att inte åka på knullresa till Berlin

Sedan vi fick barn har jag gått runt och trott att jag är en person som måste göra prettiga saker för att ha roligt. Som inte får ut något av hotellvistelser i Borås eller en charterresa för "då kvittar det ju vilket jävla land man åker till, allt ser ju ändå precis likadant ut kring hotellkomplexet". Att vi inte rest nånstans utanför Sveriges gränser med barnen har jag skyllt på pengar och det är väl förvisso delvis sant eftersom vi knappast är en familj som någonsin kommer ha resurser att resa runt i någon större omfattning men det är inte hela sanningen. 

När jag nu satte mig ner för att kolla lite på den där resan till Berlin som vi pratat om att göra bara jag och J så blir känslan inte alls som jag har tänkt mig. Jag blir låg. För jag märker att jag vill inte det här, inte alls. Bara all research jag skulle behöva göra inför en plats jag aldrig varit på står mig upp i halsen. 

För att resa någonstans ett par tre dagar från Vetlanda krävs en tidig avfärd och en sen hemkomst till och från aktuell flygplats, vi snackar bortlämnade barn i fem (5!) nätter. Vi snackar 8000-10 000 spänn (om man inte väljer sunkhotell och sunkmat) som enligt principen om "samma sparkassa till allting" kommer drabba vår semesterkassa i sommar och därmed semestern tillsammans med barnen. Och det är främst här skon klämmer. Att vi tar pengar från ett altanbygge eller en ny toa för att skapa fina minnen tillsammans det är en sak. Men vill jag verkligen åka iväg på en rolig resa och lämna halva familjen hemma? Lämna dem utanför dessa fina minnen? Både Theo och Liv älskar att bada, de älskar semester och hur tillgängliga deras föräldrar då är, vore det inte rimligt att de fick följa med och att vi gjorde detta tillsammans? 

Det är en insikt för mig, här har jag gått och tänkt att jag och J måste åka till Berlin eller annan valfri tuff plats för att nuppa och sova, men varför då? En vistelse på ett närliggande hotell eller SPA räcker gott och väl för detta ändamål och då slipper vi dessutom allt kringarbete som suger musten ur mig innan det ens har börjat! Om det är miljöombyte vi efterfrågar däremot och vi behöver ta oss utanför landets gränser, då ska såklart barnen följa med! Och med tanke på att mina och mina barns behov håller på att glida ihop till en härlig sörja som visst kallas familjeliv så börjar en otippad lust att åka på charter gro. Värme, semester, enkelhet, som mest planera för en dagsutflykt - FATTA VAD SKÖNT!

Varför har jag då inte drabbats av denna insikt tidigare kan man fråga sig och det är ju här det avslöjas, sanningen om hur tråkig och omständig jag egentligen är som människa: det har inte funnits på min karta. Eller jo, det är klart att jag har känt det sociala trycket när vänner reser och när Theo kommer hem får förskolan och säger "Selma är i Thailand". Men känslan av att verkligen vilja och längta har inte varit förankrad hos mig, i mig, den har bara varit förankrad på mig som en något obehaglig press för att kunna ha något att prata om med människor jag inte känner. Barnen har varit för små, det har känts för jobbigt, ska jag vara ärlig så har jag sedan vi blev tvåbarnsföräldrar knappt ens orkat lyfta blicken utanför den lilla begränsade comfortzone som är mitt vardagsliv. Jag har haft fullt upp att acceptera att jag nog är tråkig, att jag nog är lite svagare, lite mer osäker än alla andra eftersom jag inte kommit på tanken att göra något helt nytt tillsammans i familjen där jag eller Jonas inte i förväg har koll och vet exakt hur det går till. Men jag hör också att jag är hård mot mig själv. Det är ok att göra saker man vill när man verkligen vill dem, inte för att man känner att man "ska". Det finns något gott i att begränsa sig utifrån sin ork och hälsa, hur tråkigt det än låter. Det är ok.

Så nu har jag lagt planerna på ganska många saker på hyllan. Minsta prettovarning så måste jag ta ett varv till; vill jag verkligen det här eller vad är det som talar egentligen? Måste alla förstå mig? (Ja tydligen eftersom jag skriver det här inlägget). Vad känns bäst för mig och min familj? Blir det vila och glädje och återhämtning för oss att pressa oss till just det här? Om svaret på de sista frågorna är ja då kan vi börja planera, i annat fall inte.

Och om jag och min man behöver sova och nuppa ostört då finns det faktiskt ganska så många alternativ i allt från Mjölby till Smygehuk.