frihet

Detta saknar jag med storstäder: Att kunna prata fritt. Så fort jag kommer till en större stad är det som att trycka på en knapp. Jag blir en gränslös pladdertacka. Allt ska avhandlas i dagsljuset; snusk och sex och förlossningsdetaljer och hjärta & smärta och fan och hans moster. Det är en frihet jag inte riktigt kan sätta fingret på. Att vara anonym.

Här i Vetlanda funkar inte det.

Jag minns när en storstadsvän var och hälsade på och började prata om sina bajsbekymmer inne på Maxi en fredageftermiddag. Jag blev naturligtvis fruktansvärt nervös och lätt paranoid - tänk om folk hör! För folk här är i större utsträckning någon man har en relation till. Och man gör inte så här helt enkelt, åtminstone inte när man är vuxen och normalbegåvad. Vuxen. Som jag ju dessvärre är nuförtiden.