- Ja men de är barn och vill gärna men då måste ju vi vuxna ta ansvar och säga nej för vi vet bäst och det går ju inte.
Orden är en förälders och gör mer ont än jag till en början vill tillstå för jag förstår inte riktigt vad jag gjort för fel. De petar i något som inte är färdigt. Inte ett sår, det är absolut inte så illa, snarare en ojäst deg eller en marsansås. (Varför det nu är så dödsfarligt att smaka av just marsansås med fingret innan servering).
För har man hela sitt yrkesliv, och för all del privatliv, pratat med och om barn som jämlika vuxna kan det ställa till det i sitt eget föräldraskap, det har jag lärt mig. Främst gentemot andras barn och andra föräldrar. Jag hatar att säga nej till barn utan att ha argument eller veta varför. Och jag vet oftast inte varför jag bör säga nej förrän jag fått tänka. Jag tycker det är jättesvårt att se barns behov och sen bortse från dem pga något annat, då behöver jag ju veta vad det där andra är. För detta betecknas jag som svag i mitt föräldraskap och det ligger väl något i det. Men jag har de senaste åren verkligen börjat ogilla att jag tycks ha missat den där oumbärliga föräldraboken som alla andra har läst, jag som läst så många föräldraböcker! För hur kan annars alla andra veta vad de ska göra när barn ställer för mig heeelt rimliga frågor? På skoldiscot där jag igår närvarade blev detta oerhört tydligt eftersom jag hamnade i 1000 såna här situationer.
Situation 1: Några barn ville vara med och stå i kiosken.
Spontan tanke: Men så roligt att ni vill hjälpa till, kom in! Vi kanske ska anordna ett system till nästa disco så de som vill får jobba i kiosken, växa, ta ansvar? Kanske extra bra för de som gärna vill gå på disco men inte riktigt känner sig trygga?
Sanning som uppenbarligen alla utom jag vet: Om en står i kiosken vill så småningom alla stå i kiosken och då blir det jätterörigt, därför säger vi nej.
Situation 2: Barnen som kom och köpte 5 läsk åt gången.
Spontan tanke: Tänk vad lite det krävs för barn att känna lycka. Köp så många du vill!
Sanning som uppenbarligen alla utom jag vet: Dricker man så många läsk får man ont i magen och kräks samt kan starta egen svartförsäljning av läsk i danslokalen när läsken tagit slut (spontan tanke: fy fasen vad kreativt!) så därför kan det vara bättre att begränsa antalet läsk per barn åt gången.
Situation 3: Barnet som ville rappa.
Spontan tanke: Vad kul och modigt, klart hen ska rappa! Jag måste ner och lyssna och visa mitt stöd!
Sanning som uppenbarligen alla utom jag vet: Rap kan bli lite tokigt med alla fula ord så vi vuxna går ner så vi har koll och det var ju tur för rappen var visst en enda lång kränkning av en annan elev och därför behövs ganska fyrkantiga regler och strategier för att undvika den här typen av utsvävningar.
Det finns också situationer då min gränslöshet i kombination med fullständig jobbskada ställer till det.
Situation 4: Någon drar ett skoj på sociala medier för långt så någon annan blir ledsen.
Spontan tanke: Inte ok, behöver nu verkligen bekräfta utsatt att hen inte gjort något fel, bekräfta kompisar i att de gjorde rätt som hämtade vuxna, prata med den som kränkt men inser att jag inte har mandat utan först måste ha en relation med barnet och det kommer jag inte hinna skapa på de minuter jag eventuellt har på mig. Hur gör jag då? Eventuellt påtala behov hos skolledning av att jobba med nätkränkningar.
Sanning som uppenbarligen alla utom jag vet: Barn behöver ett avslut på sina konflikter, vi låter den som gjort fel be om ursäkt och därefter är båda barnen nöjda och kan fortsätta sin kväll.
Det fanns egentligen extremt få situationer jag redde ut utan bekymmer. Det var när barnen frågade vad klockan var, vad godiset kostade och när en tjej tappade den minimala plomben till sitt örhänge för det var så uppenbart att vi inte skulle hitta den. Jag är därför SÅ tacksam att det var så många kloka föräldrar på plats som läst den där boken med oumbärliga strategier. Hur hade det gått annars?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar