Liv pussar mig hej då på munnen och jag känner hennes klistriga lipgloss på mina läppar en lång stund efter. Det klibbar och luktar sött.
Jag inser att tiden är till låns och att de håller på att växa ifrån mig.
Kanske är det därför jag utåt sett verkar befinna mig o någon slags existentiell kris där jag ägnar tisdagen åt klangmeditation och onsdagen åt att prata om Jesus?
Fast själv upplever jag inte just det som något bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar