jag är inte ensam

Jag stod helt oförberedd inför det som hände idag.

Jag har ju insett att min nya yrkesroll gör att jag på många sätt blir ensam. Inte sådär buhu-ingen-vill-vara-med-mig-ensam utan min roll gör att jag hamnar lite vid sidan av. Jag är till exempel inte en del i ett lärararbetslag, jag är inte med på de möten och diskussioner som berör lärarna och i personalrummet blir det mycket jobbprat med mig när jag kommer vilket gör att jag inte helt vill sänka yrkesgarden ens där. Och någon av mina skolkuratorskollegor träffar jag i bästa fall någon gång varannan vecka. Med detta inte sagt att jag inte har bra kollegor! Jag trivs på skolan, de flesta har hittills varit väldigt trevliga mot mig och det finns några ännu outforskade guldkorn.

Men när jag igår kväll ställde mig framför de där hundratalet föräldrar för att prata alkoholstatistik var jag helt inställd på att jag står här själv. Ingen av mina kollegor kommer säga något efteråt, jag kommer inte få veta om det var ett ok framträdande och jag kommer inte få något av den där positiva respons man så väl behöver när man varit i en sådan situation. Det kändes lite jobbigt. Men eftersom jag var helt inställd på detta tyckte jag inte heller att det var särskilt konstigt att ingen sa något efteråt.

Så kom Kjell, träslöjdsläraren, in i lunchrummet idag, dunkade mig lite lätt på axeln och sa

- Det där gjorde du bra.

Anna hängde på och sa
- Ja det gjorde du, det hade vi inte kunnat göra bättre själva.

Och jag blev så berörd av detta tecken på omtanke. Alltså så berörd att jag var tvungen att titta ner i i min mat för att jag nästan fick tårar i ögonen.

Jag är inte ensam!
Några ser den lilla tösen bakom kuratorsmasken. (Masken, ni vet den med scarf, dinglande örhängen och glasögon). Och plötsligt känner jag att jag nog visst är en i gänget här iallafall. Eller åtminstone på väg att bli.

just det, det är SÅ det är att jobba med ungdomar!

Jag - Hej! Hur är det?
Ungdom - Du har en finne! Där, där och där!

Eller:

Ungdom - Jag gillar Kent också
Jag - Jaså gör du? Det gör jag med.
Ungdom - Meh åh, då måste jag sluta lyssna på dom.

Jag har faktiskt något roligt att berätta när jag kommer hem från jobbet - VARJE DAG!

Det finns tre saker på jobbet jag längtar efter att få:

1) En allierad kollega som jag kan ösa ur mig nybörjarfrustration på
2) Pondus
3) Koll så att jag inte behöver känna mig som ett ufo vars företrädare vet mer om vad som händer på skolan just nu än vad jag gör

Hoppas det inte dröjer så länge.

det nya jobbet

Jag befinner mig just nu i den värsta av alla jobbfaser, nämligen jag-förstår-hur-lite-jag-förstår-fasen.

Inte för att låta förmer men det var längesen jag var i den fasen rent jobbmässigt. Det kändes aldrig riktigt så i Fältgruppen eftersom vi dels skapade arbetet själva och fick sätta oss in i det efter hand och när jag var i jag-förstår-inget-fasen var alla andra det oxå. Dels för att kommunen kastade utbildningar på oss så vi hann aldrig känna oss särskilt ovetandes om nånting heller. Åtminstone är det så jag minns det.

Nu är jag i en ny värld - skolvärlden. Socialtjänsten, som jag visserligen snackar skit om hela tiden och som jag är glad att lämna för en stund, är trots allt det jag kan! Jag kan knepen, ni vet hur man kan säga något på bästa sätt till en orolig förälder eller en unge som inte vill lämna urinprov. Och jag kan säga "många brukar tycka så" eller "det brukar kännas bättre när man gjort det och det". Det kan jag inte nu. För jag vet inte vad folk brukar och inte brukar. Jag försöker istället desperat hitta likheter med vad jag redan vet.

Men - jag är ändå sjukt taggad!

rensar böcker

Läsarna får i det här inlägget själva friheten att välja den textrad de tycker passar bäst. Antingen:

Nu rensar jag ut de gamla böckerna i kuratorshyllan och sätter i mitt eget.

Eller

Så här är det att bo i bibelbältet.

hur mycket civilkurage ska man behöva ha en vanlig onsdag?

