att fostra barn och bli fostrad i retur

I sommar tänkte jag försöka lägga mindre tid på att lösa konflikter mellan barnen och provar därför ut en ny modell. Vi kan kalla den ”tough life”. Den går inte ut på att skälla mer, trots att det var det första rådet vi som föräldrar fick av en psykolog vi träffade på ett skolmöte. (Hans tes var nämligen att vårt barn inte gick till skolan eftersom vi skällde för lite på hen. Begrunda gärna det).

Nej metoden går snarare ut på att markera att allt som sker inte kan bli en oförrätt. Den ska användas med måtta i situationer av typen 

- Jag hade mitt ben där först!  

- Nej JAG hade mitt ben där först!

- Nähä!

- Joho! 

- Nähä!

Smash!

- Aj!

När vi ska utröna vems ben som befann sig vart vid en viss tidpunkt tänker jag istället säga

- Ja. Det är nästan lika illa som... och så för jag in någon känd oförrätt, tex:

Ja, det är nästan lika illa som för Harry Potter som fick växa upp i en skrubb under trappan.

Ja, det är nästan lika illa som för Kalle i chokladfabriken som fick äta kålsoppa varje dag och bara fick choklad en gång om året.

Ja, det är nästan lika illa som för den där colombianen som blev avrättad för att ha gjort självmål i fotbolls-VM. 

Jag tänker att får jag en liten liten glimt av ett leende eller nyfikenhet i ögonvrån då har jag lyckats! Får jag inte det då kanske trots allt oförrätten var för stor även om den för en utomstående handlade om ett ben.

Vad mina barn säger?

- Mamma du kan faktiskt inte hålla på att säga sådär varenda gång, jag har rätt att vara arg och ledsen även om det är krig i Syrien.

Touché...