föräldraskap och en livboj

Jag har nu varit föräldraledig med lillplutten i mer än tio månader.

Tio månader.

Och ändå hamnar jag relativt ofta i situationer då jag inte har en aning om vad han vill.
Jag kan fortfarande stå och tänka

är han verkligen trött? Är det där skrattet ett tecken på att han är astrött och lättroad eller att han är superpigg?

Jag har fortfarande inte skapat någon ordentlig rutin kring maten, ibland blir det 6 mål, ibland 7, ibland blir det sen lunch, ibland skippar vi kvällsgröten, ibland inte. Skälet till det är väl framförallt att jag fortfarande kan titta på honom och tänka

är han verkligen hungrig? Eller är han trött? Eller är han uttåkad?

Jag kan fortfarande efter mer än tio månader hamna i att jag efter 2 timmars försök inte lyckas söva honom. Mina knep funkar inte. Eller vilka knep, jag har nog inte ens några.

Allt detta sammantaget gör naturligtvis att jag känner sig som en usel förälder.

En usel förälder som inte lärt känna sitt eget barn efter att ha umgåtts med honom i, med få undantag, dag som natt i tio månaders tid. Ja det kan verkligen få mig att känna mig värdelös.

Och sen går man ut i mamma (ja med få undantag är det mammor, överallt)-världen och söker någon slags förståelse som aldrig kommer. Alla verkar så organiserade, så pedagogiska, de känner sina barn så väl och vet precis hur de ska förbereda nästa steg (till exempel köpa ny bilbarnstol i god tid och inte springa in på Babyproffsen och impulsshoppa precis innan en långresa för man inser att nä, den här stolen är VERKLIGEN för liten). Det var därför det var så skönt när jag träffade Johanni.

Kanske är det för att vi har barn i samma ålder och i och med det går igenom liknande faser men jag upplevde henne som en av få föräldrar jag träffat som kan säga som det är.

Att det är jobbigt ibland, förvirrande ibland och att den där känslan av att man inte gör som man ska eller som alla andra gör kan få en att känna sig misslyckad som förälder. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att det finns någon annan som tänker likadant för det gör att jag känner mig lite mindre ensam och lite mindre misslyckad. För jag ser ju att Johanni inte alls är någon dålig mamma. Och då kanske det betyder att jag inte är det heller?

Jag önskar att alla föräldrar som någon gång känt som jag har sin egen Johanni.