3 december och tiden börjar ta ut sin rätt. Hela november bjöd på ett fåtal soltimmar och jag hör berättelser om fler än jag som har nära till gråten. En morgon när vi kom ut till bussen låg chauffören och sov över ratten. Jag trodde han var död.
Barnen är trötta. Vi vuxna är trötta. Jag har jobbat hårt för att yrseln som kommit plötsligt och intensivt för att sen försvinna lika snabbt ska ge med sig och det har den. Kvar finns en molande huvudvärk och en rädsla för att vara påväg in i den berömda väggen. Jag bromsar på de sätt jag kan men vissa saker går inte att kontrollera. Som när en lagat bilen för 11000 för ett fel och den inte går igenom besiktningen pga ett annat fel. Som att alla tre brandvarnare ballat ur samtidigt vilket orsakar svår dödsoro pga. brandutbildningen vi var och blev uppskrämda på i torsdags. Eller att läkaren glömt fylla i punkt 8 ordentligt vilket egentligen, om handläggaren på försäkringskassan citat ”inte varit så snäll”, varit skäl till ett direkt avslag av allt jag sökt.. Eller det där mailet om att skolbussen från och med om två dagar ska åka 10 minuter tidigare och jag orkar inte göra en ny rutin, särskilt inte på morgonen. Jag orkar bara inte.
Jag tänker på en gammal textrad av Lars Winnerbäck. Håll ut några dagar till. Ja jag ska försöka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar