Nu när jag varit förälder ett tag har jag insett att att bli förälder inte handlar om att automatiskt bli som alla andra föräldrar. Nej, det handlar om att ta sin egen person, med alla sidor och tankar och egenskaper man hade innan, till föräldraskapet. Föräldrar är inte en massa. Det är enskilda människor. (Jaja, helt otroligt att det tagit så lång tid för mig att inse det men bättre sent än aldrig). Vi som föräldrar har väldigt olika principer. Dessa principer gör att vi ibland kulturkrockar med våra vänner när vi blir föräldrar trots att vi förstod varandra jättebra som barnlösa. Det kan också göra att vi kan känna stor samhörighet med någon vi inte tyckte vi hade så mycket gemensamt med tidigare utifrån vårt gemensamma synsätt på barnen. Känner ni igen det?
Jag har själv märkt att jag utvecklat två principer i mitt föräldraskap som är viktiga för mig. Principer som jag inte vet om jag hade innan jag fick barn men som nu känns otroligt viktiga.
Den ena är att jag tycker det är viktig med samspel och att barn ska vara delaktiga och bli lyssnade till - men de ska inte bestämma. Jag pratar nu om barn i de åldrarna jag genomlevt, typ 0-3 år. Jag blir alldeles svettig när jag hör hur föräldrar (jag själv och andra, jag har faktiskt viss självinsikt inom detta område) samtalar med våra barn om huruvida de ska ha mössa på sig eller inte och vilken tallrik de ska äta på eller huruvida barnet vill göra den där utflykten som föräldrarna sedan länge planerat. Varför i hela världen ska ett barn bestämma vilka kläder som passar ute just den aktuella dagen eller vad familjen ska göra på helgen? Det är ju det som är mitt jobb att bedöma utifrån all den kunskap jag har i och med att jag är vuxen? Ibland tänker jag visserligen att vi kanske hjälper barnen att klara informationssamhället genom att ge dem tusen val om dagen om allt från mat till skor till vem de ska leka med. Fast mig veterligen har barnens psykologiska utvecklingsstadier inte förändrats så pass att de plötsligt är mogna att göra kloka val från 2 års ålder. Det är inte barnen som förändrats, det är vi vuxna som ständigt vill bolla och som tycker det är lite jobbigt att göra sitt barn ledset.
Min andra princip handlar om barnanpassning och barns rätt att vara med. Jag hatar barnovänlig inredning. Föräldrar som vill kunna visa upp sina hem som en bild ur Family living och därför väljer att ha alla barnsaker i barnets rum och ingen annanstans eller "lägga barnets saker i en garderob så de inte syns". Det som syns ska vara snyggt, designat och dyrt. (För det vore ju så hemskt om ens vänner såg ens barns fula verktygslåda i plast från Babyproffsen). När jag tittar på husbilder på Hemnet (framförallt från storstadslägenheter visserligen) förvånas jag ofta över hur den aktuella familjen ansträngt sig för att ta bort alla spår av att det bor barn där. Varför vill man städa undan sina barn på det här viset? De är ju också en del av familjen! Jag blir så ofantligt provocerad av detta.
Jag blir också provocerad av barnovänliga barnsaker. Så som käcka små designtallrikar som (förvisso) är asfina, svindyra fast som inte tål maskindiskning. Eller den (förvisso) svinsnygga pyjamasen från det snorcoola märket som dock endast kan tvättas i 30 grader. Det verkar (förvisso) skönt att ha barn som inte bajsar ner sig men snacka om att göra det svårt för sig för att se bra ut.
Jag vet vad ni tänker.
Jag är inte bättre jag.
Nej jag är inte bättre jag, särskilt inte idag. Men det är väl därför vi har principer, för att bryta dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar