest! Nästa år är de ju för små!! 

Jag vet att anledningen till att vi inte använt dem är att de helt enkelt inte är lika lekvänliga eftersom risken för vrickade fötter ökar med ca 200 % men ändå. Det hjälper föga. 

Och de andra skorna då, Theos politiskt korrekta Mimmi-skor? Jo. Han fick vara ifred i två dagar innan någon unge på förskolan sa åt honom att det var tjejskor. Vet ni vad min son sa då?

- Killar kan också ha såna.

En tår letade sig fram i mitt öga.

Liv har smält in i sitt nya sammanhang utan protester. Som vanligt. Hon har lärt sig att säga ”gurka” och ”bompa” (ja vi är ena riktiga svennebananar som tillbringar dagarna med att käka gurka och kolla på barnprogram (ja det gör vi)). Jag är glad att hon trivs men sitter också senare på jobbet och undrar vad jag gjort för fel eftersom ungen verkar tycka det är så jävla kul på förskolan att hon knappt säger hej då när man går.

- Gränslös skojar min kollega. Och får en obefogad smäll på benet.

Det här med hemmet är också konstigt. Vi pumpar in mat i kylskåpet som liksom... bara står där. På samma ställe, en vecka senare. För det är ju ingen som äter. Kontrasten mot tiden då allt handlade om mat går inte att beskriva. Vi behöver inte ens köra diskmaskinen varje dag. Diskmaskinen som nu så här lagom till att vi börjar jobba och får noll tid över havererar. 

Och det här med tid sen. I vår komma-för-sent-nojighet har vi ställt klockan på så ofantligt tidigt att när det närmade sig torsdag höll vi på att inte komma upp ur sängen alls. Mina ringar under ögonen hade fått en obehaglig liknelse med ett blåmärke. Skitsnyggt faktiskt. 

Tiden med barnen är så ofantligt liten plötsligt. Så jag antar att jag borde vara nöjd över att barnen vaknar vid 5 sen när det väl blir helg så vi får umgås så mycket vi kan. Även om det innebar att jag själv fick ett psykbryt vid 10, gick och la mig och sov i två timmar. 

Det här när fyra människor ska hitta nya rutiner samtidigt: so help me God.