Kvällen innan min 42-årsdag smörjer jag in ansiktet med 3 olika krämer; en ögonkräm, en nattkräm och ett serum med retinol (eller ritalin som vi adhd-mammor envisas med att kalla det). Det är ett fantastiskt framsteg, för ett halvår sen tvättade jag knappt ansiktet vid läggdags. Jag plockar ur mina ganska nyinskaffade progressiva linser som gjort att jag, trots att avsikten var motsatsen, upplever att jag ser mycket sämre. Det tar så lång tid innan jag ser att jag möter någon jag känner att jag nästan missar att hälsa.
Båda rutinerna kom ungefär samtidigt som de där mer mörka tankarna om åldrande började dyka upp. De som inte alls handlar om att bli pinsam, få rynkor, inte förstå teknik eller fastna i en klädstil som va inne -92 utan om något mycket värre; känslan av att man håller på att bli förbrukad. Jag känner det när det gäller jobb. ”Om jag skulle vara tvungen att sluta här kommer ingen ny arbetsgivare vilja ha mig”. Jag tänker och känner det när det kommer till kärlek. ”Om jag skulle bli lämnad nu skulle ingen annan vilja ha mig”. Trots att jag numera tvättar ansiktet. Elaka tankar som gör något med en men som jag har svårt att sluta med för de känns så sanna. Även om att förlora sin syn inte är så jävla roligt det heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar