Fördelen med att vara sliten är att en inte orkar vara arg, åtminstone inte lika mycket. Men i takt med att jag blivit mindre sliten har jag också blivit mer arg. Och det är faktiskt inte särskilt roligt.
Jag blir arg på att det ska vara så svårt att samarbeta kring ett barn som varit i så dåligt skick när alla vill väl och vi lever i en extremt kommunikationsvänligt samhälle. Tre veckor in i terminen och jag känner mig mer förvirrad än nånsin. Vem har ansvar för snabba förändringar? Vem får besluta? Vad förväntas av mig? Ska jag säga alla tråkigheter mitt barn förmedlar om sin trivsel i skolan eller ska jag fortsätta släta över då jag vet att den typen av ärlighet kan försämra bemötandet av honom och i sin tur försämra skolgången ännu mer?
Jag blir arg på att varenda jävla forum där vuxna som jobbar med ungdomar sitter ska sluta med att alla ojar sig ikapp över internet. Troligen då det är den minst komplexa lösningen och att människor överlag vill att det ska vara enkelt. Fy fan vad jag är trött på er!
Jag blir arg på att det fortfarande verkar vara kutym i kommunen att inte ta reda ett skit på varför barn inte går i skolan utan istället via slentrian lägga skulden på föräldrabrist (för annars lägger man nämligen skuld på barnet förstår ni och skuld är nämligen väldigt viktigt i den här frågan tycker iallafall socialarbetare). Att barn går åratal utan skolgång genererar inte ens en basutredning utan istället slussas familjer som vår till familjeterapi. Precis som på 70-talet. Om vi hade erbjudits familjeterapi för att få min son till skolan hade jag anmält skiten ur kommunen men det säger jag ju inte på alla möten där jag sitter och hör all skit för jag är liksom redan lite jobbig som jag är. Men ni ska veta: fy fan vad trött jag blir.
Jag blir arg på Instagramkändisar som gör stories om varandra där de screenshotar och döljer namn och snackar skit som att vi följare bryr oss om att två personer råkat tycka olika. Det är så låga mekanismer och jag vill inte se dem, åtminstone inte på min fritid. Inte vill jag kolla Facebook heller för det som kommer upp i mitt flöde är 100-tals vittnesmål om hur staten trycker ner funktionshindrade och deras familjer och tror det inte ska märkas (obs blev mörkas av autocorrect!) att de sparar och jag blir så jävla arg på all denna inkompetens och idioti att jag vill flytta till en stuga i Västerbotten, sluta betala skatt och typ ta kort på min hund i soluppgången. För hon gör mig faktiskt glad. Idag kände hon till och med igen mig när jag hämtade henne på dagis, hon sprang vid min sida längs stängslet och det var en av mycket få stunder idag då jag kände något annat än ilska.. Jag brukar sjunga för henne.
Tindra, Tindra! Din härlighet ber. Tindra, Tindra! Du bara ler. Tindra, Tindra! Du tar och du geeeeeer.
Mest ger just nu. Och det är tur för det är så mycket annat som tar. Och kommer fortsätta göra det tills jag slipper ha så mycket med samhället att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar