En vanlig semesterkänsla eller livet eller vad fan man nu vill kalla det

Insikt efter en veckas semester:

Sluta jobba.

Då skulle jag må SÅ mycket bättre för jag skulle hinna göra alla små och stora saker jag aldrig nånsin hinner. Jag skulle hinna städa. Jag skulle hinna slänga skräp och inte behöva ägna första veckan åt att slänga bla kartongen till Tindras pool som vi köpte förra året. Jag skulle hinna rensa mina land. Jag skulle hinna ta en ordentlig let efter laddarsladden till Theos hörlurar och, OMG, hitta den istället för att ha det stående på en lista i 9 månader och tänka varje gång jag är i en affär med laddarsladdar att just det, en sån ska jag ha men för femtielfte gången hindras för jag vet ju inte hur uttaget ser ut. Jag skulle hinna planera sådant som är roligt, inte bara sådant som är absolut nödvändigt i vårt hus. Jag skulle orka träffa och prata med människor jag bryr mig om istället för att vara fullständigt socialt dränerad av mitt arbete. Jag skulle ringa min mamma. Jag skulle ha tid att plocka av fläderblommorna när de faktiskt blommar och inte bara hasta förbi dem påväg till nästa grej. Jag skulle upptäcka att det flyttat in en ny familj i ett av fågelboen på uthuset, de som jag var så förtjust i när jag flyttade hit. Jag skulle inte behöva göra allt det där nödvändiga hafsigt och dant utan kanske med lite förberedelse. Tex ”jag tar med en extra insulinpump till matchen i Oskarshamn ifall något skulle hända när vi är så pass långt hemifrån”. Inte bara gasa som en idiot och utgå från det bästa. Jag skulle vilja planera mina och barnens inköp och inte hetsköpa det vi akut behöver vilket är slösaktigt på SÅ många sätt. Och varför i hela världen vill jag göra det då? Jo, därför att jag mår BRA av det! Jag mår bra av att vara så pass i fas med det mest basala att jag kan få en tanke om att ”i det här fönstret skulle det vara fint med pioner”. Eller kunna ta det stora steget från tanke till att faktiskt gå ner i tvättstugan och laga ett älskat men trasigt plagg. Jag tycker OM det! Som det varit det senaste året ser jag inte ens en tanke för alla träd.

I höst börjar äldsta barnet högstadiet och vi lämnar därmed ett fantastiskt skolsamarbete bakom oss. Samtidigt ska vi gå 25% kort på mitt jobb. En säl kan räkna ut att det knappast kommer bli lugnare. Jag skulle egentligen behöva jobba max 50%, helst med stenar. Men trots mina nyfunna insikter kommer jag inte göra något åt det. Det är olikt mig, jag ger vanligtvis aldrig upp när det kommer till att hitta kortsiktiga lösningar, men den här gången tar jag istället min tilltro till hoppet. Om snälla fröknar, snälla klasskompisar, välmående patienter och stabila blodsockerkurvor. Samt hoppet om att fyra veckors semester kommer trolla bort x antal års stressymtom. Så otroligt korkat.