att trigga tanken

Är det inte något glädjande trots allt med att svenska folket verkar vara så jävla kåta? Heja sexfantasin!

avhållsamhet eller konsten att vara människa

Jag har insett att det finns ett värde som jag håller väldigt högt, nämligen människors rätt att vara människor. Jag kom att tänka på det nu igen när jag läste ytterligare en kolumn av en avhållsamhetförespråkare, i detta fallet gällande hiv-situationen i Afrika. Jag har verkligen inget emot avhållsamhet, folk får göra som de vill med sin sexlust. Men jag ogillar kampen och tron på att detta är en bra metod att komma tillrätta med sexuella bekymmer så som smittsamma sjukdomar och oönskade graviditeter av en enda anledning: Det är att göra det så himla enkelt för sig.

Att avhållsamhet i sig leder till färre bekymmer tror jag ingen ifrågasätter, det följer liksom ett logiskt mönster. Inget nuppa, ingen risk för könssjukdom. Men avhållsamhet som metod fungerar inte av den enkla anledningen att det alltid kommer finnas människor som bryter mot den. Inte för att de är korkade eller dumma i huvet och därmed får skylla sig själva utan för att de agerar som vi människor gör ibland. Ogenomtänkt. Irrelevant. Drivna av passion, drifter eller kanske rentav av ett missbruk. Det kommer alltid att finnas människor som inte lyckas leva precis som de tänkt.

De människorna är du och jag.

Principen om människors rätt att vara människor är en väldigt viktig princip för mig, inte minst pga mitt arbete som ju till stor del går ut på att stötta människor som "gjort fel". I förhållande till sina barn, sin partner, till arbetsmarknaden eller spriten eller vad det nu kan tänkas vara. De har sina skäl. Jag ser skuldkänslor hos dessa människor liksom jag själv kan känna stor skuld för allt jag gör fel i mitt liv. Jag tänker vilken tur det är att det finns hjälp att få när vi har gjort bort oss, vår typ som alltid kommer finnas. Oavsett om det gäller sex eller relationer eller barnuppfostran eller pengar eller alkoholmissbruk.

Med avhållsamhetstaktiken får vi inte finnas. För om vi inte lyder och gör kloka val hela tiden så fungerar det inte, det säger ju sig självt. Och vad tar vi då till i kampen mot de sexualrelaterade problemen när det varken duger med samtal eller upplysning eller kondomer? Svara på det den som kan.

en lista till

Jag har insett att det finns vissa saker som jag troligen alltid kommer ha lite svårt för.

• Mammor som ammar sina barn när barnen är över 2 år.
• Män med mycket yngre flickvänner.
• Val.
• Tanken på att göra abort. 

Ja du läste rätt.

Jag vågar antyda att det finns något gällande abortfrågan som jag personligen har svårt att klara av. Trots att jag är för abort kan jag för mitt liv inte se hur jag själv skulle klara av att genomföra det eftersom jag skulle fastna i resonemang kring vad som skulle kunna ha blivit. Eller för att relatera till Klara Zimmergrens sommarprat från 2012 där hon med viss fasa resonerar kring vad som hade hänt om hon fått ett plus på något av sina 100 grav-test - då hade hon aldrig träffat sin adoptivson. Det är sådana frågor som gör att det hisnar.

Däremot vill jag bli äggdonator.

Jag har hittills inte pratat med en enda människa som tyckt att det är en bra idé för att det är konstigt. Det tycker jag är konstigt.

centern

Ah.

Jag tycker det är rätt så uppfriskande med Centerns nya förslag som cirkulerar. Det känns ibland som att ingen riktigt vågar sticka ut hakan inom svensk politik, allt är bara en enda geggig sörja av människor som vill vinna val, inte utveckla principer. Förutom SD då och de kan väl knappast sägas sticka ut på ett särskilt bra sätt. Det är uppfriskande med principer som dras till sin spets. Även om det då ska tilläggas att det är jävligt enkelt att vara liberal.

Jo, det är det.

Polygami.
Tänk att någon vågar ta i polygamifrågan. Det finns ett par stycken rätt så vettiga sexualpolitiker inom Centern, det har jag tyckt länge. CUF har både förbud mot manlig omskärelse och satsning på forskning till manliga preventivmedel inskrivna i sitt idéprogram. Bra tycker jag.

Vem vet, Centern kanske får min röst nästa gång, det vore väl otippat.

Jag har ju redan en CUF-hatt.

Problemet är väl kanske att jag inte är fullt så liberal på andra områden som jag är på det sexualpolitiska vilket kanske i sammanhanget får ses som ett litet "mot".

mammapatrasket

Att följa Alex Schulman på Instagram gör att jag dagligen påminns om varför jag medvetet undviker platser med för många pratsugna småbarnsföräldrar, främst då mammor. För så fort han fotar och skriver något om sina barn haglar kommentarerna in. Mammor som redogör för hur de gör när de nattar sina barn. Mammor som redogör för hur tidigt de går upp på morgonen. Mammor som tipsar Alex om hur han ska göra med sina barn istället för hur han gör nu för det är fel. Mammor som kommenterar om inte hans bebis har lite väl mycket kläder på sig?

Ofta sker det också med viss överlägsenhet, som att de samtidigt säger "tro inte att det är något speciellt med dig eller synd om dig Alex Schulman, så här har vi mammor det alltid!"

Vad är det med mammor och deras självförtroenden? Mäts vårt värde verkligen enbart i hur (perfekta) vi är med våra barn? Eller ska jag som feminist förstå att detta är något slags uttryck för kvinnor som vill höja statusen på det vi har gjort i hundratals år och som inte bedöms vara lika värdefullt som saker män traditionellt gör och har gjort? Och att det därmed är så provocerande att en man plockar poäng inom detta område? Jag fattar nog inte.

Och jag vet inte vad som är mest tragiskt; att de facto skriva den här typen av kommentarer och påpekanden eller att man, när man väl får chansen att kommunicera med en kändis, väljer att redogöra för så otroligt tråkiga saker.

Jag har bara en sak att säga till den här typen av mammor: Ni är så jädra tråkiga.

lust

En bekant till mig citerade för ett tag sedan en läkare som talat på en föreläsning hon varit på. Han hade sagt något i stil med att man måste "bjuda till" eller "ställa upp" eller liknande i sängen vilket fick sällskapet jag då befann mig i att försöka överrösta varandra i hur osmakligt detta lät. Jag misstänker att de drog slutsatsen att det handlade om hjälplösa kvinnor som måste våldtas inom ramen för sin relation. Min tes är att det inte alls var så läkaren menade. Jag tyckte nämligen att läkaren hade rätt.

Människor verkar liksom gå runt och tro att lust är något som kommer och går helt okontrollerat utan någon som helst möjlighet att påverka den. Jag har inte så mycket lust. Nä idag vill jag inte. Nä inte idag heller. Nä inte idag heller.

Får jag säga en sak?

Du kommer inte vilja imorgon heller för det är liksom inte så det funkar. Lust är färskvara. Hur skulle de stackars nunnorna och munkarna annars klara sig år efter år om de inte gick in i något slags lustlöst tillstånd? Eller just den frågan vet jag faktiskt inte så mycket om men jag vet att man kan påverka sin lust och att lust oftast föder mer lust. Liksom alla bra erfarenheter föder lust att testa just den specifika saken igen.

I en seriös långvarig relation skulle jag till och med hävda att det är nödvändigt att åtminstone försöka "ställa upp" lite då och då bara för att få igång något som kanske är påväg in i stiltje. Med det menar jag naturligtvis inte att någon part ska ligga där och känna sig våldtagen, snarare att man kanske kan tänka sig att gå med på lite närhet, lite gos. Testa igång lusten och vem vet - det kanske blir riktigt trevligt. Om inte så är det ju bara att avbryta och fundera över vad nästa steg blir.

Jag blir faktiskt lite ledsen över alla människor som går runt och tror att de inte har någon lust kvar i sina relationer och så ska de kanske leva ihop i 30 år till. Jag tror inte det är bra. Jag tror att man måste försöka och bjuda till och jobba på så som man får göra på alla andra områden när man lever i en relation för att få det att rulla. Och får man det inte att rulla då kanske det är dags att säga tack och hej? Det är så lustigt, vi är fullkomligt matade med sex från alla håll i samhället och ska kunna säga "knulla" i vilket sammanhang som helst utan att blinka men när det kommer till våra egna intima relationer som oftast består av två ynka personer, ett du och ett jag, så är det så svårt. Då är det som att det bara ordlöst ska rulla på och hända som blixtar från klar himmel. Inget prat, inga halvhjärtade försök och absolut inget "jag ställer upp" bevare mig väl, åtminstone inte om man är tjej för då är man förtryckt.

