en potentiell kompis

Idag hände en rolig sak i lekparken.

Jag träffade en potentiell kompis!

Här i Vetlanda måste man hugga på nya människor man träffar som kan bli potentiella kompisar, det finns nämligen inte så många okända man vill umgås med. Av mitt gedigna raggande på Öppna förskolan till exempel hittade jag två riktigt bra människor. Av ett hundratal! Två människor som jag klickar med, som jag fortfarande umgås med och där relationen inte endast går ut på att kunna älta våra barns matvanor, bajsvanor och olika utvecklingsfaser (vilket jag uppfattade att alla andra gjorde på Öppna förskolan).

På den korta tid jag träffade min nya potentiella kompis fick jag veta att det var en person med ett intressant yrke, ett genustänk och en hyreslägenhet.

Perfekt!

Det var ju bara det där med att be om telefonnummer. Jag har förstått att man måste träffas minst två gånger först. Särskilt när det är en person av motsatta könet, då ska man nog helst inte byta nummer alls har jag förstått. Eller som min pappalediga vän sa:

- Jag skulle aldrig kunna umgås själv med en annan mamma, det skulle kännas konstigt.

Detta tyckte han trots att det var hans enda alternativ till småtöntiga gruppverksamheter med allsång. Själv visste jag inte att det var så det låg till med vänskap och könstillhörighet när man kommit en bit in i livet och jag skulle väl ärligt talat vilja stoppa den principen dit solen aldrig skiner.

När jag berättade om min potentiella kompis för J undrade han hur jag nu skulle kunna ta nästa steg om jag inte ens hade personen i frågas nummer.

Det undrar jag med. Men jag hyser en naiv tilltro till faktumet att jag bor i en liten håla där allas vägar korsas. Så småningom.