att ersätta ett gammalt beteende

Det fanns en tid då jag ägnade ganska mycket kraft åt att diskutera saker på nätet. Min kompis C kunde säga ”har du varit ute och skrivit igen?” när jag uppenbart lagt tid på det istället för andra, mer återhämtande saker i mitt alldeles för begränsade liv.

Till mitt försvar kan sägas att jag nog tyckte jag bedrev nån slags opinionsbildning. Om barnen och föräldrarna och diagnoserna och den skeva synen på oss från familjebehandlare och lärare och traumapsykologer och jag vet inte allt. 

Jag slutade med detta efter ett tag. Tror jag vande mig vid att folk kommer tycka jag är en ”curlingmamma som bara jagar diagnos till sina barn” alt en mamma som själv traumatiserat dem på oklart sätt och att det går att gå genom livet trots att andra tycker och tänker väldigt elaka och okunniga saker om en. 

Dessutom tycker jag egentligen att man ska få tycka och säga vad man vill för kan man inte det kan man inte heller komma fram till nya, förhoppningsvis klokare, saker. Du får tex använda det gamla ordet för chokladboll men jag får också stå bakom och undra över det och kanske tycka du är obildad och pinsam. Det är bådas vår rätt. 

Men ibland får jag då återfall. Sist resulterade det i att en kränkt kärring från norra Sverige skrev ett felstavat mail till funktionsbrevlådan på min dåvarande arbetsplats om att det jobbar en olämplig kurator där. Just den gången var det snökaoset på E22 där folk blev fast i timmar som fick topplocket att gå. Kommentarsfältet fylldes av Kålle rediga personer som raljerade över hur dumma folk var som satte sig i bilar utan tält och isdubbar, ungefär samtidigt som detta folk satt fast och frös och upplevde ett skräckfyllt dygn. Jag blev så jävla arg. Inte orimlig eller otrevlig men tydlig. Sen dess har jag hållit käft eftersom det kändes som ett tecken från Gud - Låt kommentarsfälten vara någon gång! 

Så i morse blev det nästan ett bakslag igen efter att ha läst kommentarerna i detta kommentarsfält. 

Jag började skriva frenetiskt till Conny och Stefan eller vad de nu hette att socialtjänst är socialtjänst, inte polis, att man knappast bara jobbar med kriminella, att de inte har en aning om hur mycket socialtjänsten gör, hur många barn och familjer de hjälper, hur svårt det är att arbeta med behandling med personer som inte är så motiverade, varför det inte alls är konstigt med gymkort och att de borde sluta böla om sossarna och medier och hårdare tag varenda vaken sekund.

Men! 

Sen kom jag på att det här är inte saker jag ska hålla på med. Det finns ingen vinst för mig att behöva bemöta idioter i flera dagar för att jag skrivit en kommentar på Facebook. 

Och på något sätt kom jag på varför jag ibland behöver blogga.

att spy på vuxenlivet

Det här är min dag:

- Försöka jobba mina 3 timmar och 12 minuter vilket involverar ett patientbesök på mottagningen 1 mil hemifrån kl 13.

- Ta emot någon på förmiddagen som ska laga vår ugn.

- Ta emot någon mellan den specifika tiden 10-15 för att leverera en vara.

- Hämta min son på skolan 1,5 mil från arbetet vid 14:20.

- Hämta vår hund 1 mil härifrån åt andra hållet någon gång under eftermiddagen.

- Hinna äta någon lunch någonstans.

- Göra matlista och/eller handla för vi har ingen mat hemma.

- Och, naturligtvis, vila och återhämta mig för jag är sjukskriven för utmattning och det är mycket viktigt att jag gör det så att jag snart kan komma tillbaka och va en effektivitetsmaskin på arbetet. 

Hur jag skulle vilja att min dag såg ut:

- Promenera med Johanna.

oro

Har ägnat de tre senaste åren åt att oroa mig för att paja min leasade bil som knappt fått en skråma för att sedan, 2 v innan den ska återlämnas, se blåsten dra iväg bildörren rakt in i en cemenkant. Fy fan vilken onödig oro. 

Och i andra sammanhang har oroat mig och oroat mig för något som ska hända och sen händer det och blir minst exakt så illa som man förväntat sig. Och det fanns inget jag kunde göra åt det heller. Trots att jag oroat mig.

Man är inte en myra eller ens en sten. Man är bara en tuss som får åka med när det blåser. 

krasch

 Idag kunde jag äntligen låta det vara tyst. 

Sedan jag gick hem har jag konstant haft en skärm framför näsan och/eller hörlurar. Min skärmtid har ökat med 60%. För så fort jag släppt fram mina tankar har det bara blivit ältande och ältande och ältande och, faktiskt, raseri. I den mån man orkar vara rasande när man är utsliten och jättetrött. "Något forcerad" skrev vården och det förklarar kanske bäst hur det kommer till uttryck. Även om det upplevs på ett annat sätt från insidan. Det är så konstigt att vara så trött och samtidigt känna sig så jagad. Man ligger där i soffan med hjärtklappning. Igår valde jag att lägga mig i den högra soffan istället för den vänstra för att få variation. Jag klarade dock inte att se klart filmen jag påbörjat för den blev för jobbig och stressande och jag reder inte sånt just nu. Istället får jag kolla på de lite mer intetsägande "Historien om Sverige" och "Next in fashion".   

Första veckan jag gick hem fast ändå fortsatte jobba passade jag på att göra sådant jag försummat: bokade klipptid, bokade tandläkartid, bokade tid för besiktning av leasingbilen som naturligtvis går ut här i dagarna. Jag har haft den sedan jag bytte yrkesbana. Bilen har fungerat perfekt men jag vet ännu inte hur jag ska utvärdera mitt nya yrkesval. Troligen inte perfekt eftersom jag sitter där jag sitter. 

Denna andra vecka har jag bara skitit i allt som har med jobbet att göra och jag skulle vilja fortsätta skita i allt ett tag till. 

Men det är skönt att kunna låta det få vara tyst. Ilskan brinner inte på riktigt samma sätt längre och jag har kunnat tänka andra, mer inspirerande tankar istället för att bara tänka på flykt. Jag ska tex idag bege mig till stan för att köpa en kalender för livet utan har inte riktigt fungerat trots närvaron av veckoschema, familjekalender och jobbets tidbok. Fast utan det senare nu då. 

3 november 2023

Idag va första gången på länge som jag kände mig lite glad. 

Det har varit en sån gröt det senaste, jag känner inget, jag orkar inget och jag sover ärligt talat inte så bra. Men idag kände jag. Bara sådär. Jag blev glad när jag fick veta att S fått sin bebis och att allt gått bra. Jag blev glad att J:s syster ska vara med i Bäst i test. Jag blev glad när jag på klassiskt småstadsmanér blev tutad på på stan och såg min kompis som jag inte sett på ett tag vinka frenetiskt. 

Eller så är det bara att det är fredag och att jag har klarat ut ännu en vecka utan att bränna ut mig. Hurra! 

27 oktober 2023

De nyinköpta byxorna i den vanliga storleken spänner runt midjan. Liksom många andra byxor i garderoben börjat göra sen efter sommaren. Jag har tydligen gått upp i vikt.

Tänka sig att det kan få konsekvenser att käka godis varje dag! 

Fast jag skojar lite. Jag har käkat godis varje dag i hela mitt vuxna liv och aldrig gått upp i vikt. Då har jag inte heller tränat till skillnad från nu. Det har varit min bästa egenskap.

Men något händer runt 40 har jag ju alltid fått höra från mina lite visare och mognare väninnor. 38! hörde jag först. 42!  sa någon annan. Och för mig är det då 43 som är det magiska året för diverse förfall och besvär och som jag kommer berätta vidare om till mina yngre bekantskaper. Där ser man.

20 oktober 2023

En dag som börjar med att elektrikern kommer och klipper elen kl 07 har dåliga förutsättningar att utvecklas bra. Mina förhoppningar var därför inte så höga.

Men dagen bjöd på en ny terapeuterfarenhet. Ett samtal med skyddsombudet och ett med en läkare som jag inte växlat många ord med under dessa år men som, nu när hen ska sluta, blommat upp. Den bjöd på en nyupptäckt låt som jag hörde på P4 i väntrummet. En skolchef som verkar bra men som naturligtvis inte kommer generera någon skillnad för mitt barn. Och ett försök att avlägsna snöslasket som slog mot bilrutan genom att stänga av halvljuset.

Tur att det är fredag och vilodags för det kan gå värre om jag skulle försöka köra i mörkret genom att stänga på vindrutetorkarna.

Jag tänker fortsatt mycket på vad det är meningen att den här situationen ska ge mig, varför den händer och vad som är min roll. Har jag gjort dåliga val? Är det något slags straff? Är jag här för att jag är skolad av ganska skräniga vänsteranhängande soctanter som inte är rädda för att protestera på sin arbetsplats - till skillnad från vårdfolk? Men jag har inga marginaler för att protestera. Jag känner mig bara ensam och vilse. 

12 oktober 2023

I veckan började vi med skärmtid för Liv. 

Jag har varit lite motståndare men vi kände att det blev för mycket för henne att ständigt vara närvarande och tillgänglig och aldrig bara få vara och känna en enda känsla från början till slut. Sen när mobilen läggs bort kommer alla saker på samma gång och når oanade höjder och oro eftersom problemlösningsförmågan inte är på topp precis när vi ska sova. Så vi sa att sista halvtimman-timman innan läggning kör vi mobilfritt.

Det var svårt men vi gjorde en lista på saker hon skulle kunna göra istället. Den i sig har konstigt nog inneburit att vi alla umgåtts lite mer.

Efter en dag önskade hon längre skärmfri tid.

Efter fyra dagar somnade hon en timma tidigare än sin vanliga läggtid.

Jag säger inte att detta var bra än. Men jag säger att det verkar lovande.

Förövrigt hemma med Theo idag pga diffus tryck/ huvudvärkskänsla som inte vill släppa. Har godissug från helvetet och oroar mig för klimakteriet. ”Ja där är du säkerligen med det där tantgodiset” säger J och tittar på mina Marianne-kolor. 

Har ägnat dagen åt att sova, skriva journaler, skriva med en annan funkismamma vars barn har det tufft och släppt ut min omedicinerade adhd-tonåring själv på åkergräsklipparen. Fy fan vad atarax jag kommer få trycka i mig när det är dags för övningskörning.

11 oktober 2023

Drömde väldigt levande om att jag försökte ha ett samtal med en patient men blev störd av människor som kom och gick och kommenterade mig och patienten. Den slutade med att jag blev arg. 

-”Nu går ni ut!” sa jag bestämt och motade fysiskt ut de orimligt jobbiga människorna.

Jag tror aldrig en dröm varit mer talande. 

De två timmar jag tillbringade på arbetet under dagen följde märkligt nog samma mönster. Jag som är en sån mespropp sa ifrån och min tuffare kollega kom in efteråt och kunde knappt hålla sig för skratt. 

-”Nu va du tydlig! JAG kände mig nästan mesig! Jag blev alldeles full i skratt!”

Jag har aldrig känt mig så arg och illojal mot min arbetsgivare som jag gör just nu. Jag vet inte riktigt hur man hanterar sådant utan att fly? Jag försöker tänka att detta också är något jag ska erfara i livet och att det inte är alla förunnat att få vara med om det. Vilken jävla historia det kommer bli sen! Och jag litar på att det finns en väg för mig mellan allt som just nu är snårigt och sårigt. Även om jag också tänker att det fanns en väg för mig som va SÅ övertydligt utpekad att jag raljerade om den men som jag valde att inte ta. 

Kanske är jag dålig på det här med att förstå tecken? För jag gick på min magkänsla och den var fel.

Sen va vi på skolmöte och i bilen hem försökte jag läsa matlistan samtidigt som jag körde för att se vad som var nästa steg på dagen och då försvann alla mina listor, aka mitt liv, i en uppdatering. 

Jag blev liggande i migrän resten av kvällen.

9 oktober 2023

Idag har jag fått påminna mig både en och två gånger om att jag är trött.

När hjärtat känts tungt och krafterna otillräckliga har jag sagt det. 

”Du är trött Veronika. Imorgon känns det bättre”.

Imorgon känns det säkert bättre även om jag har god skäl till både ledsenhet och trötthet. Helgen bjöd på vila men också på nattliga rundor och stress av orimlig natur. 

Jag känner mig fast i onda spiraler både hemmavid och på arbetet och saker går inte alltid bara lösa även om min teflonhjärna tycker det. Men jag gör det jag kan så bra jag kan. Som vanligt.

7 oktober 2023

Jag älskar att ha stora barn. De lär mig så mycket! 

Theo hjälper mig med filmer och serier med utvald precision kring just mitt tycke och smak och Liv är min största supporter och lärare när det kommer till skönhet och skin care. Vad är detta? säger jag. Det är för ansiktsmassage, säger hon. Ska vi inte köpa den här? säger jag. Nej inte det märket mamma men det här är bra och inte så dyrt. 

GULD!!!

Theo har nu fått mig att förstå att jag ska se Big Little Lies. Jag gruffar lite. Hinner inte tycker jag. Min 14-åring påtalar för mig att det är mer givande med en serie än att scrolla på mobilen. 

Och sen när jag hörde låten från ledmotivet som va riktigt bra och mindes något jag hört om att en lättklädd Alexander Skarsgård är med kände jag att det kan jag väl för fan unna mig. SÅ kul är det ju liksom inte just nu.

5 oktober 2023

Idag hände något som inte hänt mig på flera år.

Jag var nämligen utvilad!!

Jag har sovit sååå bra i flera nätter utan vare sig atarax, öronproppar eller nån timmes scrollande mitt i natten och idag har jag känt av effekten av detta. Så SJUKT vad jag varit pigg och fokuserad! Fattat lite mer genomtänkta beslut. Vågar vara lite mer tydlig i mina patientsamtal. Haft fyra besök och ändå haft ork kvar när jag kom hem. Otroligt.

”Det är ingen fara med sömnbrist” brukar jag ofta säga. ”Kroppen klarar mer än vi tror”. ”Vi tar igen det”. Osv. Allt för att inte spä på onödig oro för sömn. Och det är sant att vi är tåliga! Men idag när jag fick en inblick i motsatsen insåg jag också vad den dåliga sömnen kostar. Det hade jag sedan länge glömt.

onsdag 4 oktober 2023

Liv pussar mig hej då på munnen och jag känner hennes klistriga lipgloss på mina läppar en lång stund efter. Det klibbar och luktar sött. 

Jag inser att tiden är till låns och att de håller på att växa ifrån mig. 

Kanske är det därför jag utåt sett verkar befinna mig o någon slags existentiell kris där jag ägnar tisdagen åt klangmeditation och onsdagen åt att prata om Jesus? 

Fast själv upplever jag inte just det som något bekymmer.

söndag 1 oktober 2023

Jag önskar att varje helg kunde se ut som denna. 

En lördag med ultimat påfyllning i huvudet och i samtalsämnen med ens bättre hälft. Jag skrev ner så många idéer, citat och inspiration och vi pratade så mycket att J sen dess skrattat åt alla mina skämt. Och då förstår ju alla som vet hur okul jag är hur uppåt han var. 

Sen en söndag med ultimat påfyllning för kroppen med trädgårdsarbete och rens i soligt höstväder.

Vi googlade på vägen hem vad det kunde tänkas finnas för intellektuell stimulans i närområdet då en gång om året är lite glest. (Tänk Kvartals veckopanel för livepublik, en pjäs baserad på en bok av Liv Strömqvist eller ett samtal mellan olika klimatforskare).

Det första som kom upp var bön, tätt följt av cykelutflykt. Men jag letar kanske dåligt. 

torsdag den 28/9 2023

Jag hamnade bakom en bil med registreringsnumret ”KUK”på vägen till jobbet och såg det som min plikt att följa efter. Vid parkeringen vid muséet skildes vi åt. 

Jag letar tecken.

Oklart vad just detta skulle kunna tänkas betyda. 

onsdag 27/9 2023

Lämnade hunden. På rätt plats och dag idag till skillnad från igår. ”Du behöver semester Veronika” skrek mamma efter mig när jag hastade vidare för att åka rätt. 

Det är mycket nu. Men det är till viss del självförvållat. Därför anser jag det lite fel att ta semester, behöver de dagarna till sjukhusbesök och framtida firanden och julstök och dessutom vet jag inte vart tusan jag ska göra av alla patienter om jag inte är där. 

Jag har bittrat ihop nu. Sa till mina kollegor att jag blivit lika primärvårdsstörd som dem och blev förvånad när de tog illa upp. Jag tror alltid att alla andra tänker som jag men det är, ärligt talat, inte så ofta de gör det. 

Jag har huvudvärk.

Jag har en diffus känsla av att vara utnyttjad. 

Jag skickar en rolig film-meme till sonen och skrattar själv högt. Det är jag iallafall bra på.

hörselskador

Den senaste tiden har jag lyssnat på musik nästan varje ledig stund. Jag märker att jag faktiskt fått ont i vänster öra och börjat höra lite sämre men jag gör det ändå. För det finns inget bättre sätt att fly jobbiga tankar. Det är en klassiker. 

Förutom musik och poddar och böcker som man också kan ha i öronen finns det inte mycket som funkar. Jesus funkar inte längre. Det sociala går sådär. 

Det fungerade ganska bra att rensa brännässlor då det blev som nåt slags självskadebeteende. Det gjorde ont helt enkelt och det kändes lite skönt. 

Att träna funkar kanske av samma princip? För det funkar faktiskt också ganska bra. 

här står jag och känner inåt.

Och ska jag vara ärlig är det skitlätt. 

Det är själva görandet som är det svåra för det riskerar att vara besvärligt, väcka jobbiga känslor och göra slut på relationer. På riktigt. 

Val får på nåt sätt mer drastiska konsekvenser ju äldre vi blir och jag antar att det är därför vi försöker att inte förändra något. Tills vi vaknar upp mitt i livet med panikångest och depression.

Men jag har lovat mig själv att aldrig bli en sån…

Det kanske passar nån men inte mig och inte än

att inse sina begränsningar

Idag upptäckte jag varför jag alltid är sen. 

Jag som alltid har skyllt på barnen och livet insåg att skälet till att jag är sen är att jag är lättdistraherad.  

Jag upptäckte det när jag under frukosten, när jag visste att jag hade max 10 min på mig att äta färdigt och göra det viktigaste (borsta tänder tex), istället fastnade framför reklamfilmen ”the epic split”. Jag tycker förvisso det är en fantastisk liten film som gör mig så himla fascinerad men eftersom den har funnits på nätet sedan 2013 fanns det ingen egentlig anledning till att börja snöa in sig just nu.

Men det gjorde jag. Och när klockan blev kvart över och jag borde åkt tio över hade jag fortfarande inte borstat mina tänder. Och så är det med den saken. 

ett barn associerar

- V har varit på Öland. Jag tror inte han är kristen men han är vegetarian.