och apropå husköp..

... när jag var ute med mina stavar och rekade lite trädgårdar inför det stora köpet så stötte jag på det här. Så varsågoda, här har ni lite utomordentlig trädgårdsinspiration! (Och ja, det var lika mycket pyttlingar på andra sidan...).

the place to be

Nu vet jag vart Vetlandaborna håller hus på lördagar!
(Förutom på IKEA då).
De är på soptippen! Röjer väl undan sitt trädgårdsavfall.

Jo, jag förstår att ni inte fattar varför jag vill bli en sådan människa.
Men det vill jag. Åtminstone precis just nu.

kristihimmelfärds

Min J sitter just nu och intervjuas av en journalist om viktiga saker. Och det första jag kom att tänka på var: idag, varför just idag? Måste de där coola vänster-journalisterna se Vetlanda just idag? Vart ska de sitta? Det finns ju inte ens något som är öppet? Eller som anställd på Stadshotellet sa till oss när vi i förmiddags frågade om det gick att få sig en bit mat:

- Nej idag är det stängt. Det är ju söndag!

Ett hotell som har stängt på en söndag? Fast plötsligt förstår jag varför de inte har några gäster då. Om jag bodde på hotell skulle jag föredra att vissa saker fanns tillgängligt. Exempelvis mat.

Men jag tröstar mig med att Örebro också var rätt så dött på ledighets- och röda dagar. Jag minns en midsommarafton när J jobbade och jag såg framför mig hur jag skulle sitta på ett café och läsa en tidning och bara ha det så jädra gott! Med den lilla felberäkningen att allt var stängt, ALLT! Jag roffade åt mig en Elle i någon liten rökfylld tobaksaffär och fick gå hela vägen hem till Brickebacken med dödens skoskav i mina guldklackeskor (ja, jag hade gjort mig fin, för att jag ville känna mig fin på min lilla midsommarafton med mig själv!) för bussarna, de gick knappt de heller. Jag minns att jag kände mig så ofantligt diskriminerad. Alla sitter faktiskt inte ute i sina pittoreska sommarstugor och käkar fisk och jordgubbar och super och gör bort sig. Ska jag lida för att jag inte gör det? Ska jag rätta mig i ledet?

Sedan dess har min valfrihetstörst blivit något mer dämpad. Jag skulle inte kunna hålla på sådär längre, särskilt inte nu när jag valt att inte ha några val. Så är det faktiskt. Det är söndag och det är stängt, det får jag bara acceptera.

(J och den av mig upphypade journalisten fick förresten bord på Bowlinghallen, de har öppet ända till kl. 17! Bara ett tips till er som vill äta).

note to self

När du väl landat i att Vetlanda är bra, att du trivs bra, att du just för tillfället hamnat precis rätt - gå då INTE ner på torget en lördag för jag lovar, då är du tillbaka på ruta ett!

kändisspotting

Idag du Lotta såg jag min första kändisspotting i Vetlanda!

Jag gick förbi Bosse Bildoktorn när han satt och skrev på datorn i ett arbetsrum i Landsbro. Han tittade på mig och log och nickade lite. Jag log och nickade tillbaka.

Det är så vi gör här i småstan.

frihet

Detta saknar jag med storstäder: Att kunna prata fritt. Så fort jag kommer till en större stad är det som att trycka på en knapp. Jag blir en gränslös pladdertacka. Allt ska avhandlas i dagsljuset; snusk och sex och förlossningsdetaljer och hjärta & smärta och fan och hans moster. Det är en frihet jag inte riktigt kan sätta fingret på. Att vara anonym.

Här i Vetlanda funkar inte det.

Jag minns när en storstadsvän var och hälsade på och började prata om sina bajsbekymmer inne på Maxi en fredageftermiddag. Jag blev naturligtvis fruktansvärt nervös och lätt paranoid - tänk om folk hör! För folk här är i större utsträckning någon man har en relation till. Och man gör inte så här helt enkelt, åtminstone inte när man är vuxen och normalbegåvad. Vuxen. Som jag ju dessvärre är nuförtiden.

stockholm

Stockholm är på många sätt fantastiskt. Jag älskar möjligheterna staden ger i form av utbud och betraktelse av människorna som bor där. Tänk bara att kunna ta en drop-in-klippning av sin spretiga lugg klockan halv fyra en lördag. Eller att kunna se Ryan Bingham utan att behöva åka upp till Borlänge. Eller titta på begagnade kläder tillsammans med Cecilia Frode.

Men samtidigt är det bara byggnader.

Gator och byggnader och grönområden där jag gått hundratals gånger. Och varit kissnödig. Full. Hungrig. Lycklig. Haft skoskav, panikångest, fem-i-tre-ragg och solen i ögonen.

Visst är Stockholm underbart. Men jag nöjer mig numera med studiebesök. För det känns märkligt nog(?) bättre i kroppen att efter 5 ½ timma med Ramkvillabuss ha Vetlandas lilla tågstation som sin ändhållplats och sitt hem än myllret och sorlet på T-cetralen. Även om jag ibland blir helt knäckt av det faktumet också.

Så Stockholm, tack för den här gången!

ja men ge mig något att bli patriotisk över då!

Vetlandaborna har rasat. Jo det har de faktiskt. En kampanj som uppmanat Vetlandaborna att komma till bandybanan och heja på sitt lag fick namnet "Varenda jävel till kullen!" Så kan man naturligtvis inte skriva här i frikyrkoland, det borde kanske någon ha förstått. Så kampanjen bytte namn. Som ett talande exempel vill jag här dela med mig av Ullas insändare i vår lokaltidning Vetlandaposten:

Apropå Jä... kampanjen. I vårt allt mer sekulariserade Sverige vet tydligen inte alla att "jävel!" är ett annat namn för Satan, ondskans upphovsmästare. Det är väl han som driver huliganernas framfart. Meningen med kampanjen var väl inte att vända sig till den kategorin? Innebörden ser så ut. Heder åt Göran Ivarsson (som drivit motkampanjen, min anmärkning) som reagerat sunt. Förslag: Var en kompis - Kom till kullen!

Jag tycker det är härligt att man prioriterar och blir arg på rätt saker. Insändaren jag läste för ett par veckor sedan i samma tidning och som beskrev svensk-irakier så här har hittills fått stå oemotsagd:

En katt som föds i en hästspilta uti Ormaryd kommer aldrig någonsin att kallas för häst. Detta oavsett hur länge katten stannar i hästspiltan i Ormaryd eller att katten eventuellt hamnar utanför kommungränsen. Katten kommer fortfarande att kallas för katt och inget annat!

Jag hoppas innerligt att anledningen till att den inte fått mothugg är att den var för dum för att besvara, INTE för att folk var så upptagna med att gräma sig över ordet "jävel".

dagens småstadsfenomen

Att bli igenkänd på konditori Stjärnan med orden:

- Du är Veronika va? Ja du är ju så HIMLA lik din mamma. Hur mår Theo?

Och medan damen i fråga pratar på om mig och mitt liv försöker jag svara så gott jag kan. Fastän jag inte ens känner människan. Så gör man bara annars skulle ju min mor få skämmas!

dagens småstadsfenomen

Att när man ska hämta upp någon hemma hos den med bilen, inte gå ut och knacka på utan parkera utanför och tuta. Tut tut! (Det betyder kom nu).

Vetlanda-andan

Jag har under mina 10 månader i Vetlanda snappat upp vad det är som gör någon till en riktig utböling. Med utböling menar jag absolut inte utstött, människorna här är väldigt trevliga och många tycker till och med att det är positivt att känna en utböling! Men känslan av att inte tillhöra gänget måste likväl vara konstant hos människor som:

- röstar på FI
- är bögar
- inte är invandrare men likväl bor i hyreslägenhet fast man har småbarn
- har läst magister och/eller högre utbildning på högskolan

traditioner - bättre i småstan!

Att jag har längtat till julen ända sedan vi flyttade hit i mars är väl inget som förvånar någon. Jag menar, tänk att äntligen, äntligen, få slippa tillbringa denna fantastiska högtid på en madrass på golvet! Att tycka det är värt att faktiskt go crazy med pyntet för nu kommer vi ju faktiskt kunna tillbringa stora delar av julen hemma! I vårt hem! Komma hem på kvällen! Kanske till och med ha en liten gran! Eller en en! Eller iallafall nåt som barrar! Och detta jäkla pusslande med dagarna för att hinna träffa alla kompisar som är hemma denna begränsade tid. När kommer du? Den 23:e? Ok, vi kommer tidigare och stannar bara tre dagar men vi kan ju försöka ses eftermiddagen den 23:e? Inte? Men vi tar en bläcka på juldan då, det brukar ju bli riktig kvalitetstid.

I år är vi redan här. Nästan alla dagar. Vi kommer vara mycket mer anpassningsbara. Tror jag, det osynliga kriget om Theo pågår ju såklart fortfarande. "I år ska vi vara i Vetlanda på julafton" säger vi redan i september. Så det inte blir några missförstånd när det börjar närma sig.

En annan sak som känns himla mysigt i år är stora ljuständardagen. När jag tänker efter har jag varje år vid Allahelgona tänkt att jag gärna hade velat gå upp till kyrkogården i Vetlanda och titta på alla ljusen. Det har inte blivit av när vi bott i andra städer, vi vet ju liksom inte någon som ligger på de där kyrkogårdarna så det har inte varit samma sak. Men ikväll. Vi är laddade. Har förberett oss och plockat fram varma skor och jackor till hela familjen. För ut ska vi bara. Det enda vi egentligen glömt är att köpa ljus. Men det kanske bara är en liten detalj i sammanhanget.

i händig-mans-land

En ny egenskap har smugit sig in på min lista över "drag-som-är-typiska-hos-människor-jag-omedelbart-gillar".

Förutom egenskaperna "tar ganska mycket plats så jag känner att jag kan göra det också utan att skämmas", "rolig" och "politiskt inkorrekt" så blir jag numera även mycket intresserad när någon säger "Nä vi har anlitat någon för det där, jag är sååå ointresserad av att lära mig lägga om ett tak". Jag blir alldeles varm i kroppen och tänker att du - du ska bli min vän! Anledningen till detta tror jag är att varenda samtal jag deltar i nuförtiden kommer in på hus. Hus, hus, hus, badrumsrenoveringar, takpannor, parkettgolv, banklån, dolda fel, mättekniker, alltså jag vet inte hur det går till. För det kan inte bero på mig, jag tycker nämligen att det är astråkigt att prata om hus.

Men det säger jag ju inte.

För det är ju något som människor runtomkring mig uppenbarligen tycker är viktigt och intressant och som jag säkert också kommer tycka är viktigt och intressant när den där husägardagen kommer. Tills dess kan jag ju försöka snappa upp något som vi säkert kommer ha nytta av då när vi blir husägare. Om sisådär 10 år. Som att bergvärme är bra. Eller att lite renovering direkt när man köpt huset är bra för då kan man värdera upp det och skriva om lånen. Eller att den där hantverkaren som alla verkar anlita i stan kanske inte är så klockren trots allt, det tar ju några hus att få reda på sånt.

Min käre sambo har också blivit helt insnöad och jag misstänker att det är han som initierar ca 70 % av alla hussamtal. Plötsligt slänger han sig med fakta jag inte hade en aning om att han visste (och som det är synd att någon ska behöva lägga sin hjärnkapacitet på tycker jag). Som att man måste ha en våtmatta under kaklet när man renoverar ett badrum och att det är det som är det svåra och kostar pengar.

Jaså? Så spännande.

Jag förstår verkligen mitt nya vurmande för ohändiga. För de gör att jag inte känner mig lika udda och ensam här i händig-mans-land. Och jag vet dessutom att vi inte kommer avhandla så många samtal om uppvärmning och fördelarna med att ha en källare. En lite skön kontrast till livet i övrigt här med andra ord.

ännu en helg på stan med 50-plussarna

Nu vet jag vart alla i min ålder är om helgerna.
De är på Ikea i Jönköping.

Skönt, då har vi löst det!

ytterligare storstadsfunderingar

Besöket i Uppsala fick mig att inse vad jag både saknar, och inte saknar, med storstaden. Nämligen människorna som bor där. För det första är ju väldigt många i min ålder. Typ alla. Och jag älskar att betrakta dem! Fundera över vad den där killen med tweedkavaj och rundbågade glasögon lever för liv. För jag lovar er, jag har aldrig sett en kille med tweedkavaj och rundbågade glasögon som är äldre än 18 här i Vetlanda. Den typen av människor försvinner helt enkelt och kommer endast tillbaka när de klippt sig och skaffat sig ett riktigt jobb (dvs. inte kulturvetare).
Eller de där småbarnsfamiljerna som tillbringade sin dag på det mysiga fiket där vi satt. Det finns alltså småbarnsfamiljer som, liksom jag, kan tänka sig att lägga ett par hundra på en härlig lördagsfika ute. Undrar vart de bor, i en lägenhet i stan?
Och alla har så snygga kläder, så skön stil! Kvinnan som var det första som mötte mig när jag kom av bussen från jobbet häromveckan och som antagligen var den som gav cameltoe sitt namn, känns plötsligt långt borta.

Men. Samtidigt saknar jag dem inte.
När jag bodde i Stockholm kunde jag känna mig så pressad av alla dessa snygga trendiga människor som satt på teaterbarer och drack dyrt rödvin och pratade om utställningar och bostadsrätter. Jag är ju nämligen en ganska svennig person. Jag skiter fullständigt i konst. Jag har inte råd att köpa särskilt dyra boenden med min socionom-lön. Jag passar egentligen bättre in här i lilla Vetis. Och det är väl där skon klämmer. Det är häftigare att vara en i mängden när man tror att man är en i mängden av högskoleutbildade lattesörplare med vintagekläder än en i mängden bland grånade 60-plussare med praktiska utekläder som röstar på Centerpartiet. Typ. Det är rentav smärtsamt.
Men jag tycker i vart fall jag ska ha lite cred för min självinsikt.

en kuf flyttar in

Jag var hemma hos mina föräldrar i helgen. De har fått en ny granne. Efter de obligatoriska småstadsklargörandena om vem hans föräldrar är, vart de jobbar och vem hans bror är säger min mamma:

- Han är ungkarl.

Ungkarl.
Smaka på ordet.

Ungkarl, det är väl en sån där förvuxen bebis som äter middag hos sin gamla mamma varje kväll för att de enda rätterna han klarar att laga själv är kokt ägg och makaroner? Eller kanske en sån där möjligen attraktiv men lite dryg 50-åring som levt ensam så länge att han, pga total ovilja att ändra sina orubbliga vanor hur kufiska de än är, aldrig kommer kunna leva tillsammans med en annan människa för att han aldrig kommer kunna släppa kontrollen över fjärrkontrollen.

Jag tänker mig absolut inte en stackars vanlig trevlig kille i 35-40-årsåldern som ungkarl. Kallas de inte singlar nuförtiden eller har de orden inte hittat till kärnfamiljernas villakvarter?
Jag hoppas att ordet ungkarl är ett utdöende ord.

olika väckarklockor

Vi har uppenbarligen lite olika insikts-förlösare jag och Jonas.

Ni vet ju vad jag tjatar om som gjort att jag insett att vi faktiskt flyttat hit; saknad efter storstadsutbud och socionomer, dialekten, ja såna saker.

För Jonas blev det häromdagen när han insåg att han inte längre är guldkund på MQ. Ett tufft uppvaknande I must say...

en kärleksförklaring

Min J är bra fin.

Han har alltid varit föga intresserad av speedway, ja motorsport överhuvudtaget. Men han lyssnar ändå med inlevelse när någon berättar om det, ställer följdfrågor om poängsystemet, frågar vem som kör för vilka klubbar osv. Och nu ikväll när pappa ringde och frågade om han ska med på vad som "kan bli Vetlandas sista match för säsongen!" (ja min pappa är en riktig speedway-entusiast), då följer han med.

Tillsammans med resten av Vetlandas befolkning.

För han tycker på något sätt att nu när vi bor här så får vi ta seden dit vi kommer och prova. Vi får prova typiskt vetländska aktiviteter och intressen och människor, han provar allt. Medan jag står kritisk i ett hörn och beklagar mig över dåliga öppettider och att alla är kristdemokrater. Som en annan surpuppa.

- Ska jag ta med öronproppar? frågade han nördigt innan han cyklade iväg.

När jag skrattat färdigt åt detta (det tog ett tag) så kunde jag bara konstatera: fy fan vad han är fin! Och vilken tur för mig att jag hittat någon som kan väga upp mina lite mer cyniska personlighetsdrag...

att lämna staden

Jag tillhör den flyttande generationen.

Detta har genom åren rimmat väldigt illa med två starka karaktärsdrag som ständigt strider mot varandra, nämligen:

1) Att jag har väldigt svårt för förändringar.
2) Att jag aldrig blir nöjd.

När jag häromdagen körde in i Jönköping, den första lite större staden jag besöker sedan jag flyttade till Vetlanda (ja man kan ju undra vad vi gjort hela sommaren egentligen) drabbades jag av en blixtdepression.

Det var så UNDERBART i Jönköping! Tvåfiliga vägar, hyreshus i äldre stil, caféer och restauranger, högskolor, människor, bilar och faktiskt - ganska så fint! Jag tror till och med de har konserter där i Jönköping ibland. Alltså riktiga konserter där en erkänd musiker kommer och spelar, inte en lokal pastor som står på träscenen i Forngården och sjunger Barnatro.

Det är med stort vemod jag konstaterar att jag inte bor i en stad längre.

Och hur jag än räknar på min plus- och minuslista så kommer jag ändå fram till slutsatsen att vi nog kommer stanna här ett tag. För jag vill ju det också, kanske lite mer. Jag orkar inte bryta upp igen, jag har ju inte ens landat från den förra flytten. Och framförallt - jag vet att jag inte kommer bli 100-procentigt nöjd någonstans heller. För där har jag inte det jag har här nu.

Jag är rädd att jag alltid kommer känna mig lite missnöjd, hur vi än väljer att leva vårt liv.

För jag vill ha allt.

Jag vill ha närhet till min familj, närhet till blåbärsskogen och att vi ska kunna köpa ett schysst hus som inte kostar 4 miljoner. Jag vill ha lägenhet i stan, ett större utbud av intressanta jobb och söndagsöppet.

Jag kan inte få allt.




Vad gör man då?

identitetskris

Det som i så många år gjort mig till något av en utstickare finns inte längre kvar och det gör att jag på något sätt tappat fotfästet.

Vem är jag?
När jag inte längre är den enda i en samling med skorrande RRRR? När jag inte längre kan använda min dialekt som en isbrytare?
-Är du från Skåne? (tror ALLA ovanför Linköping).
-Nej jag är från Småland. Vetlanda.
- Aaah, speedway!
alternativt
- Aaah, Lena Philipsson!
alternativt
- Aaah, Tjustkulle!

Och så pratar man en stund om lilla Vetlanda innan man kommer in på andra saker.

Den tiden är förbi. ALLA låter numera som jag (möjligen med en mer utpräglad dialekt). Det är inget speciellt alls med hur jag pratar. Och hela denna upplevelse öppnar på något sätt upp för insikten - nu är jag här. Nu är jag verkligen här. Jag ska jobba här. Bo här. Uppfostra min son här. Lära känna nya människor här (vilket för tillfället känns relativt svårt).

Kan någon påminna mig om varför jag är här nu igen?