en ögonöppnare

Tänk att det har tagit mig en hel föräldraledighet + lite till att komma fram till den insikt jag kom fram till i morse, nämligen att allt blir så mycket enklare om man gör en sak i taget.

(Istället då för att göra allt samtidigt och inte få nånting gjort till tonerna av missnöjda ungar).

Ibland skulle jag behöva träffa mig själv i jobbet för det är mycket lättare att se vad andra ska göra än en själv.

semesterinsikt 2

Ok, jag tar tillbaka.

Det går faktiskt att peka ut specifika saker som är roliga under semestern. I mitt fall blev det roligaste en tur på en rodeo-tjur av plåt och en jacka på Kosta outlet för 600 spänn. I båda fallen handlade det nog ytterst om att jag gjorde något som spontant inte kändes så genomtänkt (600 kronor är mycket för en småbarnsfamiljs semesterkassa och att som 33-åring sätta sig på en plåttjur, en attraktion riktad till barn, inför en massa människor som satt vid borden nedanför och fikade kan tyckas som att bevittna en trött småbarnsförälders psykbryt). Men jag ville verkligen göra det så jag gjorde det ändå. Och J:s respons på båda var det som han nästan alltid säger: 

- Gör det! 

Så där blir det liksom ingen broms. Som tur är.

Om man ska peka ut en specifik händelse som inte var så rolig så har jag också en. Alla dagarna efter den där jävla tjuren eftersom jag hade sådan värk i armar och lårmuskler att jag bara ville lägga mig ner och dö.

semesterinsikter eller ni som inte orkar med soctantspladder får väl hålla för ögonen

Jag ligger i sängen och lyssnar på regnet. Den första dagen här på Öland har jag mest spenderat i bilen. Köra hit, packa upp, åka och handla samt åka tillbaka till Kalmar och Ikea för att köpa en likadan barnstol som vi, trots att vi skulle påminna varandra om den, glömde hemma. Nej, det var väl inte den ultimata semesterdagen. Men jag måste ändå säga att det gör ingenting. För jag har kommit underfund med vad det här med semesterresor handlar om egentligen. 

Jag insåg det när J frågade mig på vägen hem från Stockholm vad som hade varit roligast. Roligast? Jag visste inte. Eller jag visste ju att det inte var Skansen, HERREGUD vilket tråkigt ställe, åk inte dit, men vad var roligast? Hmm. Istället för att beskriva en händelse började jag beskriva en känsla. 

- Jag tycker det är roligt att vi ror det i land sa jag. Att vi fixar det som ett team. Sen uppskattar jag verkligen när vi sitter här tillsammans och äter på kvällarna och avrundar dagen. Särskilt om vi köpt lite goda korvar och ostar att smaska på, det är roligt sa jag och kände mig som en mindre lyckad version av Alex Schulman med mina ölkorvar och min blåmögelost. (Ni som följer honom på instagram vet vad jag menar).

Jag tror att semestern när man blir förälder handlar om att bounda. Att skapa så mycket mysiga konfliktfria stunder som det bara går. Svetsa ihop föräldrarna och barnen till ett oslagbart team. Att skapa en tillvaro där man inte behöver tjata eller bråka för det är egentligen rätt få saker som behöver lösas och tider som behöver passas när man är på luffen. Vi behöver äta och vi behöver sova, allt annat är förhandlingsbart. Vi ska ha mysigt. Vi ska ha kul. Vi ska skapa positiva minnen hos våra barn, och helst hos oss själva också, så vi orkar med ännu några månaders vardagslunk. Vi ska vara närvarande och leva-för-stundare och bli alldeles varma i hjärtat när vi hör våra barn skratta så mycket under alla tre varv i minibergochdalbanan att killen i biljettkassan avslutar turen med att säga:

- Jag vet iallafall EN som hade roligt!

Semester kan man ha överallt sålänge man lämnar hemmet. För Livs del behöver det dessutom bara finnas grus och avloppsbrunnar så är hon nöjd och det finns det ju egentligen överallt. Så bra. 

Jag lyssnar på regnet. Det har börjat igen. Och jag misstänker att om det är regniga dagar vi har framför oss kanske nästa blogginlägg inte kommer vara fullt lika positivt som detta. Det återstår att se.

att ta sig från punkt A till B

Jag tänkte att jag bara ska berätta lite om hur det är, livet som småbarnsförälder och livet överlag. Hur man ändå älskar det är ett mysterium (för det gör man. Oftast).

Idag var dagen äntligen inne för vår semesterresa. Liv vaknar klockan fem efter en orolig natt. Hon är myggbiten och håller på att få tänder och i morse kräktes hon även en skvätt av oklar anledning. Resten av oss bestod av en stukad skara; en med ögoninflammation, en med allergichock och återuppblossade eksem (oj jag undrar vem det kan vara!) och en som bara var jäkligt trött på gnället från alla oss andra. Under resan upp lyckades jag dessutom kliva på ett bi och få en gadd under foten. 

Theo pratade konstant om Stockholm och när vi var framme i Stockholm och att han skulle åka tunnelbana i Stockholm. Han vägrade äta innan vi var framme i Stockholm. I Södertälje somnade han, sov tills vi var framme vid hotellet och deklarerade då att han ville åka hem.

Jag hann bli nervös för innerstadskörningen den här gången eftersom jag inte visste vart vi skulle. När vi kom till rondellen vid Sveaplan var min vänsterhand helt iskall efter en halvtimmes krampaktigt tag om ratten. J gjorde ett försök till stöd någonstans vid Ringvägen och den enda (?) respons jag fick ur mig av denna stilla undran om vi inte skulle ligga i högerfilen var

- Men vafan nej det behöver jag inte! Jag kör nu! Sluta tjata så förbannat om att jag ska ligga i högerfilen! Det vet väl inte du! Jag kör nu!

Sen la jag mig i högerfilen. Och på något sätt kom vi fram.

Det konstiga är att nu när jag ligger i min hotellsäng och ska sova för natten känns det bara som att allt har gått så himla bra. Resan var förvisso lång men riktigt trevlig. Inga större psykbryt från någon i familjen! Jag är dessutom världens bästa förare som tog oss säkert genom storstadens gator! Rummet är jättebra för en småbarnsfamilj på alla sätt! Alla är glada, alla är nöjda, det känns som att jag har tålamod för hur mycket som helst.

Är det inte märkligt?

Och imorgon ska vi ha så jävla kul!

Liv äter kvällsmat och Theo leker in sig i sitt tillfälliga hem.

att vara moraliskt schizofren

Ena stunden tjatar man om att man är feminist. 

Andra stunden kan man bara inte motstå att ta på sin ettåring jätteopraktiska högklackade skor som ens mamma letat fram från när man själv var liten för, de är ju så jävla fina! 

(Och, ska tilläggas, älskade av den lilla fröken som bär dem för de klackar nämligen så festligt mot marken när man går!).

semester

Nu har vi äntligen bokat ett par dagar här för turistande med barnen i Stockholm! Äntligen ska ungarna med upp! Äntligen ska vi få testa på hur det är att trängas med vagn och potentiellt trotsiga barn på bussar och tunnelbana! Äntligen ska vi få göra Stockholm "småbarnsförälderstyle" med båtturer till skärgården, Skansen, Birka och Gröna lund! Och även om mamman visserligen gärna skulle gått på Fotografiska och Gustavsbergs porslinsmuseum så går det lika bra med Polismuséet!

Åååh vad jag har sett fram emot att göra detta med mina barn!

midsommar

Grannarna i övre medelåldern har festat sen klockan ett. Själv ska jag gå och lägga mig. Jag är helt slut men otroligt nöjd över mitt beslut att prioritera att vara pigg (=glad) tillsammans med mina barn (och för all del alla andra människor jag träffar) en sån här helg. Jag har sett fram emot det, att hitta nya traditioner för den här typen av helger som inkluderar vänner (till oss OCH barnen), god mat, underhållning och inte ett jävla stimmande hela dagen. Om det är något jag ska lära mig av mina kollegor som sitter och njuter av att ha de där stressiga småbarnsåren med alla traditioner och måsten bakom sig så är det ju just det att det finns inga måsten. Du gör som du vill.

Visst jag antar att det har något slags pris. Jag lär väl få acceptera att jag ses som den kuf jag faktiskt är när jag väljer att endast bjuda hit folk halva dagen men jag måste få säga då att under den halvan hade jag jättetrevligt och jag har egentligen inte känt mig stressad en enda gång. 

Grannarna festar fortfarande. De har slutat spela dragspel. Själv säger jag gonatt för att jag vill så fasligt gärna vara pigg imorgon också så jag kan göra något annat kul tillsammans med familjen och mina vänner. Utan att vara bakis. That's what högtider is about.

Skön midsommarhelg på er!

dagens genus 1

Ni vet ju att jag försöker vara genusmedveten beträffande mina barn och med det menar jag att jag vill visa dem och uppmuntra flera alternativ, inte bara de klassiska "tjej"- och "kill"-sakerna. Kan ni då snälla stötta mig i att jag gjort rätt den här gången? Jag hamnade nämligen i en akut "vad-är-jag-för-mamma-kris" häromdagen.

Min son behöver nya gympaskor. Och vi har hittills i stort sett alltid valt hans skor utifrån vårt tycke och smak så den här gången kände vi att han kunde få bestämma själv. Vi jagade runt i stadens butiker efter ett par skor med Blixten på (såklart) och några timmar, några hysteriska gråtattacker och en kränkning av otrevlig expedit senare kunde vi konstatera att det fanns inga sådana skor så vi bestämde oss för att kolla på nätet. Sagt och gjort.

Theo tittar i ungefär fem sekunder och säger sedan bara Dom vill jag ha! Dom med Mimmi på mamma, dom vill jag ha! Han bestämmer sig också ganska snabbt för ett par sandaler i cerise. Jag hamnar i ett litet dilemma.

För min del får han välja precis vilka skor han vill. Jag blir glad att han ibland vill ha något annat på sig än Blixten och Spindelmannen. Men två par tjejskor. Det är bara en tidsfråga innan någon kompis (eller klantig vuxen för all del) kommer att säga någon spydig kommentar om att det är tjejskor. Och jag vill inte att min son ska känna sig fel! Jag vill inte att han ska känna sig ledsen för att någon annan klankar ner på hans självvalda skor som han kommer att vara jättestolt över och känna sig jättefin i! Jag vill inte att han ska skämmas och inte vilja ha dem mer! Jag går sönder när jag tänker på det!

Å andra sidan vill jag inte vara den som säger till honom att det val han har gjort är fel och att de där rosa och lila Mimmi-skorna med rosett faktiskt anses som tjejskor. Jag förstår inte hur jag ska förmå mitt feminist- och föräldrahjärta att göra det. Jag vill att han ska välja själv.

Så jag köpte dem. Efter att ha gett honom ett val mellan Mimmi och de blå Pippi-skorna som han också tyckte var helt ok fast han ville ändå ha Mimmi så köpte jag de jävla skorna. Vilket fått till följd att jag nu är rädd att min son ska känna sig som och bli "Om en pojke"-pojken.

Gjorde jag rätt?

att köpa kläder till sin dotter

Jag har faktiskt haft lite svårt att hitta rätt i det där rosa träsket. Varken Hello kitty, leopardmönstrat eller bilder av söta katter har känts helt kul. Jag tror inte det är det att jag försökt vara antitjejigt, det har jag inte, det är mer att jag tycker ju inte det är så fint med rosa. Jag har försökt med katter och orange och lila och ugglor och det är väl helt ok men det har ändå inte känts helt rätt.

På ett sätt har det nästan varit enklare till Theo, det har funnits så få kläder som jag velat köpa i de stora kedjorna så det har bara varit att ta det som funnits av fina mönster, randigt och inte för mycket blått för jag är faktiskt inte så förtjust i blått heller, åtminstone inte på pojkar. (Jag är inte heller särskilt förtjust i tröjor med menlösa nummer och texter på eller angry birds eller spindelmannen).

Därför kändes det så bra idag när jag handlade sommarkläder. Jag kände att jag scorade beträffande Livs kläder och jag tror att jag äntligen hittat stilen jag gillar!

Det kanske inte blev så puttinuttigt.

Det kanske var därför jag blev så nöjd.

barn och ordspråk

Såhär på sennatten/morgonkvisten börjar jag fundera över hur barn skulle göra om mediatalesättet "syns du inte finns du inte".

Hör du inte din egen röst finns du inte?
Sover du längre än till 4:30 finns du inte?
Ligger du inte fem centimeter från din mamma och hostar henne i ansiktet en hel natt finns du inte?
Vaknar du inte fullkomligt lycklig och är så angelägen om att fånga dagen att det inte finns en chans i helvete att du kommer vilja somna om finns du inte?

Det är inte det att jag inte tycker om att vara förälder, det är bara det att idag är inte dagen att stöta på någon som har noll eller inga barn och höra dem beklaga sig över att de är trötta. För då kommer jag nog vara tvungen att säga upp kontakten.

att bli rädd på riktigt

Jag tittar på ytterdörren. Och trots att jag är ensam hemma med barnen och klockan är ganska mycket så tänker jag att jag skiter i att ha det låst tills J kommer hem. För det enda jag är rädd för är varken varulvarna eller våldtäktsmännen eller mörkret, det är mig själv.

Jag har i likhet med många andra föräldrar läst dagens nyhet om pappan som glömde sitt numera döda barn i bilen. Det kom för nära. Känslan av vad som skulle kunna hända en stressad eller disträ eller ouppmärksam förälder kom för nära.

Vissa misstag får bara inte göras.

Men tänk om de görs iallafall?

Jag har hittills aldrig glömt mitt barn i bilen. Men jag har tillräckligt med självinsikt och vetskap om livet för att förstå att liknande saker kan hända igen av en enda anledning: vi är bara människor.

Idag har jag insett att det är vad jag är rädd för på riktigt; att jag bara är människa. Och det kan jag aldrig skydda mig ifrån.

genus

Jag vet att det inte spelar någon roll. Och en del av mig har verkligen slutat bry mig om blått och rosa och bilar och dockor och spets och dinosaurier.

Men.

Den andra delen av mig kommer alltid att uppmuntra sånt där genusexperimenterande som gör att jag aldrig kommer säga nej när sonen vill köpa hello kitty-saker. Fast han tycker hon är så dum och ful. Så idag hamnade det här i kundvagnen på sonens begäran. Och den delen blev så förbenat nöjd. Sorry! Jag är bara människa.

barns rätt. Eller att tycka man har rätt, jag vet inte riktigt.

Nu när jag varit förälder ett tag har jag insett att att bli förälder inte handlar om att automatiskt bli som alla andra föräldrar. Nej, det handlar om att ta sin egen person, med alla sidor och tankar och egenskaper man hade innan, till föräldraskapet. Föräldrar är inte en massa. Det är enskilda människor. (Jaja, helt otroligt att det tagit så lång tid för mig att inse det men bättre sent än aldrig). Vi som föräldrar har väldigt olika principer. Dessa principer gör att vi ibland kulturkrockar med våra vänner när vi blir föräldrar trots att vi förstod varandra jättebra som barnlösa. Det kan också göra att vi kan känna stor samhörighet med någon vi inte tyckte vi hade så mycket gemensamt med tidigare utifrån vårt gemensamma synsätt på barnen. Känner ni igen det?

Jag har själv märkt att jag utvecklat två principer i mitt föräldraskap som är viktiga för mig. Principer som jag inte vet om jag hade innan jag fick barn men som nu känns otroligt viktiga.

Den ena är att jag tycker det är viktig med samspel och att barn ska vara delaktiga och bli lyssnade till - men de ska inte bestämma. Jag pratar nu om barn i de åldrarna jag genomlevt, typ 0-3 år. Jag blir alldeles svettig när jag hör hur föräldrar (jag själv och andra, jag har faktiskt viss självinsikt inom detta område) samtalar med våra barn om huruvida de ska ha mössa på sig eller inte och vilken tallrik de ska äta på eller huruvida barnet vill göra den där utflykten som föräldrarna sedan länge planerat. Varför i hela världen ska ett barn bestämma vilka kläder som passar ute just den aktuella dagen eller vad familjen ska göra på helgen? Det är ju det som är mitt jobb att bedöma utifrån all den kunskap jag har i och med att jag är vuxen? Ibland tänker jag visserligen att vi kanske hjälper barnen att klara informationssamhället genom att ge dem tusen val om dagen om allt från mat till skor till vem de ska leka med. Fast mig veterligen har barnens psykologiska utvecklingsstadier inte förändrats så pass att de plötsligt är mogna att göra kloka val från 2 års ålder. Det är inte barnen som förändrats, det är vi vuxna som ständigt vill bolla och som tycker det är lite jobbigt att göra sitt barn ledset.

Min andra princip handlar om barnanpassning och barns rätt att vara med. Jag hatar barnovänlig inredning. Föräldrar som vill kunna visa upp sina hem som en bild ur Family living och därför väljer att ha alla barnsaker i barnets rum och ingen annanstans eller "lägga barnets saker i en garderob så de inte syns". Det som syns ska vara snyggt, designat och dyrt. (För det vore ju så hemskt om ens vänner såg ens barns fula verktygslåda i plast från Babyproffsen). När jag tittar på husbilder på Hemnet (framförallt från storstadslägenheter visserligen) förvånas jag ofta över hur den aktuella familjen ansträngt sig för att ta bort alla spår av att det bor barn där. Varför vill man städa undan sina barn på det här viset? De är ju också en del av familjen! Jag blir så ofantligt provocerad av detta.

Jag blir också provocerad av barnovänliga barnsaker. Så som käcka små designtallrikar som (förvisso) är asfina, svindyra fast som inte tål maskindiskning. Eller den (förvisso) svinsnygga pyjamasen från det snorcoola märket som dock endast kan tvättas i 30 grader. Det verkar (förvisso) skönt att ha barn som inte bajsar ner sig men snacka om att göra det svårt för sig för att se bra ut.

Jag vet vad ni tänker.
Jag är inte bättre jag.

Nej jag är inte bättre jag, särskilt inte idag. Men det är väl därför vi har principer, för att bryta dem.

att förändra sin nivå för vad som är ok

Jag är medveten om att jag tjatar en del om småbarnstiden just nu. Det är bara det att det är en så speciell tid, jag har insett det nu sen vi blev 4 i familjen. Vi får liksom ingenting gjort.

Det dimper ner betalningspåminnelser i brevlådan, handläggare från försäkringsbolag, banker osv. ringer så många gånger för att prata om de där lånen eller förbättrade villkoren utan att få svar att de till slut tröttnar. Vi glömmer öppet-hus-dagar på förskolan. Vi planerar inte någon semester. Och vi glömmer våra inloggningskoder till internetbanken och för att hitta dem måste vi leta fram kartongen där vi slängde alla våra "viktiga papper" för ett år sedan när vi flyttade hit.

Våra avlopp är igengrodda. Vår bil är SÅ skitig. Våra vinterskor står kvar i hallen och vårskorna i byrån i förrådet som är så igenbelamrad med saker så att för att få fram skorna måste vi först göra en storstädning av förrådet. Och i Livs garderob finns nästan inga kläder som är lagom och vi behöver verkligen rensa ur fast eftersom den är ganska full så tror vi att det finns gott om kläder ändå eftersom vi är, tja, rubbade?

I ett av våra smutsiga fönster på övervåningen har en geting fastnat mellan två fönster och den har legat där så länge nu att den börjat förmultna.

Och vi ska inte tala om hur det går med vårt målande (fråga inte, jag får tuppjuck bara jag tänker på alla furutak som är kvar att måla).

Jag tycker inte att vi hinner någonting och det vi gör görs nästan alltid i sista minuten. Det är så olikt mig och hur jag var förut. En betalningspåminnelse för 5 år sedan skulle fått mig att skämmas ihjäl! Häromdagen sa jag istället till J

- Vilken tur att de skickar ut påminnelser egentligen, jag är verkligen tacksam för det!

Jag är förvånad över att vi överhuvudtaget klarar av våra liv och lyckas driva det här familjeföretaget framåt. Att barnen fått vårkläder och vårskor och påskägg och därmed åtminstone kan springa ut sockerstinna och leka. Att vi ändå firat J med fest, ställt upp som flytthjälp, inhandlat presenter till nykläckta bebisar och samtidigt alltid kunnat vara redo för en fika i lekparken. Jag inbillar mig att det finns någon form av tanke och prioritering i kaoset.

Jag förstår inte hur andra småbarnsföräldrar gör men jag tröstar mig med att det säkert är likadant för dem. För de prioriterar också som vi, dvs. socialt umgänge och roliga saker med barnen framför skorengöring och avfrostning av frysen. Någonstans är det sunt.

Min lösning på det hela då eftersom jag nu verkar tycka det är så besvärligt?
Att ta ett djupt andetag, dyka ner precis under vattenytan sådär så man liksom inte hör och ser så bra och bara känner sig lite svävande och lagom avstängd, och tänka att det är en fas. Jag kommer ha gott om tid att rengöra skor och sortera mina viktiga papper och framkalla kort någon annan dag. Eller något annat år. Just nu måste man ju trots allt få prioritera sådant som är roligt med barnen också. Och att sova så man orkar med att vara en bra förälder.

(Och så undrar folk varför man inte ringer?!)

förmånen att ha en intensiv mamma

Häromdagen funderade jag över vad det betyder när ens 3-årige son för andra gången på en dag (och i två helt olika sammanhang) säger till en:

- Mamma lugna ner dig lite.

Betyder det att man är en entusiastisk förälder? En dålig förälder? Att man har ett väldigt insiktsfullt barn? Eller är det bara så att man är lite för mycket ibland.

När det kommer till föräldraskapet känner jag ofta så. Att jag antingen är så jädra bra och tålmodig och lekfull och gosig och pedagogisk.

Eller jättedålig.

Jag känner mig sällan lagom i det här sammanhanget. Eller alltså, jag känner mig sällan lagom i något sammanhang överhuvudtaget, jag tar antingen för mycket plats eller för lite, jag mår antingen väldigt bra eller asdåligt och jag är antingen översocial eller så svarar jag inte ens i telefonen. Men det är ett annat inlägg.

Idag sa han det igen när jag busade vid godnattstunden. Lugna dig! Jag lyssnade på honom trots att han gapskrattade.

Och jag kommer i och med det välja att tro att jag inte är en dålig förälder som varken kan tolka signaler eller se vart mitt barn befinner sig. Nej, jag tänker välja att tolka det som att han bara råkar ha en lite intensiv fast ändå en bra mamma som trots allt oftast är den lite mer braiga versionen av sitt föräldrajag.

(Fast helst av allt skulle jag vilja att ni sa att ni är likadana...).

perspektiv på tid

Den allra största motsättningen i livet som småbarnsförälder är att ha eoner av tid att fylla med aktiviteter och samtidigt inte få något gjort.

att göra rätt prioriteringar

Igår hände något som inte händer så ofta.

Vi fick oplanerad barnvakt, bara sådär. En hel kväll med efterföljande sovmorgon och vi var till och med inte fullständigt uttröttade. Jag märkte hur effektivitetsjaget i mig började spåna.

Då kan vi dammsuga toan eftersom jag klippte barnens naglar därinne för några dagar sedan!
Torka bort snoret som liksom torkat fast på Livs spjälsäng!
Tänk vi kanske skulle olja in det torra träbordet som fått sisådär tre strykningar sedan vi köpte det och som egentligen ska oljas varannan dag?
Eller så röjer vi i vardagsrummet där det fortfarande sedan festen står tre olika prylöverfulla bord eftersom vi börjat använda dem som förvaring.
Vi kanske skulle måla lite?

Jag är så stolt över vad vi sedan gjorde istället. Ibland är nog att vara vuxen att få rätt att tänka precis som ett barn.

(Eller som en familjerådgivare).

att ta tillbaka sig själv

Den här föräldraledigheten har gjort mig till en så himla trälig människa. Ni får ursäkta min självgodhet men jag trodde jag var en rolig person. Rolig och smart. Just nu känner jag mig varken rolig eller smart. Jag känner mig tråkig, lättkränkt och snäll mot alla utom mig själv. Som en självdestruktiv ko.

Jag har dessutom i min tristess och labilitet skapat så många draman och konflikter. Det är som att allt, oavsett hur många år det pågått, ska upp till ytan och lösas, obekväma oefterfrågade sanningar ska avslöjas av mig bara för att jag är så sjukt uttråkad. Det är inte det att det är småsaker egentligen, inte alls, utan mer att det finns olika sätt att ta sig an dem och förr valde jag snarare att skoja lite om dem i en bisats på jobbet alternativt älta dem med någon kompis. Nu väljer jag alltid närstrid. Fast jag lyckas inte reda ut nånting för jag är så jävla trött efter 1,5 års sömnbrist, jag startar upp och släpper taget. Så den här tiden kommer ha satt sin prägel på x antal relationer i mitt liv som kunde fortsatt vara som vanligt men som jag valt att göra lite lite mer komplicerade. Hurra!

Sanningen är att jag är så trött och understimulerad. Jag visste att jag skulle hamna i det här träsket förr eller senare för att jag ÄR sån! Jag har försökt peppa mig själv, bl.a. här på bloggen, och jag har verkligen försökt att göra det bästa jag kunnat av min mammaledighet på det sätt jag orkat. Jag har sökt solljus och sociala och intellektuella sammanhang. Jag har lyssnat på musik och prettoradio och podcaster så mina öron snart ramlar av. Och det måste jag säga, jag kommer ha många fina stunder att se tillbaka på tillsammans med barnen och mina och deras vänner. Och med Alex & Sigge. Det har till och med varit rätt så trivsamt på sitt sätt. Som en vacker tavla med ett galet budskap. Typ "Skriet". Men nu börjar mitt tålamod tryta. Min sömnlöshet börjar bli påtaglig på så många sätt. Min hjärna börjar skapa sina egna historier eftersom den har så mycket tid. Jag känner inte igen mig själv. När jag gick och gnällde över min tillvaro för J här en morgon och avslutade den svordomsfyllda harangen med Fy fan vad jag längtar tills jag börjar jobba sa han. Mmm. Jag med. Och tro mig, det var en sanning utan minsta tillstymmelse till modifikation.

Jag har naturligtvis dåligt samvete för att jag inte är den perfekta kvinnan som kan gå hemma med mina barn en längre tid utan att bli totalt personlighetsförändrad. Men det är som det är. Jag längtar till jobbet. Jag längtar efter att få komma dit på morgonen, kolla mailen, vattna blommorna, tänka igenom dagen, ta en fika med kollegorna och få vara sådär lite rolig och lättsam för att sedan gå in i andras dramer och bekymmer. Att få sova mellan 22-06, hjälpa J lite med barnen på morgonen så han kan få en bra start på dagen, sen komma hem och ha saknat dem. Jag kommer troligen inte orka sätskilt mycket mer på min fritid men jag kommer vara socialt påfylld. Jag kommer vara lite gladare och lite mer mig själv. Jag kommer vara sjukt nöjd med att min dag kretsat kring något mer än mat. Och om detta gör mig till en hemsk människa så may it be so. Det är ok.

Jag duger faktiskt ändå.

barnsäkerhet

Varning!
Låt inte barnet gå eller springa med muggen.
Lämna aldrig barnet ensamt med muggen.

För då kan barnet svälja muggen? Peta sig i ögat med pipen? Få vatten på sina kläder? Vart är världen påväg, våra barn är väl för helvete inte gjorda av glas!

att tänka på sin framtid

- Mamma, först ska jag bli stor, sen ska jag bli död.

- Mamma, när jag blir stor ska jag ha mjölk i kaffet.

Jag tror åtminstone inte att vi behöver ha dåligt samvete för att vi sätter för höga krav på våra barn.