För ett tag sedan fick jag ett par stövlar av ett par jag nyligen lärt känna. Och det som gör mig så glad, på gränsen till rörd, är inte främst att de är så fantastiskt fina utan att de tänkte att de skulle passa mig. För tänk, trots att jag numera är en grådaskig mamma vars liv består av att göra strukturer och scheman, planera morgondagen och följa diverse föräldragrupper på nätet, kan vissa fortfarande se personen djupt därinne som bär sådana stövlar. För hon finns! Att någon snappat upp detta gör att jag känner mig liiite mer levande, liiite mer som förr och att jag saknar henne. Hoppas hon får möjlighet att komma fram lite mer framöver.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar