en ny identitet (eller bara upptäckten av den gamla vanliga)

Vem är jag när jag inte är mamman med näsan precis ovanför vattenytan? Vem är jag när jag, åtminstone för en tid, fått tillbaka möjligheten att leva ett liv? 

Frågan förvånar mig när den kommer en kväll när jag stalkar gamla RFSU-bekanta på insta. Det var få men intensiva år som kombinerade mina intressen för diskussioner och dans. Men hur är det nu? Vem är jag när situationen kring barnen inte längre fyller mig till bristningsgränsen? När jag inte måste påbörja varje ny konversation med känd som okänd med att prata om mina barns funktionshinder eller BUP och svenska skolans haveri för det liksom bara svämmar över? Det har varit så fullt upp till bredden. Jag har behövt vara så gränslös. Jag har glömt hur man mingelpratar men vill inte heller återuppliva den förmågan eftersom det är ett sånt fruktansvärt slöseri med tid. Går det? 

Om en de senaste fem åren lagt åtaganden utanför familjen på en extremt låg nivå för att det inte funnits nåt annat alternativ helt enkelt, hur tar en då vid där en slutade? Jag tänker på högen meddelanden från vänner på distans och bekanta som kom när det var som värst för nåt år sen och som jag ännu inte svarat på för det gick inte. Ska jag börja där? Med ett antal ursäkta och förlåt för att jag verkat så dissig? Eller går det att helt enkelt se vad som blev kvar? Vilka relationer finns egentligen kvar? 

För samtidigt känner jag mig inte ensam. Jag har aldrig känt mig ensam (alltså, det är ensamt att hantera utbrott med åskådare från barn som egentligen är för stora, särskilt när tårarna bränner bakom ögonlocken av förnedring men i de lägena gissar jag att vi alla är ensamma och maktlösa). Kan det vara så att livet och relationerna inte helt stått på paus? De har snarare blivit något annat. Andra sammanhang. Andra människor. Främlingar som blivit välbekanta och, har jag märkt, trygga. 

Sen har vi alla de där sakerna jag inbillat mig att jag inte gjort pga omständigheter och som

jag märker att jag inte gör nu heller. Trots förändrade omständigheter. Jag tränar inte. Jag har sällan med mig fika till jobbet. Jag är skitdålig på att vara omtänksam och göra det där lilla extra för andra utöver barnen och barnens kompisar. Jag kommer fortfarande inte i tid. Jag ringer inte till någon och när andra ringer mig tycker jag oftast det är jobbigt för jag hatar att prata i telefon. (Ja jag vill helst bara skicka ett meddelande om när vi ska ses och så ses vi då. För jag gillar verkligen att ses!). Jag försökte baka här ett par dagar men det var så tråkigt och jag har insett att även jag har vissa svårigheter med arbetsminne och för många kommandon efter varandra så det kommer jag inte återuppta. 

Jag hinner tänka tankar som inte är ilska. Som inte går genom ett filter. Som troligen rentav är ganska korkade. Som t.ex. måste döva kunna ta del av sommar i P1? Vad är det för mening att dela svarta bilder på insta samtidigt som en har noll beröringspunkter med människor från andra delar av världen? Varför kan inte alla bara hålla käft och lyssna på Anders Tegnell? 

Jag har dragit ner på mina lyckopiller. Det vågar jag nu. Du måste trappa upp igen säger Jonas när jag sitter och irriterar mig på människor på Facebook. Så nu har jag även dragit ner på Facebook.