För det första ÄR det något med spegeln eller lyset eller vad det nu är som gör att man tänker HERREGUD! Är det där jag?
För det andra blir kontrasten till en välstajlad frisör extremt stark när snurrstolen upptas av en luffig, halvutmattad 42-åring som inte ens sminkar över sina lila ringar under ögonen.
För det tredje är det kommentarerna.
- Alltså jag kan inte klippa mindre än så här för det är SÅ slitet.
- Menar du här där håret är gulgrön?
Och när man är klar känns det bra för att man kommer kanske kunna borsta håret igen och man vet att det dröjer till nästa gång man behöver besök snurrstolen. Men det ljusa långa vackra hårsvallet man hade i huvudet när man gick dit uteblir. Och när jag tänker efter gjorde det det även när jag inte hade egen brunn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar