identitet

Vad vet folk om mig egentligen? Baserat på det jag märkligt nog väljer att berätta?

De vet att jag aldrig har några pengar.

De vet att mitt barn har perioder då hen vägrar gå till skolan.

De vet att jag varit förlossningsdeprimerad.

De vet att jag går i utbildningsterapi och att det är fantastiskt bra eftersom jag har så många issues att behandla.

De vet att vi hyr ett hus för att vi är så jävla ohändiga att vi vill slippa allt som tangerar ett verktyg. Och allt som tangerar en bil också för den delen, och nu har vi två skruttar som vi kör fram och tillbaka från verkstan och diverse skogsvägar där vi blir stående.

De vet att jag inte är särskilt bra på något.

De vet att jag äter godis varje dag. 

De vet att jag har extremt få vänner (vilket är självvalt och inget problem men det är ju inte riktigt så man bör vara).

De vet att vi i stort sett aldrig reser bort (se punkt 1).

Jag tänker att det finns inte en jävel i mitt nätverk som vill leva mitt liv. 

Men jag har 36 år gammal förstått att andra människor också utkämpar sina strider med skillnaden att de inte berättar om dem. De säger istället att "kolla här, här ska vi spendera vår semester! Helt perfekt för både oss och barnen! Vi VILL inte bo på hotell i Stockholm" sen hyr de en stuga via sitt fackförbund för en symbolsumma för i själva verket har inte de heller råd att välja och vraka. Eller de där förtroendena man kan få i samtal mellan fyra ögon. "Jag har faktiskt också gått i terapi. Jag med. Jag går just nu, du vet det har varit ganska jobbigt". Jag vårdar avslöjandena ömt, som vore de Bastians glaskule-minnen i "Den oändliga historien 2". Jag läser i slutna grupper på Facebook om andra mammor vars barn har samma beteenden som mitt, som har vandrat en bra bit påväg och kan dela med sig av oumbärliga tips men bara just där för ute i offentligheten är vi fortfarande de curlande mammorna med störningar till sina barn. 

Och visst är det väl fint, eller om inte annat mänskligt, att ha integritet. Samtidigt är jag väldigt trött på att saker och ting aldrig kan få vara som de är. Varför kan de inte få vara som de är? Skulle vi gå under om vi visade lite mer av den allvarliga sida som ju livet också innebär? Skulle vi då inte få skratta och le? Det tror jag att vi skulle. Och vi skulle kanske uppskatta våra egna livsomständigheter lite mer.