Jag knackar på hos familjen där jag ska hämta rullskridskorna jag budade hem på loppisen. Säljaren visar sig vara en ytlig bekant, vi hade våra barn på samma förskola för 8 år sen. Jaha är det du! M har haft de här rullskridskorna men nu är de för små. Hur gamla är dina barn nuförtiden? Inga på förskolan? Jo vi har ju en till, och ni? Det lille förskolebarnet kommer fram och tittar.
- Vi köpte en hund istället hör jag mig själv säga.
Och i tystnaden som uppstår när jag inser att jag just jämställt hennes barn med en hund börjar jag nervöst prata på om barnen och hunden och att det kanske hade blivit ett till men Liv fick ju diabetes och.
Mitt bankid strular, jag får ingen täckning. Telefonen jobbar och jobbar och jag bara maler på om hur det varit senaste tiden för denna stackars kvinna vars enda misstag var att sälja på den lokala loppisen. Det vet ju alla vilka ufon en kan stöta på där. Jag märker att jag är HELT out of kontext. Hade lika gärna kunnat berätta om min mens. Till slut säger kvinnan att jag kan swisha sen när jag har täckning. Ja! Tack! Du kan lita på mig!
Jag halvspringer ut med rullskridskorna i handen. Och jag tänker att det kanske finns en anledning till att jag blivit så starkt beroende av både Haveristerna och Jonatan Unge för där har ni människor som inte har några filter. Det bara väller ut ogenomtänkta saker. Om barnens brister. Om alkoholkonsumtion. Om saker en bara inte får säga. Jag älskar det för det är så skönt. Den ohämmade pratreflexen som jag ständigt måste bevaka i mitt eget huvud (och som jag ägnat x antal terapisessioner åt att jobba bort med tveksamt resultat) stängs liksom av. Till förmån för någon annans. Sällan känner jag mig så trygg som med människor som slänger ut sitt innersta på bordet. Det kanske är därför jag älskar mitt jobb. Utanför arbetsrummet är de dessvärre inte lika frekventa. Om en inte säljer på Den lokala loppisen då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar