att förändra sin nivå för vad som är ok

Jag är medveten om att jag tjatar en del om småbarnstiden just nu. Det är bara det att det är en så speciell tid, jag har insett det nu sen vi blev 4 i familjen. Vi får liksom ingenting gjort.

Det dimper ner betalningspåminnelser i brevlådan, handläggare från försäkringsbolag, banker osv. ringer så många gånger för att prata om de där lånen eller förbättrade villkoren utan att få svar att de till slut tröttnar. Vi glömmer öppet-hus-dagar på förskolan. Vi planerar inte någon semester. Och vi glömmer våra inloggningskoder till internetbanken och för att hitta dem måste vi leta fram kartongen där vi slängde alla våra "viktiga papper" för ett år sedan när vi flyttade hit.

Våra avlopp är igengrodda. Vår bil är SÅ skitig. Våra vinterskor står kvar i hallen och vårskorna i byrån i förrådet som är så igenbelamrad med saker så att för att få fram skorna måste vi först göra en storstädning av förrådet. Och i Livs garderob finns nästan inga kläder som är lagom och vi behöver verkligen rensa ur fast eftersom den är ganska full så tror vi att det finns gott om kläder ändå eftersom vi är, tja, rubbade?

I ett av våra smutsiga fönster på övervåningen har en geting fastnat mellan två fönster och den har legat där så länge nu att den börjat förmultna.

Och vi ska inte tala om hur det går med vårt målande (fråga inte, jag får tuppjuck bara jag tänker på alla furutak som är kvar att måla).

Jag tycker inte att vi hinner någonting och det vi gör görs nästan alltid i sista minuten. Det är så olikt mig och hur jag var förut. En betalningspåminnelse för 5 år sedan skulle fått mig att skämmas ihjäl! Häromdagen sa jag istället till J

- Vilken tur att de skickar ut påminnelser egentligen, jag är verkligen tacksam för det!

Jag är förvånad över att vi överhuvudtaget klarar av våra liv och lyckas driva det här familjeföretaget framåt. Att barnen fått vårkläder och vårskor och påskägg och därmed åtminstone kan springa ut sockerstinna och leka. Att vi ändå firat J med fest, ställt upp som flytthjälp, inhandlat presenter till nykläckta bebisar och samtidigt alltid kunnat vara redo för en fika i lekparken. Jag inbillar mig att det finns någon form av tanke och prioritering i kaoset.

Jag förstår inte hur andra småbarnsföräldrar gör men jag tröstar mig med att det säkert är likadant för dem. För de prioriterar också som vi, dvs. socialt umgänge och roliga saker med barnen framför skorengöring och avfrostning av frysen. Någonstans är det sunt.

Min lösning på det hela då eftersom jag nu verkar tycka det är så besvärligt?
Att ta ett djupt andetag, dyka ner precis under vattenytan sådär så man liksom inte hör och ser så bra och bara känner sig lite svävande och lagom avstängd, och tänka att det är en fas. Jag kommer ha gott om tid att rengöra skor och sortera mina viktiga papper och framkalla kort någon annan dag. Eller något annat år. Just nu måste man ju trots allt få prioritera sådant som är roligt med barnen också. Och att sova så man orkar med att vara en bra förälder.

(Och så undrar folk varför man inte ringer?!)