maslow hade fel om sin behovstrappa

För längst ner kommer att ta hand om sina nära och kära som inte mår bra, kosta vad det kosta vill. Sömnen. Maten. Sexet. Den egna återhämtningen. Allt för att ens älskade inte ska vilja ta livet av sig. Må lite bättre. Gå utanför huset. 

Jag ser det hela tiden i mitt jobb hur det är att vara anhörig. Jag är det själv. Och nu vet jag att det är illa för jag har slutat sova och byta kläder. Struntat i att duscha för det är inte så viktigt. 

Jag går in i futtiga lösningar på stora problem. Som att tex införskaffa ryggsäck till datorn nu när jag behöver släpa hem den varje dag. För jag måste jobba ikapp det jag missar när jag, parallellt med en arbetsmängd som ligger över min arbetstid, behöver agera skolbuss, lärare och psykolog. 

Jag köper nya kläder för jag hinner inte tvätta i den utsträckning kläder förbrukas. 

Jag har 70 dagliga larm för att det är så mycket att komma ihåg som är orimligt för mig att komma ihåg ens i vanliga fall: sms:a om vilka skolböcker som ska med hem just den här dagen, maila lärare, påminna om matintag, kolla så alla barn sover och, om inte, ge mer sömnmedicin. Behandlingshemmet fortgår. Min lugg blir fetare och trycket i bröstet tätare. Jag köper en ny penna för att piffa upp.