ytterligare storstadsfunderingar

Besöket i Uppsala fick mig att inse vad jag både saknar, och inte saknar, med storstaden. Nämligen människorna som bor där. För det första är ju väldigt många i min ålder. Typ alla. Och jag älskar att betrakta dem! Fundera över vad den där killen med tweedkavaj och rundbågade glasögon lever för liv. För jag lovar er, jag har aldrig sett en kille med tweedkavaj och rundbågade glasögon som är äldre än 18 här i Vetlanda. Den typen av människor försvinner helt enkelt och kommer endast tillbaka när de klippt sig och skaffat sig ett riktigt jobb (dvs. inte kulturvetare).
Eller de där småbarnsfamiljerna som tillbringade sin dag på det mysiga fiket där vi satt. Det finns alltså småbarnsfamiljer som, liksom jag, kan tänka sig att lägga ett par hundra på en härlig lördagsfika ute. Undrar vart de bor, i en lägenhet i stan?
Och alla har så snygga kläder, så skön stil! Kvinnan som var det första som mötte mig när jag kom av bussen från jobbet häromveckan och som antagligen var den som gav cameltoe sitt namn, känns plötsligt långt borta.

Men. Samtidigt saknar jag dem inte.
När jag bodde i Stockholm kunde jag känna mig så pressad av alla dessa snygga trendiga människor som satt på teaterbarer och drack dyrt rödvin och pratade om utställningar och bostadsrätter. Jag är ju nämligen en ganska svennig person. Jag skiter fullständigt i konst. Jag har inte råd att köpa särskilt dyra boenden med min socionom-lön. Jag passar egentligen bättre in här i lilla Vetis. Och det är väl där skon klämmer. Det är häftigare att vara en i mängden när man tror att man är en i mängden av högskoleutbildade lattesörplare med vintagekläder än en i mängden bland grånade 60-plussare med praktiska utekläder som röstar på Centerpartiet. Typ. Det är rentav smärtsamt.
Men jag tycker i vart fall jag ska ha lite cred för min självinsikt.