(Och jag antar att jag borde slänga in den vanliga politiskt korrekta brasklappen "men det är ju så olika med sexlust och det är mindre vissa perioder i livet och vissa par väljer faktiskt att sluta nuppa och ingen lider av det och bla bla bla". Men då blir ju det här inlägget inte alls lika spännande).

att dela upp sig

Den här helgen har jag skött markservicen så att J kunde jobba undan lite tillsammans med sin pappa på övervåningen. Att ha markservice innebär att man plockar, tvättar, lagar mat och tar hand om barnen så att den andra i familjen kan få något gjort. Typ.

Men att ständigt ha den här uppdelningen skulle verkligen inte vara något för mig. Inte för att jag inte redan gör mest av dessa sysslor eftersom jag är föräldraledig och inte för att jag inte gillar att spendera tid med mina barn. Men jag vill vara delaktig i det där andra också. Liksom jag vill att J ska vara delaktig i det där som ju faktiskt är vardagslivet med småbarn.

Vi är väl medvetna om att det är ett ur tidssynpunkt korkat beslut. Eller som mamma lite irriterat uttryckte det:

- Måste ni göra allt tillsammans hela tiden, det tar ju sån tid?

Mamma som också varenda vecka som vi träffar henne frågar hur långt vi har kommit och varenda vecka får svaret "vi håller fortfarande på med dörrlisterna". Mamma som inte alls förstår hur det kan ta sådan tid för det har det ju aldrig gjort för dem. När något behöver fixas ordnar min pappa det på en helg eller ett par. Eftersom min mamma har konstant markservice. Vilket är ett val de har gjort i sin familj. Det vore naturligtvis enklare om J bosatte sig häruppe på övervåningen och bara fick det färdigt. Specialiserade sig på vissa saker som han på så vis kunde få ordning på snabbt.

Men. Vi vill inte.

För min övertygelse är att vi genom att hjälpas åt hjälper vår relation och inte skapar en massa svårbrytbara mönster för framtiden. Så det får ta den tid det tar.

Sorry folks!

vad jag gillar med J

Min sambo hamnade i en diskussion om jämställdhet med sina arbetskompisar. J förklarar för mig hur han då refererade till en dokumentär han hört om kvinnlig orgasm och att kvinnor faktiskt också själva måste ta lite ansvar för sitt eget välbefinnande.

För mig är det här inget chockartat, jag tycker jämställdhet innebär att människor både behöver stiga fram och ibland kunna ta ett steg tillbaka. Att kräva plats på könstypiska arenor så som, tja, den där jävla snickeri- eller träaffären eller vad det nu är för något (som jag aldrig mer vill gå in i). Eller kunna ställa krav och säga vad man vill och inte iträda offerroller ("frugan vill ha hela föräldraledigheten och det är ju viktigast för henne", "han städar ju inte ordentligt så därför är det bättre om jag gör det själv så slipper jag tjata" osv).

För tanterna på J:s jobb var det dock chockartat. Det blev nämligen helt tyst. Några tog till flykten genom att hämta kaffe. Någras kinder ändrade färg. Diskussionen tog sig liksom aldrig igen.

Man kan visserligen diskutera om det här var ett särskilt punkigt påstående egentligen. Men på den lilla skolan i den lilla orten är det det. Och jag älskar att vara ihop med en människa som kastar in såna här små brandfacklor lite överallt, det gör att jag också känner mig lite tuff. Jag som när jag försöker slänga in en brandfackla endast får hjärtklappning och börjar svettas och sen stakar mig så hela poängen försvinner.

Det är därför jag skriver istället mina vänner.

min lokalblaska överraskar!

Läser en gammal Vetlandapost från förra veckan och ser att ledaren har en med Sveriges mått mätt kontroversiell syn på prostitution.

Alltså min torra landsortsblaska där de fortfarande envisas med att skriva dagens bibelord är faktiskt inte så torr längre. Min torra landsortsblaska problematiserar det faktum att sexförsäljning är vanligare bland män än kvinnor samtidigt som fenomenet nästan uteslutande debatteras utifrån ett jämställdhetsperspektiv med kvinnor som offer.

Jag orkar inte riktigt kasta in en brandfackla om prostitutionen just nu men låt mig bara konstatera att detta var uppfriskande i ett land där det från höger till vänster råder konsensus om prostitutionen och kvinnorna inom den.

den dåliga mamman släpar sig ner till öppna förskolan

Mitt förmiddagsbesök bland alla mammor med barn på Öppna förskolan fick mig att så fort jag kom hem kasta på mig målarkläderna för att bära bort lite dörrar, sandpappra lite och ta mig an lite dörrlistmålning.

Jag vet inte varför det är så här, måste jag kompensera för tjejiga och mammiga saker med grabbigt för att intyga mig själv att jag är en riktig feminist?

Eller så är det bara så att man behöver en skarp kontrast efter sådana barnmatssnack-barnkläderssnack, le-mot-allas-barn-sammanhang annars kvävs man.

den där grodan

Det går egentligen bara dra en slutsats av Todd Akins uttalande om att våldtagna kvinnor mycket sällan blir gravida eftersom kroppen liksom stöter ifrån våldtäktsmäns spermier, nämligen att amerikanarna är i extremt stort behov av sexualupplysning.

(Och varför han inte bara använder sig av rätten-till-liv-argumentet är för mig fullständigt obegripligt).

och tjatet om barnkläder

Det är ett jädra tjat om barnkläder nu igen. Arga mammor skriver argt på de stora barnklädeskedjornas wallar på facebook och hamnar till på köpet i nyheterna. Jag bävar inför värdet i dessa nyheter. Nyhet? Snarare gammal skåpmat.

Ni får ursäkta men de där tjejiga och killiga kläderna finns för att det finns en efterfrågan, så är det. För inte sitter vinstdrivande företag och producerar produkter som ingen vill ha. Att hävda att man inte kan få tag på några alternativ för att de inte finns på HM måste vara en effekt av hur det blivit för oss svennar när vi tror att den offentliga sektorn ska sköta allting åt oss. Jag vill ha och jag vill ha och jag kräver för jag betalar skatt.

Tycker man det är viktigt med unisex då hittar man sådana kläder och gör på så vis en insats genom att rata det man inte tycker om. Vill man inte ha tjejigt så köper man tröja och sköna mjukisar på killavdelningen. Vill din son ha tajts (vilket är fallet i den här familjen) så får du leta på tjejavdelningen. Man måste inte tänka Villervalla och andra dyra barnklädesmärken. Och orkar du inte göra den researchen själv kanske detta inte var en så viktig fråga för dig? Då får du helt enkelt säga att ja, jag önskar att jag orkade lägga ner någon energi på att hitta bra alternativ. Men jag orkar inte. Och då kan jag inte heller klaga ögonen ur mig. Jag blir så trött på människor som inte tar något ansvar själva i frågor de tycker är viktiga, på så vis får vi knappast någon förändring.

stora familjer

Såg en pyttesekvens ur ett avsnit av "Familjen annorlunda", ni vet programmet som handlar om familjer med typ 10 barn, och tonårspojken säger:

- Jag skulle gärna umgås mer med min mamma och lära känna min mamma. För jag har ju vuxit ganska mycket nu och fått andra intressen. Så det vore roligt.

Som den sexualpolitiskt korrekte person jag är ska jag naturligtvis inte döma andra människors val beträffande sex och samliv. Men jag måste säga att jag har mycket lättare att ha förståelse för vuxna människors sexuella preferenser, hur udda de än må vara, än jag har för par som skaffar så många barn att deras 14-årige son med svartfärgat hår sitter och säger att han saknar sin mamma i nationell tv, trots att de bor under samma tak! Jag får ont i magen.

Varför vill man skaffa så många barn?

(Och varför vill man visa upp dem i tv?)

fast idag kanske jag klär min son som påskkärring

De som läser den här bloggen vet nog att jag kan vara ganska feministisk av mig.

Ändå har jag stört mig när människor påpekat att jag borde klä min son i klänning och rosa, som något slags statement att han ska vara "fri" och inte prackas på en manlig könsroll i så ung ålder. Väldigt få män gör faktiskt just det, tar på sig en klänning och går till jobbet, varför ska min son vara den som själv står för en ganska så vänsterfeministisk könskritik när han dessutom inte ens är gammal nog att kunna bestämma om det själv?

Jag retade mig visserligen också i tysthet på hans extrema bilintresse och varför han tycker om att leka verkstad. De som läser den här bloggen vet nog att det knappast är något som finns inom familjen Tummen-mitt-i-handen och som vi har uppmuntrat... Men jag kom ganska så snart fram till att ok, min son gillar bilar. Liksom han gillar flodhästar, rim, sin kundvagn och Trazan & Banarne (det senare ska erkännas kan ha något att göra med hans uppväxtmiljö).

Är jag en dålig feminist nu när jag accepterar min fina biltokiga son för den han är och uppmuntrar det han älskar?
Nja, det vore ju rentav för jävligt om det vore så.

Men jag vet att det ibland är nyttigt att omvärdera sina tidigare ståndpunkter. Det gjorde jag när jag läste den här artikeln i Lärarnas tidning.

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/03/28/vagrar-vara-konsneutral

Det är en man vid namn Mats Olsson som problematiserar det faktum att det numera står i förskolans läroplan att förskolan ska "motarbeta traditionella könsmönster". Jag tyckte artikeln var mycket tänkvärd och jag kände mig träffad. Jag tror fortfarande på att könsroller/uppfostran spelar en stor roll för vårt beteende och vad som betraktas som önskvärt och icke-önskvärt i allmänhetens ögon. Jag tror att det skapar en hel del bekymmer för oss människor, inte minst sexuellt och i våra relationer. Men Mats Olsson har verkligen en poäng när han ifrågasätter huruvida vi vuxna verkligen ska styra barns lek och bestämma vad som är ett önskvärt beteende. Nu när vi bestämt att "som pojke leka riddare" inte är det. Vad finns det för utrymme för olikheter och acceptans för dessa när man går in och styr? Genom att göra detta har vi egentligen redan tagit ställning till att det finns inga. Alla olikheter och intressen är knutna till kön och uppfostran och eftersom vi schabblat oss så får vi nu anstränga oss för att åter göra barnen till mer neutrala individer. Och vad gör det egentligen med en människa att få veta att den gör och "är" fel redan som 4-åring?

Fast idag tänker jag nog oavsett tyckande om kläder och könsroller klä min son som påskkärring om han vill. Fast ge sig ut och påska får han då rakt inte, det vet ni ju vad jag tycker om: http://missorbison.blogspot.se/2011/11/bus-eller-godis.html

dags att visa upp bul

Det retar mig att jag gått i stort sett hela graviditeten och känt mig så jävla ful och tjock. Det har varit så många kommentarer den här gången om hur stor jag varit och jag har hanterat dem dåligt. Jag tror överlag att jag hanterar kommentarer om min kropp dåligt. Varför ska någon annan prata om den liksom, bebisfylld eller inte? Påpeka saker jag inte ens själv tänkt på? Varför gör man det?

Samtidigt ska man ju inte tala högt om att man känner sig fet. Samma kvinnor (för det är kvinnor) som frågar om man är "helt säker på att det inte är två därinne?" och verkligen är "säker på att det är så lång tid kvar tills du ska ha?" är nämligen paradoxalt nog gravidkropparnas ständiga försvarare - du skall aldrig tala illa om en växande livmoder, då är du ingen riktig kvinna. Vill jag vara elak tänker jag att det här är sådana kvinnor som inte har något annat att hänga upp sina liv på än att vara gravida. Inte för att jag vill förringa det mirakel det innebär att ha ett barn som växer i ens kropp men det handlar liksom om en ganska kort period, som dessutom kan vara rätt så otrevlig fysiskt och psykiskt. Så det gäller att ha andra saker i livet också. Fast så elak har jag ju förstås inte haft förmåga att vara. Jag har i själva verket knappt ens tagit en bild på min kropp det senaste halvåret trots att jag under förra graviditeten (då jag inte vägde ett gram mindre) frossade i bilder. Den kroppen finns till och med finns till allmän beskådan på väggen hemma, så stolt var jag då över min fina gravidkropp.

Det är tragiskt att jag som vuxen tänkande kvinna tagit åt mig. Jag ångrar det nu.

(Och ja, jag har byxor på mig).

bra musik = människor med snopp

P3-guldgalan är inte ens slut men jag tänker ändå göra det till en könsfråga.

Var är priserna till tjejerna?

Är det inte fruktanstärt konstigt att varken Maggio, Rebecka & Fiona, Lykke Li eller Those dancing days hittills kammat hem ett enda pris? Någon av dem åtminstone? Nä istället belönas Deportees (?) och Kapten Röd (???).

(Kapten Röd och Svenska Björnstammen förresten, det måste vara den pårökta vänstern som stått för röstningen i år).

Jag antar att det är frånvaron av kvinnliga pristagare som gjort att programmakarna för Sveriges statsradio nästan enbart klämt in kvinnor som artister och prispresentatörer, annars vet man ju vilket liv det skulle bli från den genusmedvetna befolkning. Eller, är det för att det i år varit väldigt många kvinnor som utmärkt sig med sin fantastiska musik, är det därför det är så många kvinnor deltar i mellanspelet?

Nä vad dum jag är, så kan det ju inte vara för då skulle ju någon av honkön också få ta del av priserna.

studiebesök i kvinnofabriken

Tjockisen gungar in på Kicks för att använda presentkortet jag fick i julklapp. Har hört att det är bra att förnya sin make-up lite då och då, kanske helst oftare än var 5:e-10:e år men hey, bättre sällan än aldrig! Och kanske är det besöksfrekvensen i skönhetsaffärer som skapade samma känsla som jag får när jag går till Biltema, dvs. hela min uppenbarelse skriker ut att jag inte fattar nåt av varorna därinne.

Går förstrött runt och låtsas veta men ber till slut om hjälp. Jag menar, hur ska man veta vilket täckstift man ska välja av alla 17 täckstift? Hur vet jag vad som är min färg?

Jag fick jättebra hjälp men det känns också lite förnedrande att som kvinna inte ha koll på något så grundläggande som sitt eget utseende. Till och med dreadsvänsterbruden (och troligen feminist, författarens fördom) som var därinne visste vad hon skulle ha.

För att markera att det gärna får dröja 5 år till innan jag sätter min fot i en sådan affär igen skickade försäljaren med prover på en kräm för bristningar på låren. Utan att jag ens hade antytt att det var något jag behövde. Men jag antar det är sådant vi kvinnor gör mot varandra i all välmening. Liksom män hjälper varandra att snickra och bära tunga saker.

I vilket fall, nu kan jag åtminstone sminka mig ännu finare, wohoo!

tvångssterilisering anno 2012

Åh ljuva 2000-tal, steriliseringen av transsexuella blir kvar. Och vem är egentligen förvånad? Minns hur fruktansvärt konstigt alla tyckte det var med "den gravide mannen"? Jag kan ärligt säga att jag tvivlar på att svenska folket är redo för att dessa fenomen blir vanligare, diskussionen hamnar direkt i vad som är anstötligt och naturligt och äckligt snarare än rättigheter och vad som är etiskt försvarbart och då är vi ändå ett relativt liberalt och öppensinnat land i sexualpolitiska frågor.

Men ändå.

Det finns så många nötiga föräldrar.
Det finns så många barn till nötiga föräldrar som far så jävla illa, föräldrar vars rätt att producera fler barn att vanvårda aldrig kommer att inskränkas oavsett vad de gjort. För det är oetiskt. Och ska nog så förbli.

Ändå är det i mångas ögon uppenbarligen värre att som förälder vara transperson. Eller för all del flata eller bög. Det är att värna barnets rätt att föräldrarna har en medfödd snopp och en medfödd snippa så de inte blir retade på dagis. Hur försvarar man annars ett sådant beslut?

För jag erkänner, jag har svårt att få ihop det här resonemanget. Men vi får väl lägga logiken under mattan och istället gratulera Kristdemokraterna till dagens seger - för barnens rätt?

julens budskap

Knulla.

Jag visste inte att det var det julen handlade om. Men efter en promenad genom stadens affärer bland spetsiga trosor och plutande munnar så vet jag.

Vad det är meningen att jag ska göra i jul.

genustänk

Så köper man i könsneutralitetens namn en ladugård med djur till sin son.

Och vad gör ungen?

Fyller den med bilar och börjar dra den över golvet och låtsas att det är en buss.

Jag ger upp...