Jag promenerade bakom några tonårsgrabbar nu ikväll som hade hittat en kundvagn. De hade SÅ kul, alltså de var kungar. Men jag blev såklart nervös för de skjutsade iväg varandra i den rakt mot en trafikerad väg och hann knappast springa ifatt vagnen med den stackars kompisen i. De svängde också runt med vagnen läskigt nära alla bilar som stod parkerade i närheten. Och jag ville gå fram till dem och bara säga att ta det lite lugnt. Var rädda om varandra så ni inte skadar er eller åker på ett fett skadestånd på ett par tusen för en bucklad bil! De hade inte en tanke på dessa saker, de hade skitkul!

Men.

Måste man göra det jämt? Jag vet ju att de flesta inte gör det men som ungdomsarbetare känner jag mig alltid liiiite dålig när jag bara går förbi. Det är inte alltid man känner för att ha finniga tonårsgrabbar skrattandes bakom ryggen och känna sig som 75 år. Ibland vill man kanske bara gå i lugn och ro till stationen där man visst parkerade sin cykel för flera dagar sedan och sen glömde bort för att se om den står kvar. Ska man inte få göra det då?

borta

Nu har de tagit bort min gamla jobbmail. Jag försökte logga in men det gick inte.
Användare okänd stod det med röda bokstäver.

En hisnande känsla...

Fy vad jag saknar min fältartid.

rätt åt låtsasterapeuterna

Bra att SVT uppmärksammar lurendrejeriet med egenlegitimerade låtsasterapeuter. Detta har retat mig ända sedan min bekants chef - en kvinna som jobbat hela sitt liv inom matindustrin och inte hade någon som helst grundutbildning som psykolog, sjuksyrra eller liknande - började läsa nån kufisk terapiutbildning som sedan gjorde att hon kunde starta egen terapimottagning. Jag minns att jag tänkte

- VAAA??!!

Det var innan jag slutade förvånas.

Nu har jag slutat förvånas men jag blir fortfarande irriterad. Jag är så trött på nedvärderingen av oss som jobbar inom det människovårdande området. Vår utbildning, erfarenhet och framförallt - professionalitet! - tar oss till lågavlönade jobb inom den offentliga sektorn medan såna här låtsas-terapeuter sitter vid Mariatorget och cashar in på människor som mår pissdåligt som att det vore som vilken affärsverksamhet som helst. Och folk köper det. Kanske för att det är mindre skrämmande än att gå till ett sjukhus, till socialtjänsten eller tvi vale, till en riktig psykolog! Och om det är så som låtsas-terapeuterna själva säger, att de inte kan något om lagstiftningen, så är det ju det. Men det är också mindre rättssäkert för den enskilde. De lär ju varken koppla in någon läkare när det anses befogat eller knåpa ihop en anmälan till socialtjänsten i de fallen där barn far riktigt illa.

Det är så jävla illa.

Ja, jag vet att de får bedriva sådana verksamheter.
Ja, jag vet att jag inte borde gnälla utan gå en plojutbildning och starta eget själv om det nu är det jag så gärna vill.

Men dels har jag för mycket stolthet för att gå en plojutbildning, jag vill bevara min professionalitet.
Dels så är det inte så lätt att gå de "riktiga" terapeut-utbildningarna för oss som har rätt grundutbildning. Man ska ha flyt eller pengar.

Att man då istället kan betala för att gå någon påhittad cornflakes-utbildning och bli både framgångsrik och välbetald inom MITT området retar mig. Det retar mig som fan.

Men förvånad?
Aldrig.

forskarframtid?

Mina vänner tycker att jag ska använda mitt engagemang (kanske ett finare ord för min tokilska över socialtjänstens ineffektivitet, jag misstänker det =) ) till att forska.

Och jag blir så smickrad. Tänk att någon tror att jag klarar av det, jag som inte ens vet vad det innebär. Jag, en arbetarunge som hatar svåra akademiska ord men råkat ta mig igenom en högskoleutbildning. Som tror att D-uppsats är detsamma som att doktorera.

Men jag blir lite pepp! Är det svårt att forska, någon som vet? Vart börjar man och hur går man tillväga?

Tacksam för svar
/osäker

ska jag vara en bitterfitta?

För en tid sedan sökte jag ett jobb. Mest för att de inte ville ha mig, de ville ha en man, och jag ville markera att det inte är ok att i första hand söka en snopp till en tjänst oavsett kompetens.

Idag fick jag ett brev där de tackade för visat intresse och informerade om att tjänsten tillsatts av annan sökande (Nähä?!).

Men nu till frågan:

Jag vill inte jobba i den aktuella kommunen, det är för långt, och de har genom att söka "socionom, sjuksköterska eller liknande" till en klockren kuratorstjänst visat att de inte vet ett skit om vad rätt kompetens betyder vilket får mig att tvivla på arbetsplatsens kunskapsnivå och ledaregenskaper. Har dessutom en annan grej på gång.
Men något i mig är lite sugen på att fortsätta ... Alltså jag vill inte driva någonting, mer göra en nödvändig markering för oss alla duktiga flickor vars drömjobb alltid går till män.

