Jag skiter verkligen fullständigt i Agneta Sjödin. Men det var nåt med hennes töntiga boktitel som fick mig att tänka. Tänka och komma på att jag ju sedan tidigare lovat mig själv att ”kill my darlings” som någon form av beteendeexperiment. Boken hette ”Våga välja nya vägar” och jag relaterade det till något som hände redan tidigare idag, nämligen att jag insåg att jag aldrig hinner strosa i affärer eller kolla blommor på torget längre. Och ja, jag hinner naturligtvis inte pga barnen och deras behov och anpassade studiegång som kräver hämtning och extra tillsyn osv. Men AV det jag hinner så hinner jag inte för att jag har börjat lägga tid på andra saker. Jag har börjat lägga tid på träning och bokklubben. Och jag är periodvis tveksam till båda men nu gör jag det bara och det har blivit ganska bra. Jag träffar lite fler människor och får lite annat input. Jag känner att det nog är bra för mig.
Jag känner egentligen likadant med mitt jobb. Jag vet inte om jag är på rätt plats men jag gör det bara och det har blivit ganska bra. Jag lär mig nya saker. Får irritera mig på andra brister. Har en annan roll i arbetsgruppen. Vi har startat en hemlig fikagrupp och vi lunchar med rehabteamet varje månad. Jag lär mig om denna nya kultur och bidrar med min gamla och det gör jag förvisso på mitt gamla hederliga sätt, dvs att vara alldeles för ärlig om alldeles för privata saker men ändå. Jag har en möjlighet just nu att söka mig tillbaka till mitt gamla jobb och ett fantastiskt gäng men jag tror inte jag vill det. För jag har vandrat på den vägen redan och jag tror jag ska gå framåt, eller möjligen svänga av, inte tillbaka.
Jag tänker på det i mitt föräldraskap där jag kunnat backa mer den senaste tiden. Försökt skapa förutsättningar till färre men närmre stunder istället för den där tiden då man bara varit tillsammans med barnen i tid och otid i nån slags såsig gröt. Nu är de sina egna och tänker och tycker saker på ett annat sätt. Och jag med. Och det kanske är något bra?
I somras sådde vi igen en massa land och slängde flera perenner. Vi struntade i potatisen och salladen och körsbären och den halvdöda hallonbusken. Allt som var så roligt när vi flyttade hit. Konstigt nog väckte det lusten att odla igen. Fina blommor att ta in och sätta i en vas. Det gjorde också att jag kunde ge bort flera kryddväxter vilket jag insåg var en av de saker jag tyckt varit roligt med odling; att ge till andra.
Jag var med på fotbollstippet på jobbet. Jag kan exakt ingenting om fotboll men jag tänkte att det kunde vara ett sätt att närma sig sonens intresse så vi hjälptes åt och nu sitter jag där på jobbet och tycker tom det är lite kul med diskussionerna som blir. Jag går in och kollar om jag fortfarande ligger sist och min ambition är att inte va ensam sist när det är slut. Har också känt mig något mer allmänbildad när jag vet att Japan skrällde.
Jag addade en kollega på insta vilket inte är likt mig. Jag ville veta mer om vad hon gör. Det känns roligt! Jag har också börjat lägga ut storys som försvinner. Både på insta och snap. Det är något extremt ångestladdat i det då den gaddiga delen i mig ju vill spara bilder nånstans och ha ordning osv och istället slänger jag ut saker som bara försvinner. Sjukt! Detta är något jag tänkt göra mer.
Jag funderar på om vi bara ska strunta i vårt eviga hussparande och istället göra något annat. Nåt vi inte brukar göra, typ resa eller tapetsera. Varför inte? Vi sitter ju ändå bara här i Snärle.
Och det slår mig att jag för några månader sedan, kanske ett år, skrev här att jag var deprimerad. Hade svårt att hitta rätt i återuppbyggnaden av gamla intressen. Men jag är inte deprimerad längre. Har kanske inte återfått mitt starka brinn men har absolut försökt att ta nya vägar. Även om jag varit, och är, osäker på om de är ”jag”.
Så på nyårsafton får mina nära ytterligare ett bevis på att jag blivit någon slags Malin Berghagen. För jag ska lova att göra mer som Agneta Sjödin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar