Min sambo hamnade i en diskussion om jämställdhet med sina arbetskompisar. J förklarar för mig hur han då refererade till en dokumentär han hört om kvinnlig orgasm och att kvinnor faktiskt också själva måste ta lite ansvar för sitt eget välbefinnande.
För mig är det här inget chockartat, jag tycker jämställdhet innebär att människor både behöver stiga fram och ibland kunna ta ett steg tillbaka. Att kräva plats på könstypiska arenor så som, tja, den där jävla snickeri- eller träaffären eller vad det nu är för något (som jag aldrig mer vill gå in i). Eller kunna ställa krav och säga vad man vill och inte iträda offerroller ("frugan vill ha hela föräldraledigheten och det är ju viktigast för henne", "han städar ju inte ordentligt så därför är det bättre om jag gör det själv så slipper jag tjata" osv).
För tanterna på J:s jobb var det dock chockartat. Det blev nämligen helt tyst. Några tog till flykten genom att hämta kaffe. Någras kinder ändrade färg. Diskussionen tog sig liksom aldrig igen.
Man kan visserligen diskutera om det här var ett särskilt punkigt påstående egentligen. Men på den lilla skolan i den lilla orten är det det. Och jag älskar att vara ihop med en människa som kastar in såna här små brandfacklor lite överallt, det gör att jag också känner mig lite tuff. Jag som när jag försöker slänga in en brandfackla endast får hjärtklappning och börjar svettas och sen stakar mig så hela poängen försvinner.
Det är därför jag skriver istället mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar