lyckodroppar

I en tvättstuga står en mamma och sprutar Vanish på gräsfläckiga byxben. Hon lägger upp byxa efter byxa och konstaterar att den här veckan har det blivit mycket fotboll. Hon känner sig lycklig. Njuter av det gröna och jordiga för det betyder att barnet haft roligt och sprungit och kämpat och hon trodde aldrig att hon skulle få vara med om det. Det är en fin känsla. Den där goa varma känslan i magen som hon också känner när hennes barn sjunger eller dansar eller ställer frågor om livet. Eller när minstingen kommer och kryper ner i sängen på morgonen för att värma upp sina kalla fötter. Ska jag vara ärlig tror jag att lycka fungerar precis så här. Det är inga svindlande upplevelser (även om det förstås också kan vara det). Det är inget beständigt tillstånd över tid. Det är inget vi kan uppnå och vara kvar i. Snarare sveper känslan genom kroppen emellanåt som en vindpust för att lika snabbt försvinna. Och då gäller det att vara med.