Idag hände en rolig sak i lekparken.
Jag träffade en potentiell kompis!
Här i Vetlanda måste man hugga på nya människor man träffar som kan bli potentiella kompisar, det finns nämligen inte så många okända man vill umgås med. Av mitt gedigna raggande på Öppna förskolan till exempel hittade jag två riktigt bra människor. Av ett hundratal! Två människor som jag klickar med, som jag fortfarande umgås med och där relationen inte endast går ut på att kunna älta våra barns matvanor, bajsvanor och olika utvecklingsfaser (vilket jag uppfattade att alla andra gjorde på Öppna förskolan).
På den korta tid jag träffade min nya potentiella kompis fick jag veta att det var en person med ett intressant yrke, ett genustänk och en hyreslägenhet.
Perfekt!
Det var ju bara det där med att be om telefonnummer. Jag har förstått att man måste träffas minst två gånger först. Särskilt när det är en person av motsatta könet, då ska man nog helst inte byta nummer alls har jag förstått. Eller som min pappalediga vän sa:
- Jag skulle aldrig kunna umgås själv med en annan mamma, det skulle kännas konstigt.
Detta tyckte han trots att det var hans enda alternativ till småtöntiga gruppverksamheter med allsång. Själv visste jag inte att det var så det låg till med vänskap och könstillhörighet när man kommit en bit in i livet och jag skulle väl ärligt talat vilja stoppa den principen dit solen aldrig skiner.
När jag berättade om min potentiella kompis för J undrade han hur jag nu skulle kunna ta nästa steg om jag inte ens hade personen i frågas nummer.
Det undrar jag med. Men jag hyser en naiv tilltro till faktumet att jag bor i en liten håla där allas vägar korsas. Så småningom.
Visar inlägg med etikett vänskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänskap. Visa alla inlägg
torsdag 16 juni 2011
onsdag 6 april 2011
att vidga sina vyer
Det är nyttigt att röra på sig. Träffa vänner. Babbla jobb och barn och känslor och egot och schlagerfestivalen. Få insikter om livet. Som att gräset inte alltid är grönare på andra sidan, det är snarare lika grönt. Vi gör ju nästan samma saker bara i lite olika ordning och med lite olika bakgrundsmusik (ni vet, köper hus, skaffar barn, inreder vardagsrummet och så det obligatoriska resandet och festandet i den form man nu väljer att göra det).
Gräset kan också se väldigt grönt ut men vara gjort av plast. Som för kändisarna på 40-nånting som bodde på samma hotell som oss i Örebro. Vi påbörjade dagen med att lyssna till deras konversation om feta releaser och hur mycket de söp dan före. Min nervositet inför att behöva äta frukost med dessa herrar lade sig rätt fort. Herregud, de är 14 år! tänkte jag. Vad skönt för det betyder att jag inte vill vara dem heller. Jag vill inte behöva låtsas vara tuff och häftig, herregud det har man väl försökt tillräckligt utan att lyckas, utan då nöjer jag mig hellre med att vara en mamma med lite för feta överarmar och lite för dålig musiksmak.
Sen finns det ju en sak vars oersättlighet det inte går kompromissa med och det är människorna. För oavsett hur mycket man rör på sig så följer de ju aldrig med hem. Det är så nedrans retligt.
Gräset kan också se väldigt grönt ut men vara gjort av plast. Som för kändisarna på 40-nånting som bodde på samma hotell som oss i Örebro. Vi påbörjade dagen med att lyssna till deras konversation om feta releaser och hur mycket de söp dan före. Min nervositet inför att behöva äta frukost med dessa herrar lade sig rätt fort. Herregud, de är 14 år! tänkte jag. Vad skönt för det betyder att jag inte vill vara dem heller. Jag vill inte behöva låtsas vara tuff och häftig, herregud det har man väl försökt tillräckligt utan att lyckas, utan då nöjer jag mig hellre med att vara en mamma med lite för feta överarmar och lite för dålig musiksmak.
Sen finns det ju en sak vars oersättlighet det inte går kompromissa med och det är människorna. För oavsett hur mycket man rör på sig så följer de ju aldrig med hem. Det är så nedrans retligt.
tisdag 15 mars 2011
en offentlig ursäkt för något jag inte ångrar
I stunder av det-kryper-i-kroppen-rastlöshet får jag mina spel. Nu har jag till exempel för första gången i mitt liv dolt "vänners" statusar på facebook. Jag tror på att sålla i livet. Att välja det jag blir lycklig av och att välja bort det jag inte blir lycklig av, jag tror det är sunt. Jag har nämligen mina issues. Mina nästintill öppna sår som fortfarande gör ont när jag blir påmind. Tiden efter förlossningen är en sådan sak. Jag vill inte höra era lyckliga jävla historier, ert hoppande och skuttande och resande och puttinuttande för varenda gång jag gör det bränner det till. Så förlåt, några av mina inte-särskilt-nära-vänner är blockerade. Jag är en ond människa. It´s self-preservation you see.
(Och det man har på facebook är ändå inte vänskap, det är en mannekänguppvisning).
(Och det man har på facebook är ändå inte vänskap, det är en mannekänguppvisning).
tisdag 8 mars 2011
helgen x 3
- Sara Varga vidare till final - dåligt!
- Syster yster ska flytta - dåligt!
- Ink Slingers- dåligt!
Tur att helgens dåligheter uppvägdes av besök av fina Jihi. Jag och Jihi delar framförallt följande saker:
- En förkärlek till schlagerfestivalen
- En förkärlek till att prata om våra jobb
- En förkärlek till att få visa legg på systembolaget
Tre frågor:
- Varför beter sig svenska folket som politiskt korrekta soc-tanter när de röstar i melodifestivalen?
- Varför går jag ut i Vetlanda? Eller nej, varför går jag ut?
- Och hur mycket snor kan det egentligen finnas i en näsa?
- Syster yster ska flytta - dåligt!
- Ink Slingers- dåligt!
Tur att helgens dåligheter uppvägdes av besök av fina Jihi. Jag och Jihi delar framförallt följande saker:
- En förkärlek till schlagerfestivalen
- En förkärlek till att prata om våra jobb
- En förkärlek till att få visa legg på systembolaget
Tre frågor:
- Varför beter sig svenska folket som politiskt korrekta soc-tanter när de röstar i melodifestivalen?
- Varför går jag ut i Vetlanda? Eller nej, varför går jag ut?
- Och hur mycket snor kan det egentligen finnas i en näsa?
söndag 30 januari 2011
lördag 6 november 2010
i händig-mans-land
En ny egenskap har smugit sig in på min lista över "drag-som-är-typiska-hos-människor-jag-omedelbart-gillar".
Förutom egenskaperna "tar ganska mycket plats så jag känner att jag kan göra det också utan att skämmas", "rolig" och "politiskt inkorrekt" så blir jag numera även mycket intresserad när någon säger "Nä vi har anlitat någon för det där, jag är sååå ointresserad av att lära mig lägga om ett tak". Jag blir alldeles varm i kroppen och tänker att du - du ska bli min vän! Anledningen till detta tror jag är att varenda samtal jag deltar i nuförtiden kommer in på hus. Hus, hus, hus, badrumsrenoveringar, takpannor, parkettgolv, banklån, dolda fel, mättekniker, alltså jag vet inte hur det går till. För det kan inte bero på mig, jag tycker nämligen att det är astråkigt att prata om hus.
Men det säger jag ju inte.
För det är ju något som människor runtomkring mig uppenbarligen tycker är viktigt och intressant och som jag säkert också kommer tycka är viktigt och intressant när den där husägardagen kommer. Tills dess kan jag ju försöka snappa upp något som vi säkert kommer ha nytta av då när vi blir husägare. Om sisådär 10 år. Som att bergvärme är bra. Eller att lite renovering direkt när man köpt huset är bra för då kan man värdera upp det och skriva om lånen. Eller att den där hantverkaren som alla verkar anlita i stan kanske inte är så klockren trots allt, det tar ju några hus att få reda på sånt.
Min käre sambo har också blivit helt insnöad och jag misstänker att det är han som initierar ca 70 % av alla hussamtal. Plötsligt slänger han sig med fakta jag inte hade en aning om att han visste (och som det är synd att någon ska behöva lägga sin hjärnkapacitet på tycker jag). Som att man måste ha en våtmatta under kaklet när man renoverar ett badrum och att det är det som är det svåra och kostar pengar.
Jaså? Så spännande.
Jag förstår verkligen mitt nya vurmande för ohändiga. För de gör att jag inte känner mig lika udda och ensam här i händig-mans-land. Och jag vet dessutom att vi inte kommer avhandla så många samtal om uppvärmning och fördelarna med att ha en källare. En lite skön kontrast till livet i övrigt här med andra ord.
Förutom egenskaperna "tar ganska mycket plats så jag känner att jag kan göra det också utan att skämmas", "rolig" och "politiskt inkorrekt" så blir jag numera även mycket intresserad när någon säger "Nä vi har anlitat någon för det där, jag är sååå ointresserad av att lära mig lägga om ett tak". Jag blir alldeles varm i kroppen och tänker att du - du ska bli min vän! Anledningen till detta tror jag är att varenda samtal jag deltar i nuförtiden kommer in på hus. Hus, hus, hus, badrumsrenoveringar, takpannor, parkettgolv, banklån, dolda fel, mättekniker, alltså jag vet inte hur det går till. För det kan inte bero på mig, jag tycker nämligen att det är astråkigt att prata om hus.
Men det säger jag ju inte.
För det är ju något som människor runtomkring mig uppenbarligen tycker är viktigt och intressant och som jag säkert också kommer tycka är viktigt och intressant när den där husägardagen kommer. Tills dess kan jag ju försöka snappa upp något som vi säkert kommer ha nytta av då när vi blir husägare. Om sisådär 10 år. Som att bergvärme är bra. Eller att lite renovering direkt när man köpt huset är bra för då kan man värdera upp det och skriva om lånen. Eller att den där hantverkaren som alla verkar anlita i stan kanske inte är så klockren trots allt, det tar ju några hus att få reda på sånt.
Min käre sambo har också blivit helt insnöad och jag misstänker att det är han som initierar ca 70 % av alla hussamtal. Plötsligt slänger han sig med fakta jag inte hade en aning om att han visste (och som det är synd att någon ska behöva lägga sin hjärnkapacitet på tycker jag). Som att man måste ha en våtmatta under kaklet när man renoverar ett badrum och att det är det som är det svåra och kostar pengar.
Jaså? Så spännande.
Jag förstår verkligen mitt nya vurmande för ohändiga. För de gör att jag inte känner mig lika udda och ensam här i händig-mans-land. Och jag vet dessutom att vi inte kommer avhandla så många samtal om uppvärmning och fördelarna med att ha en källare. En lite skön kontrast till livet i övrigt här med andra ord.
torsdag 28 oktober 2010
en skitdag som slutade bra
När man haft en dag då man gråtit en skvätt, hamnat på kant med en Gudrun Sjödén-tant och nästan drunknat i ilska och frustration över hur saker och ting fungerar är det skönt att få höra av en vän att "det behövs såna som du som väger upp flummet i socionomvärlden".
Tack Hanna! =)
(Om jag sedan stannar i den här svårhanterliga socionomvärlden får bli en annan fråga).
Tack Hanna! =)
(Om jag sedan stannar i den här svårhanterliga socionomvärlden får bli en annan fråga).
söndag 10 oktober 2010
att må bättre
Klockan 16 idag släppte äntligen ångesten jag hade med mig hem från jobbet i fredags. Jag hade då prövat allt; familjen, vänner, sömn, fysisk aktivitet, alkohol, musik, vistelse utomhus, godis you name it! Och jag tror det var kombinationen av allt som fick det att kännas bättre. Även om det just vid klockan 16 var att jag hade fått några timmars välbehövlig sömn. Jag drömde till och med om något! Fantastiskt!
Helgen bestod av ett snack med en kompis som fick mig att hitta mig själv lite igen. Han är lite som jag, dvs. en kritiker och realist som kan gå upp i varv över saker och ting som ännu inte hänt och som kanske inte kommer att hända heller men som vi ändå, för säkerhets skull, stressar upp oss för. Igår stod vi och pratade om hur det känns att jobba som högskoleutbildad med människor i offentlig sektor, besitta de här egenskaperna och dessutom ha inställningen "tycker det är viktigt att göra ett bra jobb" och "lägger ner mycket kraft och energi på sitt jobb".
Det är nästintill kört.
För man måste bli avtrubbad. Stänga av. Skita i att göra saker bra och bara göra dem. Det var skönt att någon såg mig och jag blev peppad i min idé att göra något annat.
Sen fick jag va med Theo hela helgen. Vi var på Lidl och han höll på att bli klämd i skjutdörrarna eftersom han går så fasligt långsamt när det är för mycket att titta på men efter en fin(?) räddningsaktion från hans mor cyklade vi ut till Illharjen och fikade. Jag grät en skvätt där vi satt i solen på bryggan, Theo ätandes plommon och pekandes med sitt vantbeklädda finger mot vattnet medan han sa "vaedet? vaedet? vaedet? vaedet? vaedet?" För att det här är livet som det borde vara. Att ha ork att leva i nuet och inte ha tankarna i jobbets vedermödor. Att lägga den största energin på sin familj, inte på andra för mig okända människor. Jag kommer aldrig att finna mig i hur det är nu om det så innebär att vi till följd av havererande ekonomi måste flytta ut till ett torp i skogen och odla vår egen potatis. Jag tänker inte fortsätta komma hem helt urlakad för att det är sådan man blir i samhällets tjänst för de behövande. Samtidigt vill jag aldrig bli avtrubbad.
Detta får bli min största motivation att så småningom göra någonting nytt.
Helgen bestod av ett snack med en kompis som fick mig att hitta mig själv lite igen. Han är lite som jag, dvs. en kritiker och realist som kan gå upp i varv över saker och ting som ännu inte hänt och som kanske inte kommer att hända heller men som vi ändå, för säkerhets skull, stressar upp oss för. Igår stod vi och pratade om hur det känns att jobba som högskoleutbildad med människor i offentlig sektor, besitta de här egenskaperna och dessutom ha inställningen "tycker det är viktigt att göra ett bra jobb" och "lägger ner mycket kraft och energi på sitt jobb".
Det är nästintill kört.
För man måste bli avtrubbad. Stänga av. Skita i att göra saker bra och bara göra dem. Det var skönt att någon såg mig och jag blev peppad i min idé att göra något annat.
Sen fick jag va med Theo hela helgen. Vi var på Lidl och han höll på att bli klämd i skjutdörrarna eftersom han går så fasligt långsamt när det är för mycket att titta på men efter en fin(?) räddningsaktion från hans mor cyklade vi ut till Illharjen och fikade. Jag grät en skvätt där vi satt i solen på bryggan, Theo ätandes plommon och pekandes med sitt vantbeklädda finger mot vattnet medan han sa "vaedet? vaedet? vaedet? vaedet? vaedet?" För att det här är livet som det borde vara. Att ha ork att leva i nuet och inte ha tankarna i jobbets vedermödor. Att lägga den största energin på sin familj, inte på andra för mig okända människor. Jag kommer aldrig att finna mig i hur det är nu om det så innebär att vi till följd av havererande ekonomi måste flytta ut till ett torp i skogen och odla vår egen potatis. Jag tänker inte fortsätta komma hem helt urlakad för att det är sådan man blir i samhällets tjänst för de behövande. Samtidigt vill jag aldrig bli avtrubbad.
Detta får bli min största motivation att så småningom göra någonting nytt.
fredag 10 september 2010
jag blir så GLAD...
... av att tänka på att kanske, kanske finns det en liten chans att min vän Jihi kommer flytta närmare oss på sikt. Kanske om 10 år. Kanske inte alls. Men det finns en chans! =)
fredag 16 juli 2010
nostalgitripp
Det olustiga med nostalgi är att det inte går att styra den. Plötsligt bara är den där, orsakad av en lukt, en sång eller kanske av ett dopp i havet. I mitt fall kom den när den här låten spelades i min mp3.
Tankarna kom i ungefär den här ordningen:
Oskar, undrar hur han mår?
Kim, undrar hur han mår?
Undrar om man söker en viss typ av människor för vänskap hela tiden? Tycker nog att Vetlanda-Elin påminner om Örebro-Elin, social, initiativrik och snäll.
Jag saknar Hanna.
Och Therese och Erika.
Promenad vid Rynningeviken.
Höstpromenaderna med Theo i Almby. Tänk att jag hade foglossning hela tiden.
Tänk vad fräscht det var på Willys i Almby.
Fika i stadsparken med Karin, Mille och Simon. När jag och Jonas såg alla 2-3-åringar och insåg med skräckblandad förtjusning vad vi hade framför oss. Och när vi ammade Theo utomhus för första gången och satt där nervösa som fan med vår lilla filt för att dölja titsen.
Sen tyckte jag det var nog och satte på All shook up istället. Även om Fake Empire på många sätt är en bättre låt.
Tankarna kom i ungefär den här ordningen:
Oskar, undrar hur han mår?
Kim, undrar hur han mår?
Undrar om man söker en viss typ av människor för vänskap hela tiden? Tycker nog att Vetlanda-Elin påminner om Örebro-Elin, social, initiativrik och snäll.
Jag saknar Hanna.
Och Therese och Erika.
Promenad vid Rynningeviken.
Höstpromenaderna med Theo i Almby. Tänk att jag hade foglossning hela tiden.
Tänk vad fräscht det var på Willys i Almby.
Fika i stadsparken med Karin, Mille och Simon. När jag och Jonas såg alla 2-3-åringar och insåg med skräckblandad förtjusning vad vi hade framför oss. Och när vi ammade Theo utomhus för första gången och satt där nervösa som fan med vår lilla filt för att dölja titsen.
Sen tyckte jag det var nog och satte på All shook up istället. Även om Fake Empire på många sätt är en bättre låt.
tisdag 29 juni 2010
syjuntan sigrid
Jag är så glad över att ha ett fikagäng igen. Jag har alltid gillat att umgås i grupp. Det innebär lite mer valfrihet i hur man kan vara, man kan ta mycket plats om man vill, lite plats om man vill, beroende på humör, det finns nämligen alltid någon annan som pratar.
Jag saknar såklart tjejerna i mitt gamla fikagäng.
Men inte när vi ses i Sigrid för det här är en ny grupp och jag gillar dem skarpt allaredan.
Sen syr och stickar vi oxå, en liten bisak i sammanhanget.
För det viktigaste är att ses, snacka lite skit och, icke att förglömma, äta supergott fika!
Och ibland, när vi inte sitter inklämda i vår lilla trea, njuta av vackra småländska omgivningar.
Jag saknar såklart tjejerna i mitt gamla fikagäng.
Men inte när vi ses i Sigrid för det här är en ny grupp och jag gillar dem skarpt allaredan.
Sen syr och stickar vi oxå, en liten bisak i sammanhanget.
För det viktigaste är att ses, snacka lite skit och, icke att förglömma, äta supergott fika!
Och ibland, när vi inte sitter inklämda i vår lilla trea, njuta av vackra småländska omgivningar.
torsdag 17 juni 2010
föräldraskap och en livboj
Jag har nu varit föräldraledig med lillplutten i mer än tio månader.
Tio månader.
Och ändå hamnar jag relativt ofta i situationer då jag inte har en aning om vad han vill.
Jag kan fortfarande stå och tänka
är han verkligen trött? Är det där skrattet ett tecken på att han är astrött och lättroad eller att han är superpigg?
Jag har fortfarande inte skapat någon ordentlig rutin kring maten, ibland blir det 6 mål, ibland 7, ibland blir det sen lunch, ibland skippar vi kvällsgröten, ibland inte. Skälet till det är väl framförallt att jag fortfarande kan titta på honom och tänka
är han verkligen hungrig? Eller är han trött? Eller är han uttåkad?
Jag kan fortfarande efter mer än tio månader hamna i att jag efter 2 timmars försök inte lyckas söva honom. Mina knep funkar inte. Eller vilka knep, jag har nog inte ens några.
Allt detta sammantaget gör naturligtvis att jag känner sig som en usel förälder.
En usel förälder som inte lärt känna sitt eget barn efter att ha umgåtts med honom i, med få undantag, dag som natt i tio månaders tid. Ja det kan verkligen få mig att känna mig värdelös.
Och sen går man ut i mamma (ja med få undantag är det mammor, överallt)-världen och söker någon slags förståelse som aldrig kommer. Alla verkar så organiserade, så pedagogiska, de känner sina barn så väl och vet precis hur de ska förbereda nästa steg (till exempel köpa ny bilbarnstol i god tid och inte springa in på Babyproffsen och impulsshoppa precis innan en långresa för man inser att nä, den här stolen är VERKLIGEN för liten). Det var därför det var så skönt när jag träffade Johanni.
Kanske är det för att vi har barn i samma ålder och i och med det går igenom liknande faser men jag upplevde henne som en av få föräldrar jag träffat som kan säga som det är.
Att det är jobbigt ibland, förvirrande ibland och att den där känslan av att man inte gör som man ska eller som alla andra gör kan få en att känna sig misslyckad som förälder. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att det finns någon annan som tänker likadant för det gör att jag känner mig lite mindre ensam och lite mindre misslyckad. För jag ser ju att Johanni inte alls är någon dålig mamma. Och då kanske det betyder att jag inte är det heller?
Jag önskar att alla föräldrar som någon gång känt som jag har sin egen Johanni.
Tio månader.
Och ändå hamnar jag relativt ofta i situationer då jag inte har en aning om vad han vill.
Jag kan fortfarande stå och tänka
är han verkligen trött? Är det där skrattet ett tecken på att han är astrött och lättroad eller att han är superpigg?
Jag har fortfarande inte skapat någon ordentlig rutin kring maten, ibland blir det 6 mål, ibland 7, ibland blir det sen lunch, ibland skippar vi kvällsgröten, ibland inte. Skälet till det är väl framförallt att jag fortfarande kan titta på honom och tänka
är han verkligen hungrig? Eller är han trött? Eller är han uttåkad?
Jag kan fortfarande efter mer än tio månader hamna i att jag efter 2 timmars försök inte lyckas söva honom. Mina knep funkar inte. Eller vilka knep, jag har nog inte ens några.
Allt detta sammantaget gör naturligtvis att jag känner sig som en usel förälder.
En usel förälder som inte lärt känna sitt eget barn efter att ha umgåtts med honom i, med få undantag, dag som natt i tio månaders tid. Ja det kan verkligen få mig att känna mig värdelös.
Och sen går man ut i mamma (ja med få undantag är det mammor, överallt)-världen och söker någon slags förståelse som aldrig kommer. Alla verkar så organiserade, så pedagogiska, de känner sina barn så väl och vet precis hur de ska förbereda nästa steg (till exempel köpa ny bilbarnstol i god tid och inte springa in på Babyproffsen och impulsshoppa precis innan en långresa för man inser att nä, den här stolen är VERKLIGEN för liten). Det var därför det var så skönt när jag träffade Johanni.
Kanske är det för att vi har barn i samma ålder och i och med det går igenom liknande faser men jag upplevde henne som en av få föräldrar jag träffat som kan säga som det är.
Att det är jobbigt ibland, förvirrande ibland och att den där känslan av att man inte gör som man ska eller som alla andra gör kan få en att känna sig misslyckad som förälder. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att det finns någon annan som tänker likadant för det gör att jag känner mig lite mindre ensam och lite mindre misslyckad. För jag ser ju att Johanni inte alls är någon dålig mamma. Och då kanske det betyder att jag inte är det heller?
Jag önskar att alla föräldrar som någon gång känt som jag har sin egen Johanni.
onsdag 16 juni 2010
en mysig dag
I fredags var jag och Theo på roadtrip till Kalmar och Öland för att träffa min roliga och fina vän Jihi.
Och det verkade faktiskt som att även Theo förstod vilken rolig och fin människa Jihi är...
Och det verkade faktiskt som att även Theo förstod vilken rolig och fin människa Jihi är...
lördag 5 juni 2010
hopp
Det är vid såna här tillfällen jag önskar att jag hade en tro och kunde be.
ALLA MINA TANKAR GÅR NU TILL DIG S OCH DIN FAMILJ!
ALLA MINA TANKAR GÅR NU TILL DIG S OCH DIN FAMILJ!
onsdag 2 juni 2010
nya bekantskaper
Att lära känna nya människor är faktiskt som vilken kärleksrelation som helst.
Först blir man sådär glad och förtjust och vill lära känna personen jättemycket jättefort.
Med förtjusningen kommer också våndan (vågar jag höra av mig fast det inte är min tur, ska jag spela sval, verkar jag för på, tänk om jag tycker mer om personen än den om mig) samt behovet av att vilja dela alla upplevelser med personen (det här måste jag berätta för X).
När man börjat få lite kläm på varandra kommer slutet på smekmånadsfasen då man får se sidor hos den andre man inte varit beredd på alternativt inte är riktigt lika förtjust i. Först då kommer egentligen svaret på den stora frågan - hur mycket kan vi stå ut med varandra/vilken typ av relation ska vi ha.
Jag är verkligen en sucker för förälskelse och att lära känna nya människor.
Det är så jävla härligt och spännande!
Först blir man sådär glad och förtjust och vill lära känna personen jättemycket jättefort.
Med förtjusningen kommer också våndan (vågar jag höra av mig fast det inte är min tur, ska jag spela sval, verkar jag för på, tänk om jag tycker mer om personen än den om mig) samt behovet av att vilja dela alla upplevelser med personen (det här måste jag berätta för X).
När man börjat få lite kläm på varandra kommer slutet på smekmånadsfasen då man får se sidor hos den andre man inte varit beredd på alternativt inte är riktigt lika förtjust i. Först då kommer egentligen svaret på den stora frågan - hur mycket kan vi stå ut med varandra/vilken typ av relation ska vi ha.
Jag är verkligen en sucker för förälskelse och att lära känna nya människor.
Det är så jävla härligt och spännande!
torsdag 13 maj 2010
veckans citat
- Sömn. Det är fan det enda i livet jag har struktur på.
Min rolige vän A som går och lägger sig PRICK kl. 22 varje kväll.
Min rolige vän A som går och lägger sig PRICK kl. 22 varje kväll.
torsdag 28 januari 2010
att vara ute i kylan
Sedan Theo kom har jag märkt att vissa vänner, eller bekanta kanske jag numera ska börja kalla dem, har blivit totalt ointresserade av mig och mitt nya leverne. Det är som att de redan innan konstaterat att när det kommer ett barn blir föräldern förbytt och ointressant och därför behöver man inte bry sig. Jag kan visserligen ha en viss förståelse för denna inställning, jag var kanske inte heller världens mest förstående kompis till småbarnsföräldrar när de första barnen i gänget kom. Men att inte ens med ett litet ord kunna uttrycka någon slags glädje för min skull? Inte ens ett grattis via sms eller facebook?
Det tycker jag är märkligt.
En "vän" som jag träffade när jag satt med Theo i knät sa till exempel så här när en annan kompis konstaterade att shit, Virre har blivit morsa, vad säger du om det?:
- ja.
Inte ett ja, grattis eller ja, kul. Utan ja. Sedan började han prata om sitt jobb. Alltså till och med min sjukgymnast och andra riktigt ytligt bekanta, nästan främlingar, har sagt grattis. Människor på facebook som jag ärligt talat inte känner särskilt väl i praktiken har skrivit uppmuntrande ord på min wall. Men jag har alltså vissa som jag räknat till min bekantskapskrets som inte tycker att det är nödvändigt att kommentera det här överhuvudtaget. Trots att jag kommenterar all möjlig skit om dem när vi träffas. Jag ska faktiskt sluta vara så jävla bekräftande, jag har annat att lägga min energi på än socialt inkompetenta så kallade vänner.
Det är de här människorna jag sitter och överväger om jag verkligen ska bjuda på min 30-årsfest och, surprise surprise, det lutar mer och mer åt att så INTE blir fallet.
Det tycker jag är märkligt.
En "vän" som jag träffade när jag satt med Theo i knät sa till exempel så här när en annan kompis konstaterade att shit, Virre har blivit morsa, vad säger du om det?:
- ja.
Inte ett ja, grattis eller ja, kul. Utan ja. Sedan började han prata om sitt jobb. Alltså till och med min sjukgymnast och andra riktigt ytligt bekanta, nästan främlingar, har sagt grattis. Människor på facebook som jag ärligt talat inte känner särskilt väl i praktiken har skrivit uppmuntrande ord på min wall. Men jag har alltså vissa som jag räknat till min bekantskapskrets som inte tycker att det är nödvändigt att kommentera det här överhuvudtaget. Trots att jag kommenterar all möjlig skit om dem när vi träffas. Jag ska faktiskt sluta vara så jävla bekräftande, jag har annat att lägga min energi på än socialt inkompetenta så kallade vänner.
Det är de här människorna jag sitter och överväger om jag verkligen ska bjuda på min 30-årsfest och, surprise surprise, det lutar mer och mer åt att så INTE blir fallet.
tisdag 23 september 2008
ensam?
Bara på kul (verkligen fel uttryck) började jag räkna alla polare som jag lärt känna här i Örebro och som flyttat härifrån:
Jocke
Danne
Lisa
Peter
Johan
Ida
Winson
Marcus
Judit
Hanna
Basse
Stefan
Anso flyttar på söndag.
Tja, det var väl ungefär hela min bekantskapskrets här.
Slutsatsen måste bli att man inte ska flytta till studentstäder. Och OM man ändå gör det ska man endast skaffa kompisar som är från stan eller har barn. De brukar vara lite mer låsta.
Nädå, jag är inte alls bitter.
Jocke
Danne
Lisa
Peter
Johan
Ida
Winson
Marcus
Judit
Hanna
Basse
Stefan
Anso flyttar på söndag.
Tja, det var väl ungefär hela min bekantskapskrets här.
Slutsatsen måste bli att man inte ska flytta till studentstäder. Och OM man ändå gör det ska man endast skaffa kompisar som är från stan eller har barn. De brukar vara lite mer låsta.
Nädå, jag är inte alls bitter.
torsdag 10 juli 2008
mina fina kompisar
I en tid när det känns som att alla kompisar flyttar ifrån mig (igen) har jag börjat fundera på det här med relationer. Mina alltså.
Jag blev tydligen inte en person som skulle umgås med ett och samma gäng i hundra år utan det har snarare varit ett jäkla spring. Antingen så flyttar kompisar iväg eller så flyttar man själv. Det är troligen inget ovanligt, det är så det blir. Människor står en olika nära under olika delar av livet. Men jag märker att jag har fått med mig något från var och en som gör att de fortfarande finns med i min vardag även om vi inte ses så ofta längre.
En kompis har fått mig att alltid ställa kniveggarna neråt i bestickburken när jag har diskat.
En kompis har fått mig att istället för att fråga efter en "kille" eller en "tjej" när jag vill rota i andras privatliv, fråga efter en "hjärtevän".
En kompis fick mig att lämna mitt insnöade grunge-träsk och återuppta kärleken till schlager.
En kompis har fått mig att förstå att man kan tycka väldigt mycket om någon fast den är moderat.
Ja, jag kan ju inte skriva allt här, då skulle jag aldrig få gå och lägga mig.
Men jag är verkligen glad att jag fått vara riktigt nära dessa vänner en tid i mitt liv även om jag kanske inte är det just nu. Och ibland saknar jag dom så jag kan dö.
Jag hoppas dom vet om det.
Jag blev tydligen inte en person som skulle umgås med ett och samma gäng i hundra år utan det har snarare varit ett jäkla spring. Antingen så flyttar kompisar iväg eller så flyttar man själv. Det är troligen inget ovanligt, det är så det blir. Människor står en olika nära under olika delar av livet. Men jag märker att jag har fått med mig något från var och en som gör att de fortfarande finns med i min vardag även om vi inte ses så ofta längre.
En kompis har fått mig att alltid ställa kniveggarna neråt i bestickburken när jag har diskat.
En kompis har fått mig att istället för att fråga efter en "kille" eller en "tjej" när jag vill rota i andras privatliv, fråga efter en "hjärtevän".
En kompis fick mig att lämna mitt insnöade grunge-träsk och återuppta kärleken till schlager.
En kompis har fått mig att förstå att man kan tycka väldigt mycket om någon fast den är moderat.
Ja, jag kan ju inte skriva allt här, då skulle jag aldrig få gå och lägga mig.
Men jag är verkligen glad att jag fått vara riktigt nära dessa vänner en tid i mitt liv även om jag kanske inte är det just nu. Och ibland saknar jag dom så jag kan dö.
Jag hoppas dom vet om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)