Ska jag maila och fråga vilken kompetens den som fick jobbet har förutom då den uppenbara stora kompetens det innebär att ha en kuk? Eller är det att spoljera mina chanser till en anställning i länet när ryktet om den där besvärliga människan (=jag) sprids?

Jag vet inte.

Vad tycker ni?

att vara naiv

Undrar egentligen om man får jobba som socialarbetare när man har så kass känsla för andra människor som jag har. Det började nog redan i lågstadiet när vi hade en lärare som var lite för kramig och alltid ville att flickorna skulle sitta i hans knä.

- Äcklig! sa mina kamrater.
- Snäll! sa jag.

Sen har det bara fortsatt.
Människor jag träffat i tjänsten och beskrivit som "reko människor, inga konstigheter" har visat sig vara både nergångna missbrukare och personer som hotat kasta syra på sina tidigare socialarbetare.

Personkännedom = noll.

Men jag inbillar mig att det även kan vara bra att vara lite naiv i mitt yrke. Det är nämligen sällan man kan använda en känsla till någonting överhuvudtaget.

- Nä jag kan inte säga att han knarkar, up visar inget, men jag känner på mig det. (Till er som inte jobbar som socialarbetare kan jag säga att det inte är en optimal behandlingssituation).

Men jag vet egentligen inte vad som är bäst - att vara för cynisk eller att vara för lättlurad. Tur iallafall att jag är cynisk på alla andra områden i livet så det jämnar ut sig lite.

såna är vi!

När en socialarbetare väl framställs som en bra, cool person i ett tv-program, då visar det sig att hon är ett monster!

Kontentan: Det finns inga trevliga socialarbetare...

bemötande

När man jobbar med människor är det nog bra att ibland hamna på andra sidan, dvs. som patient eller klient. På så vis kan man själv uppleva vad som är ett bra bemötande och inte. Till exempel:

Att prata tydligt och så man förstår - bra bemötande.

Att viska med sin kollega om vad det kan tänkas vara för fel på barnet till föräldrarna som står i samma rum och är superoroliga - inte så bra bemötande.

Att återkoppla och upprepade gånger göra det klart för de som väntar att de inte blivit bortglömda trots att det tar tid - bra bemötande.

Att storma in till oroliga föräldrar när deras 6-månaders barn precis ska röntga huvudet och gapa med rökig tantröst "nämen han är som min, han är som mitt barnbarn, hur gammal är han????"


Som vanligt undrar man hur vissa tagit sig dit de är.

jag gör något som kan liknas vid att stå på mig OMG, är det så här det känns att ha en kuk?

Min ilska för det där jäkla jobbet där de sökte en man (oavsett vilka kompetenta kvinnor som fanns att tillgå) fick mig att göra något oerhört otippat.

Jag sökte nämligen tjänsten.

Jag sökte tjänsten med ett tillägg i inledningen av mitt personliga brev där jag ifrågasatte deras märkliga logik om varför det var tvunget att vara en man plus att jag inte skämdes över att skylta med mina kunskaper och erfarenheter. Det var ett skrytbrev. Med andra ord så långt ifrån mitt vanliga snälla jag man kan komma. Jag tänkte på alla män jag mött i mitt yrke och resonerade som så att om de kan konsten att komma fram så kan jag. Jag är minst lika bra.

Det finns ju inte en chans i helvetet att jag får tjänsten, det var inte det som var syftet heller. Syftet var att skapa någon slags eftertanke hos arbetsgivarna. Kanske orsakar jag också en liten oro (det blir ju lite svårare att anställa en man om det finns en mer kompetent kvinna som sökt tjänsten eftersom det då kan bli lite klurigt med lagar och regler och diskrimineringstjafs). Inte för att jag kommer göra någon affär av det, herregud orka! Men jag har iallafall stått på mig och det känns så jäkla bra! (Även om en del av mitt ängsliga jag också känner viss oro för att de ska sprida i hela Småland att jag är en sån där rabiat feminist som inte bör anställas någonstans).

könskvortering

Det är ett jäkla tjat om det här med könskvotering.
Det ingen nämner är att det redan förekommer i hög utsträckning när det gäller inkvortering av män, åtminstone i mitt yrke som vi kan kalla "soc-svängen". Eller kvotering och kvotering, det är ju inte så att den aktuelle mannen och kvinnan för tjänsten behöver ha samma behörighet eller ens samma efterfrågade utbildning för att tjänsten ska gå till mannen, här räcker det oftast med en snopp rätt och slätt. Oftast kan man motivera detta med att det behövs både män och kvinnor inom vissa områden eftersom ju både kvinnor och män är våra klienter.

Jag har räknat lite på det här och om man tittar på antalet män på socionomutbildningarna runt om i landet så torde andelen utbildade socionom-män ligga på runt 14-15 %. Ändå återfinns de i hög grad på chefspositioner och s.k. "attraktiva" arbetsplatser (typ kurator, förebyggande enheter, familjebehandlare). Inte harvar männen runt och bränner ut sig på socialkontoren? Nej, det har ju kommunerna alla duktiga kompetenta kvinnor på 30-nånting till, oss finns det hur många som helst av. Jag vill verkligen inte klanka ner på socialsekreterarjobbet men tycka vad man vill - det har tyvärr inte den högsta statusen inom soc-sfären. Högsta lönerna kan man hoppas att ni har men så är det nog dessvärre inte heller.

Detta har under lång tid gnagt som en känsla i mig. Jag har sett saker; inkompetenta alt. outbildade män på attraktiva arbeten, extremt snabba karriärer, tjänster som hittas på för att man vill behålla en man vars vik egentligen tar slut, handledare och chefer som är män, möten där en man kan ta upp 70% av mötestiden när han representerar 5% av de som är där osv (för dessvärre är det så att många män i den här situationen riskerar att bli lite osympatiska över tid, jag antar att det är det som händer när man glider runt på en räkmacka och blir hypad vart man än vänder sig). När jag ventilerat mina observationer har jag fått ännu fler historier om män som glider runt i soc-svängen.

Nu senast såg jag ett jobb som jag ärligt talat tyckte skulle passa mig med min erfarenhet och mina påbyggnadsutbildningar som hand i handsken. Men vet ni, det berättade damen jag pratade med i lite finare ordalag att det sket de i. För de ville ha en man. Hon svamlade också något om att mannen naturligtvis var tvungen att uppfylla deras kriterier. Men hur vet de att han är bäst lämpad när de rent ut uppmanar alla utan snopp att inte söka tjänsten? Detta betyder ju i praktiken att ett nyexat stolpskott skulle kunna gå före mig. Bara för att han är man.

Män är en raritet inom socialt arbete. Och jag är så jävla trött på daltandet och att faktiskt känna mig diskriminerad i ett så pass kvinnodominerat yrke.

SÅ. JÄVLA. TRÖTT.

Sånt här ligger jag och tänker på om nätterna trots att jag sedan flera månader befinner mig utanför arbetsmarknaden. Jag kommer ju aldrig att kunna stanna i den här branschen resten av livet. Men jag tänkte så här: kan någon nämna en bransch där kvinnor får stående ovationer bara för att de har fitta? För just den branschen kommer troligen bli mitt nya arbetsfält.

framtidsprojekt?

Det finns så mycket som stör mig med att arbeta med socialt arbete. Jag skulle faktiskt kunna skriva en bok om det. Som en plojgrej har jag börjat fila lite på de första kapitlen:

1. Att betala 4000 kr per dygn av skattepengar för en insats man inte vet fungerar.

2. Snopp! - genvägen till bra jobb och positioner.

3. Den professionelle säger si, lekmannen säger så. Eller att utbilda sig och bli en kompetent socialarbetare för att sedan ändå vara styrd av vad fritidspolitiker tycker.

4. "Hur ska man kunna jobba med barn om man inte har barn själv!"- Om att alla tycker något om det du gör.

5. Vart tog de gamla flumproggarna vägen? Jo de sitter och dricker kaffe i nån obskyr avdelning på socialtjänsten.

Fast jag kommer ju inte skriva den där boken. Det kommer inte finnas tillräckligt många som vill läsa den. Och jag har bestämt mig för att jag inte kan vara satt till den här världen för att stånga mig blodig för att åstadkomma en mikroskopisk förändring inom socialtjänsten i pyttelandet Sverige. Den energin kan jag ha till annat. Och det kommer jag förhoppningsvis, vänta bara...

saker man får höra i tjänsten

Jag rensade lite i mobilen och hittade då den här listan jag roat mig med några sena nätter på jobbet:

Saker man får höra i tjänsten:
Är ni civilsnutar?
Är ni soc?
Är ni fältherrar?
Är ni såna där mammor utan liv?
Får ni betalt för det här?!
Jobbar ni med jordbruk?
Goolare!
Hallå fältledare!
Ni jobbar ju jämt
Ni är ju överallt

De sista två får mig visserligen att fundera på om det är sant, låter ju inte så nyttigt.

nu byter jag fack!

Jag har länge funderat på att gå ur SKTF. När de senast gjorde en marknadsundersökning var jag så neggig i mina svar att intervjuaren till slut sa till mig:
- Du kanske skulle byta fack..?

Men det är inte deras marknadsundersökningar som blivit spiken i kistan.
Nej, det är deras uppenbara ovilja att försöka höja statusen på socionomutbildningen. Det blev tydligt när jag slog upp deras tidning nu senast och läste en artikel om hur oroande de tyckte det var att Barnskyddsutredningen föreslagit att en socionomutbildning ska krävas av alla som utreder barn och ungdomar. Detta är något som många av oss socionomer tycker är bra vilket vi delar med bl.a. Socialstyrelsen och Barnombudsmannen.

SKTF däremot tycker inte att det är bra.
De tänker nämligen på Maria som står allvarsam framför kommunhuset i Borlänge som ska tvingas skaffa sig rätt kompetens för att kunna arbeta med detta. Hon är nämligen utbildad sociolog.

Ursäkta mig Maria. Men är man så dum att man utbildar sig till sociolog så får man faktiskt skylla sig själv, det är ju inte så att det kryllar av sociolog-jobb. Det kan väl inte vara så svårt för dig att läsa till några poäng juridik?

Jag är av uppfattningen att det ska räknas att ha en högskoleutbildning och också rätt utbildning för arbetet. Inom mitt yrke finns det olika åsikter om detta. Vissa anser att en utbildning inte spelar så stor roll, huvudsaken är att man har lite eget bagage, kanske lite eget missbruk bakom sig eller "hjärtat på rätta stället". Att tycka så tycker jag är att pissa på alla utbildade socionomer. Vad tror ni egentligen att vi lär oss på vår utbildning? Senast jag tittade blev man nämligen ingen expert på krishantering och lagstiftning bara för att man älskar att jobba med människor eller själv har haft det "lite jobbigt". (Nu har många socionomer av någon anledning haft det "lite jobbigt" men så länge man ändå tar sig igenom utbildningen har jag inget att säga om det).

Erfarenhet är alltid bra, det är jätteviktigt inom vårt yrke, men det behöver inte utesluta att man också skaffar sig rätt kompetens. Att vara sociolog är säkert också bra på något vis, liksom att vara pedagog eller behandlingsassistent. Men det finns en mening med att vi utbildar oss inom olika områden, vi blir nämligen experter på olika saker. Och allvarligt talat, om man hela tiden envisas med att likställa erfarenhet med utbildning så förstår jag inte varför vi ska utbilda oss överhuvudtaget. Då kan vi väl likagärna ha ett gäng gamla knarkare som tar hand om samhällets mest utsatta.

Jag kan inte gå in mer på det här idag, orkar inte bli mer upprörd så här innan läggdags. Men en annan gång, I promise!

att utbilda sig

Nu tror jag att NA missupfattade de här förändringarna på socionomutbildningen. Eller är de sponsrade av Socialhögskolan? De omnämner den indragna praktiken i positiva ordalag och menar i sin artikel att socionomstudenterna ska "slippa hasa runt bakom en socialarbetare" under sin praktikperiod och istället få "chansen" att göra egna projekt.

Toppen!

Vad projekten bestod av?
Tja, tjejgrupper, sexualundervisning, diverse grupper i skolan, med andra ord sånt som väldigt få socionomer arbetar med. Precis vad vi behöver när vi ska ut i en värld full av lagparagrafer och stötta, behandla och utreda människor i kris!

Jag vill hävda att det är praktiken som är den mest lärorika för att få ett grepp om arbetet, inte 10 poäng sociologi eller statsvetenskap. Konstigt att högskoleverket inte nämnde något om detta i sin kritik mot socionomutbildningen i Örebro. Om det är så svårt att hitta praktikplatser tycker jag faktiskt de kan lägga ner...

dagens outfit

Dagens outfit består av min nyinköpta "fältarjacka", dvs en jacka som står emot både regn och kyla, har många fickor med dragkedja för sekretesspapper + luva + dragkedja som man kan öppna nerifrån om man skulle behöva sitta på huk och hjälpa tonåringar som kräks. Till detta bär jag ett par ärvda beiga gortex-skor av typen ser-mycket-större-ut-på-än-vad-de-egentligen-är och som står emot både regn och kyla.

Jag ser med andra ord inte klok ut.

Jag antar att jag plockar många vuxenpoäng på att prioritera praktiskt framför looks när jag är ute och jobbar...