Klockan 16 idag släppte äntligen ångesten jag hade med mig hem från jobbet i fredags. Jag hade då prövat allt; familjen, vänner, sömn, fysisk aktivitet, alkohol, musik, vistelse utomhus, godis you name it! Och jag tror det var kombinationen av allt som fick det att kännas bättre. Även om det just vid klockan 16 var att jag hade fått några timmars välbehövlig sömn. Jag drömde till och med om något! Fantastiskt!
Helgen bestod av ett snack med en kompis som fick mig att hitta mig själv lite igen. Han är lite som jag, dvs. en kritiker och realist som kan gå upp i varv över saker och ting som ännu inte hänt och som kanske inte kommer att hända heller men som vi ändå, för säkerhets skull, stressar upp oss för. Igår stod vi och pratade om hur det känns att jobba som högskoleutbildad med människor i offentlig sektor, besitta de här egenskaperna och dessutom ha inställningen "tycker det är viktigt att göra ett bra jobb" och "lägger ner mycket kraft och energi på sitt jobb".
Det är nästintill kört.
För man måste bli avtrubbad. Stänga av. Skita i att göra saker bra och bara göra dem. Det var skönt att någon såg mig och jag blev peppad i min idé att göra något annat.
Sen fick jag va med Theo hela helgen. Vi var på Lidl och han höll på att bli klämd i skjutdörrarna eftersom han går så fasligt långsamt när det är för mycket att titta på men efter en fin(?) räddningsaktion från hans mor cyklade vi ut till Illharjen och fikade. Jag grät en skvätt där vi satt i solen på bryggan, Theo ätandes plommon och pekandes med sitt vantbeklädda finger mot vattnet medan han sa "vaedet? vaedet? vaedet? vaedet? vaedet?" För att det här är livet som det borde vara. Att ha ork att leva i nuet och inte ha tankarna i jobbets vedermödor. Att lägga den största energin på sin familj, inte på andra för mig okända människor. Jag kommer aldrig att finna mig i hur det är nu om det så innebär att vi till följd av havererande ekonomi måste flytta ut till ett torp i skogen och odla vår egen potatis. Jag tänker inte fortsätta komma hem helt urlakad för att det är sådan man blir i samhällets tjänst för de behövande. Samtidigt vill jag aldrig bli avtrubbad.
Detta får bli min största motivation att så småningom göra någonting nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar