Och det är sant.
Jag sa ingenting då, jag sa ingenting sen, jag gick inte runt med ilska i kroppen resten av dagen.
Det jag däremot gjorde var att jag skördade frukterna av ett högst medvetet, och emellanåt ganska krävande, arbete. Jag har nämligen ägnat mig åt beteendeaktivering.
Beteendeaktivering är en typisk kbt-intervention vid nedstämdhet då en så att säga ser över vad en fyller dagarna med och försöker göra små förändringar som leder till positiv input, att bryta tid för ältande och negativa tankar och i förlängningen må bättre. Jag har inte varit nedstämd (konstigt nog). Jag har varit chockad, avtrubbad, ledsen, obekväm (då jag märkt att jag varit en sån där person som människor inte vet vad de ska säga till). Men inte deppig.
Däremot har jag varit så inihelvetes jävla pissförbannad att jag inte kunnat öppna munnen utan att hatet liksom vällt ut som en svart sörja. Jag har ägnat så fasansfullt mycket tid och energi åt att försöka påverka situationer och fått så extremt klent resultat. Jag bestämde mig för att det fick vara bra. Om det ändå inte ger så mycket varför i helvete ska jag ägna så mycket av mitt liv åt att försöka påverka? Varför ska min grundkänsla vara ilska? Det är faktiskt inte jag! Så jag bestämde mig.
Den lilla lilla tid jag har till ”mig själv” som jag faktiskt kan påverka, den måste gå till saker som fyller på. Inte en kväll till som läggs på att formulera mail, skriva ansökningar eller ägna mig åt opinionsbildning på nätet. Inte en bok eller artikel till om bemötande, barnuppfostran, NPF eller ”hur du som förälder-jada jada”. Inte en enda jävla rad till tänker jag läsa från terapeuter som så att säga ser på livet och människan lite annorlunda och försöker kleta på mig egenskaper jag inte har. Bort bort bort bort bara bort. Sa jag.
Och det började lite smått med att jag började dansa igen. I min familj har vi alltid köksdansat och ända sedan J blev sjuk och vi under en extra tuff period stod hela familjen och tokdansade till ”Heut ist mein tag” har jag förstått värdet av att köksdansa. Ni som vet, ni vet.
Sen började jag räkna steg och märkte att jag börjat få in ett tänk om rörlighet där ambitionen var att jag skulle röra på mig, åtminstone litegrann.
Jag började säga ja till saker som egentligen var orimliga. Tex att närvara på ett läger, dra iväg hela familjen och åka på en ring bakom en båt eller åka iväg och göra något bara jag.
Jag bröt av alla seriösa nyhetsprogram från SR med saker som fick mig att skratta. Liv Strömqvists podd. Släng dig i brunnen. Jag började följa en feelgood-serie och upptäckte genom den lite ny musik.
Så smått började jag märka att det kunde komma tankar av inspiration. Ett sug att planera och tänka på en framtida semester. En insikt om att ha ett hem som en kan piffa till med blommor och annat pynt. Därmed inte sagt att det är gjort men jag tänker på det!
Sen den där känslan av att kunna träffa gemensamma vänner och umgås utan att det blir totalkaos.
Jag vet såklart att en förutsättning, främst till det senare, är att jag har barn som just nu mår lite bättre och som gör att jag kan utmana. Att de gör det handlar om personer som bemöter bra, om de positiva konsekvenserna av en hund, om att råka ha dragit i rätt trådar och stöttat upp rätt saker, om att ha fått träffa en bra läkare mm.
Och i det lilla gör jag mina val; ska jag gå igång på värdelösa system eller ska jag, men vänta lite nu ska Jonatan Unge vara med i På spåret??! Vilken lycka!! Eller förlåt, vad pratade vi om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar