att jobba

Det slog mig just varför. Varför det inte tycks finnas några system för mig att hålla i över tid. Varför jag har så starka principer och är en sån jävla jobbig människa. Även det här beror på min oombedda vistelse i NP-världen. Min oefterfrågade kunskap om det livet. Livet som förälder. Livet som patient. Livet som jobbig. Jag märker det nu när jag återigen börjat nå vägs ände på min nuvarande arbetsplats. Det GÅR inte. Jag KAN inte. Jag KAN inte sålla mig till kollegor för jag är alldeles för mycket patient. Likväl som jag inte kunde sålla mig till kollegor på min förra arbetsplats för jag var alldeles för mycket förälder. Förälder med potentiell föräldrabrist alltså. Det är skälet till att jag inte ens blickar mot skolans värld i sökandet efter en plats där jag kan få bli för jag kommer inte kunna sålla mig till skolpersonal när jag är föräldern de hatar. Det blir för personligt hela tiden. När jag får höra om de där jobbiga föräldrarna eller patienterna. Som kräver och kräver. Då blir det för nära. Jag förstår att det inte går att förstå. Jag förstår att jag måste vara den bättre människan och förbise, låta gå, fokusera på det jag kan påverka. Men i system är det ganska ofta svårt att göra som man själv vill. Jag kan inte gå efter min omedelbara instinkt om hur jag ska hjälpa när jag samtidigt är i ett system som motarbetar det. Det går inte.

- Det känns som du trivdes bättre där du va innan Sävsjö sa T till mig vid middagen. Gjorde du det mamma? Jag funderade en stund. Gjorde jag det? Ja. Kanske. Kanske var beröringspunkterna färre. Men framförallt - jag var systemet. Jag och en barnmorska. Jag valde, då liksom nu, att ibland hålla mig borta från fikarummet för att jag orkade inte sitta med mina dubbla roller. Men det förväntades inte av mig att jag skulle jobba emot mina principer. Jag fick bemöta som jag själv velat bli bemött. Fick ta mig an de jag mötte på ett sätt som kändes ok i magen. Enligt teorier som kändes medmänskliga och logiska. Jag, eller min kollega i vårt lilla system, klagade aldrig på de vi var satta att hjälpa. Det var aldrig de som var jobbiga, gjorde fel eller var ansvarslösa. Tvärtom var de ju ansvarsfulla bara av att komma till oss! De kunde varit en syster eller ens barn och skulle få bästa tänkbara bemötande. Och kanske mådde jag väldigt väl av det. Jag tror det.