fast idag kanske jag klär min son som påskkärring

De som läser den här bloggen vet nog att jag kan vara ganska feministisk av mig.

Ändå har jag stört mig när människor påpekat att jag borde klä min son i klänning och rosa, som något slags statement att han ska vara "fri" och inte prackas på en manlig könsroll i så ung ålder. Väldigt få män gör faktiskt just det, tar på sig en klänning och går till jobbet, varför ska min son vara den som själv står för en ganska så vänsterfeministisk könskritik när han dessutom inte ens är gammal nog att kunna bestämma om det själv?

Jag retade mig visserligen också i tysthet på hans extrema bilintresse och varför han tycker om att leka verkstad. De som läser den här bloggen vet nog att det knappast är något som finns inom familjen Tummen-mitt-i-handen och som vi har uppmuntrat... Men jag kom ganska så snart fram till att ok, min son gillar bilar. Liksom han gillar flodhästar, rim, sin kundvagn och Trazan & Banarne (det senare ska erkännas kan ha något att göra med hans uppväxtmiljö).

Är jag en dålig feminist nu när jag accepterar min fina biltokiga son för den han är och uppmuntrar det han älskar?
Nja, det vore ju rentav för jävligt om det vore så.

Men jag vet att det ibland är nyttigt att omvärdera sina tidigare ståndpunkter. Det gjorde jag när jag läste den här artikeln i Lärarnas tidning.

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/03/28/vagrar-vara-konsneutral

Det är en man vid namn Mats Olsson som problematiserar det faktum att det numera står i förskolans läroplan att förskolan ska "motarbeta traditionella könsmönster". Jag tyckte artikeln var mycket tänkvärd och jag kände mig träffad. Jag tror fortfarande på att könsroller/uppfostran spelar en stor roll för vårt beteende och vad som betraktas som önskvärt och icke-önskvärt i allmänhetens ögon. Jag tror att det skapar en hel del bekymmer för oss människor, inte minst sexuellt och i våra relationer. Men Mats Olsson har verkligen en poäng när han ifrågasätter huruvida vi vuxna verkligen ska styra barns lek och bestämma vad som är ett önskvärt beteende. Nu när vi bestämt att "som pojke leka riddare" inte är det. Vad finns det för utrymme för olikheter och acceptans för dessa när man går in och styr? Genom att göra detta har vi egentligen redan tagit ställning till att det finns inga. Alla olikheter och intressen är knutna till kön och uppfostran och eftersom vi schabblat oss så får vi nu anstränga oss för att åter göra barnen till mer neutrala individer. Och vad gör det egentligen med en människa att få veta att den gör och "är" fel redan som 4-åring?

Fast idag tänker jag nog oavsett tyckande om kläder och könsroller klä min son som påskkärring om han vill. Fast ge sig ut och påska får han då rakt inte, det vet ni ju vad jag tycker om: http://missorbison.blogspot.se/2011/11/bus-eller-godis.html