Jag tittar på ytterdörren. Och trots att jag är ensam hemma med barnen och klockan är ganska mycket så tänker jag att jag skiter i att ha det låst tills J kommer hem. För det enda jag är rädd för är varken varulvarna eller våldtäktsmännen eller mörkret, det är mig själv.
Jag har i likhet med många andra föräldrar läst dagens nyhet om pappan som glömde sitt numera döda barn i bilen. Det kom för nära. Känslan av vad som skulle kunna hända en stressad eller disträ eller ouppmärksam förälder kom för nära.
Vissa misstag får bara inte göras.
Men tänk om de görs iallafall?
Jag har hittills aldrig glömt mitt barn i bilen. Men jag har tillräckligt med självinsikt och vetskap om livet för att förstå att liknande saker kan hända igen av en enda anledning: vi är bara människor.
Idag har jag insett att det är vad jag är rädd för på riktigt; att jag bara är människa. Och det kan jag aldrig skydda mig ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar