att tvivla på att man hittat sin plats

I en stund av falnat självförtroende beklagar jag mig för J:

- Jag har inget som är värt nåt i den här stan. Inget fint hus jag håller på och renoverar och vill visa upp, jag är ingen friluftsnisse och har varken svampställe eller skidor och definitivt inga gamla möbler som jag gör om till fult shabby chic. Jag har ingen koll på vad som händer i Vetlanda, jag har inga spännande historier. Och inte en jävel fattar vad jag jobbar med. Jag har verkligen inget som är status här. 

- Du är smart.

- Ja. Jag har verkligen inget som är status här.

en utebliven seriestrip

Om mitt liv var den där serierutan med Batman och Robin där Batman slår Robin i ansiktet ni vet skulle den låta så här:

Robin - Tänk om det blir badplats vid Kvarndammen, då skulle vårt hus öka i värd..
Batman - Sluta tänka så jävla medelklass!

För jag undrar faktiskt varför jag bryr mig om så tråkiga, ytliga, meningslösa saker nuförtiden.

och ibland är det bra dagar

Idag har ALLT flutit på!

Antal irriterade barn och/eller mammor: 0
Antal timmar lagda på att laga mat: 0
Antal tankar på jobb: 0 (vilket egentligen inte var helt bra eftersom jag skulle ha jobbat lite men glömde det och jobbtelefonen och åkte på utflykt).
Antal loppisfynd: 7
Antal berättelser från svärmor om hur fantastiska barnen är, ni vet sådana berättelser som lägger sig som bomull runt hjärtat och gör att man kommer orka med småbarnslivet ett par år till: typ 30?
Antal tid för tankar på saker jag aldrig annars hinner tänka på: säkert 1,5 timme!
Antal gånger jag kollat facebook: endast 3!

Jag är tacksam över att det finns sådana här dagar också.

pissdagar och sovnätter

Det är lite för mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Jag har med mig jobbet hem nästan varenda dag och det brukar vara ett tecken på att jag är överbelastad eller stressad. Jag hinner inte träna bort mina foglossningsbesvär och försöker förbanna den stackars sjukgymnasten som gav mig övningarna med direktiven "gör dem varje dag" (varje dag, det fattar väl vem som helst att det inte finns en chans i VÄRLDEN att jag kommer hinna göra dessa jävla tråkiga bensträckarövningar varje dag??!!?!). Men jag vet ju att det inte är hans fel att jag prioriterar konstigt. Eller har utrymme att prioritera alls för den delen. Eller jo, det har jag ju, men jag prioriterar kakor. Det är så när man måste göda belöningssystemet för att överleva, förlåt då för fan men jag är faktiskt bara människa.

Jag önskar så gärna att jag kunde knäppa av min hjärna. Vissa säger att det går att göra det. Om man börjar träna. Om en stund tänker jag därför gå och sätta mig och öva på att resa mig från en stol på ett ben. Det är nämligen så min träning måste se ut tills kroppen är mer stabil och inte börjar göra ont efter minsta fysiska ansträngning. Efter att jag har gjort färdigt en jobbgrej jag inte hann klart på jobbet då förstås. Förstår att ni är avundsjuka på mitt glamorösa jetsetliv. Fast jag sover iallafall hyfsat mohahahaha!

Ajöken.

att vara miss orbison

Tack tack tack! Mitt i första kvällen och jag håller med dig till hundra procent, det var verkligen tröstande att läsa detta (...). Tack igen, varma hälsningar M

Den här kommentaren har jag nyligen fått på ett äldre inlägg om femminutersmetoden. Jag blev faktiskt väldigt rörd. Tänk att något jag skrivit gjort en skillnad för någon. Det är ju helt fantastiskt! Eftersom den kommer i denna tid av bloggtorka misstänker jag att det är någon av er som sagt åt mig att jag måste fortsätta blogga som skrivit den. Är det så? I så fall vet ni sannerligen på vilka knappar ni ska trycka!

Jag har ju tills nu varit ganska säker på att jag ska sluta skriva. Beträffande bloggen handlar det egentligen om att behovet att få leva ut mina lite mer bitska och olämpliga sidor tillgodoses i andra sammanhang där jag är. Man skulle kunna säga att jag har synkroniserats och liksom blivit miss orbison nästan hela tiden. Det är ganska oroväckande men i tider av tidsbrist hinner jag helt enkelt inte med att vara smidig eller inte få säga vad jag känner och tänker för det ger ju ingenting, och jag hinner absolut inte ha människor omkring mig som inte gillar mig som jag är och då är det väl lika bra att de får veta vem jag är med en gång. Detta låter kanske inte helt friskt och jag har aldrig påstått att det är det heller, likväl är det så det är. Problemet är att det blir för mycket och för självutlämnande att vara gränslös både här och i verkligheten. Om jag ska bräcka mig själv i bloggen hela tiden så skulle det här inlägget typ handla om att jag är glad att jag bytte stringtrosorna till boxer innan jag gick till sjukgymnasten eftersom jag fick tillbringa hela morgonen med att halvnaken göra mindre smickrande övningar men den informationen är ju å andra sidan så privat att den inte borde nå någons stackars öron.

Så vad ska jag då skriva om?
Allt som handlar om att krossa förmätna råd om barnuppfostran är kanske en sak. Politik är kanske en annan. Eller så kanske jag skulle basera hela bloggen på Vetlandapostens insändarsidor.

tillfälligt blogghaveri

Jag är så jävla trött på yta. På att vara elefanten i vardagsrummet. Varför kan inte folk bara var lite mer avslappnade? Ärliga? Och framförallt - varför har jag tagit på mig rollen att vara något slags exempel på att människor bara är människor och kan göra mindre bra och ogenomtänkta saker? Varför måste jag berätta för andra om saker jag gör dåligt (eller skulle jag säga "vanligt" och som alla andra gör dem) hela tiden när jag, liksom alla andra, skulle kunna välja att berätta om allt jag gör bra och spä på lite? Jag har till och med startat en blogg som typ fått till ändamål att visa upp hur dålig jag är så att folk ska känna sig som, tja lite bättre människor?

Men alltså varsågoda, hoppas ni mår bra!
Själv har jag börjat känna att jag varenda dag kommer hem och känner mig lite utelämnad för bara för att man bjuder på sig själv ska man ju inte tro att andra gör det. Nånstans. Tråkiga torra jävla människor med perfekta statusrader som tittar på mig som att jag är dum i huvet. Är det verkligen jag som är dum i huvet?

Jag vet faktiskt  inte hur jag ska förmå mig att skriva nånting mer i den här bloggen. Om folk är så jävla korkade att de ständigt väljer att ljuga lite för att få sig själva att hamna i bättre dager då kan folk också klara sig utan dåliga exempel för så roligt är det inte att ständigt ha den rollen. Lycka till.

när det inte är te-i-soffan-mys med tofflor på fötterna

Jag märker att jag börjat spara in tid på ganska korkade saker. Jag tandtrådar inte tänderna längre på kvällarna till exempel. Jag var rätt stolt över att ha fått in den vanan men nu är den påväg utför. Tvättar ansiktet gör jag inte heller, onödigt liksom när man ändå ska gå och lägga sig och jag har ju inget smink att ta bort så det behövs inte. Herregud, när på morgonen skulle man hinna sminka sig menar du/de/vem det nu är?

Jag har börjat använda plustamponger eftersom jag vet att jag bara kommer byta typ tre gånger på dan och då känner jag mig i varje fall säker. Sen har jag ofrivilligt börjat effektivisera bort ätande, det är ju bara ett jävla stressmoment ändå. Alltså jag äter, oroa er inte, men om det inte var för att vi har så spikade rutiner vet jag inte hur det skulle se ut, när jag skulle bli hungrig. Hoppar jag över ett mål märker jag det knappt.

Och nu ska jag då alltså ringa sjukgymnasten och gnälla över att jag fortfarande efter 2 år har besvär av min foglossning och att jag inte gjort de där övningarna han gav mig på ett papper på typ hela tiden. Jag har i själva verket pissat på det pappret. Mentalt då alltså, några spärrar har jag lyckligtvis kvar. 

Livet.

Är just nu känslan av 10 starka armar som drar i mina ben till tonerna av "aj" och "hjälp" och "du duger inte som du är".

ett irrbloss tar till orda

Ursäkta att jag skriver så lite.

Jag skulle kunna skriva om den märkliga upphävda våldtäktsdomen men det är så många andra som har fullt upp att idiotförklara män i allmänhet och säga självklara saker om systemets brister så jag orkar inte det.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte sov inatt men det är så många andra som har fullt upp med beklaga sig över småbarnslivet och hur lite de sover och hur mycket deras barn låter så jag orkar inte det heller.

I perioder känner jag mig gnällig och jag anstränger mig då för att inte sålla mig till klagokören för det är verkligen inte en sådan person jag vill vara. Istället har jag märkt att jag tar ut det på något otippat sätt, typ låter jätteirriterad över någon skitgrej på ett personalmöte. Hetsar upp mig. Får smeknamnet "irrbloss" eller vad det nu var. "Jag har hört fler" säger min chef då. Smeknamn alltså. Jag tänker att jag måste vara en SYNNERLIGEN spännande person som drar på mig så många smeknamn.

Jag önskar att jag kunde få ägna en vecka åt att sitta i ensamhet och typ, sortera. Rensa garderober, rensa de viktiga papperna och sätta dem i pärmar och in i hyllan. Rensa förrådet så vi får in utemöblerna. Få yttre ordning för att stilla den inre stressen. I dagsläget med en annalkande gräsänka-helg känns denna förhoppning långt borta. Får istället se om det blir något av min ambition att bjuda hem någon på te och kex. Innebär dock att jag måste orka lyfta telefonen. Jag är ruskigt dålig på att göra just det, särskilt när jag är trött och gnällig. Fortsättning på detta OTROLIGT spännande drama fortsätter...

att må lite gott

Ursäkta klyschan, ni har sett det här kortet förut på typ alla sociala medier i två års tid. Men låt mig förklara.

Det händer något fantastiskt med mig på hösten. Mörkret och kylan gör nämligen att jag tillåter mig själv att prioritera mysbyxor, te och tidningar. Utan att känna ett enda dåligt samvete för någonting! När jag sitter här i soffan är det nästan så att jag till och med känner en känsla som skulle kunna liknas vid trivsel. Att jag liksom trivs i mitt hus. Den känslan har jag aldrig upplevt förut. Men det är som vi tidigare sagt, husets insida är det inget fel på, det är anledningen till att vi trots allt köpte det, det är när vi tvingas vara ute på vår- och sommarhalvåret som vi påminns om hur mycket vi vantrivs med läget och den begränsade trädgårdsytan.

Så tack höst för att jag får vila lite i min husångest och måsten-ångest, TACK SOM FAN!

att vara en relationsjunkie

I Aktuellt i veckan kallade en av gästerna sig för "relationsjunkie". Jag förstod genast att jag är en sådan. Jag har försökt att bli en sån där du-kan-aldrig-styra-andras-reaktioner-så-du-kan-lika-gärna-inte-bry-dig-om-dem-person, lite mer KBT-inriktad om man så vill, eftersom det skulle vara skönt att tänka så ibland men det är inte riktigt jag. Förvisso har jag alltid svårt att identifiera mig med relationsjunkies också eftersom de väldigt ofta har en tendens att vara gestaltterapeuter med Gudrun Sjödén-kläder men jag får väl inse att det finns en sådan där inne någonstans som vill ut. Frågan är bara om jag ska välja kaftanen eller de pösiga ballongbyxorna med resårband?

Jag vet att jag privat kan uppfattas som en jobbig person som tänker för mycket. Men jag är faktiskt oförmögen att tänka utan att sätta saker i ett sammanhang. Främst för att det för mig ter sig fullständigt ointressant. Eller som min kompis skulle säga, att ibland vill man bara ha ett rakt svar av typen Gör det! eller Du hade rätt! och då frågar man inte dig Veronika för då kommer en massa motfrågor av typen Men vad sa du? och Vad sa han då? och Vem sa vad först? och Hur mycket har detta att göra med vad som skedde för två veckor sedan? och bla bla bla. Det är sant. Jag tröstar mig med att mina närmaste vänner är likadana och det är ju tur eftersom man då kan fortsätta dessa oändliga dialoger om ditten och datten. Om jag inte analyserar finns jag inte. Herregud. (Fast det är sant).

Vet ni vad som är det värsta för en relationsjunkie? Det är när man inte får en relation att fungera och känner hur den verkligen glider en ur händerna. Så blir det ibland, i mitt fall både privat och på jobbet. Det är lika jobbigt varenda gång eftersom om man tror att alla relationer är ett samspel så rannsakar man sig själv och undrar om man kunde gjort något annorlunda själv. Och jag vet inte om det värsta är när man kommer på att man kunde gjort det eller när man inte kunde gjort det för ibland är det så också; Man gjorde det man kunde utifrån det man hade och det gick inte iallafall. Är det då man ska tänka du-kan-aldrig-styra-andras-reaktioner-så-du-kan-lika-gärna-inte-bry-dig-om-dem?

Touché!

stil

Jag frågade J hur jag såg ut.

- Fin! Paus. Nu passar du in på vilken Håkan Hellström-konsert som helst!

Jag förstår vad han menar, det där att klä sig som att man tror att man är 14 år. Det var nämligen likadant efter min förra graviditet då min huvudoutfit plötsligt var kort svart kjol och t-shirts med bandtryck. Den gången la det sig.

När jag blev gravid.

Och med tanke på att jag inte planerar att vara gravid igen så får min omgivning helt enkelt leva med en vän med lite för dålig insikt om sin egen ålder. Sorry!

redo för Håkan?

att glädjas eller inte glädjas

Jag är dålig på att ta ut glädje i förskott. Ibland så dålig att jag liksom inte tar ut någon glädje alls för tänk om det inte blir som det var bestämt. Som när vi äntligen sålde bilen i somras efter mycket om och men och köpte mina föräldrars gamla skrutt och jag var SÅ glad egentligen över att det blev av och att vi fick några extraslantar lägligt till semestern men jag kunde liksom inte riktigt släppa fram glädjen för någonstans kände jag att jag nog borde oroa mig för den "nya" bilen istället och om den verkligen skulle hålla för omkringkuskande hela sommaren.

Jag kan ibland undra hur man införlivar en sådan inställning till det pirr, de infriade förväntningar och de lättnader som är livets glädjeämnen. Det är ju rent bedrövligt! Sådan vill jag inte vara! Men nu är jag sån igen.

För när jag nu framåt kvällskvisten har börjat ta till mig det jag fick veta idag, det som är så roligt och som gör mig så glad och stolt och tacksam och som bara känns så naturligt och rätt, så vågar jag inte riktigt släppa det lös för tänk om jag blir besviken. Tänk om något annat kommer emellan. Det är lite synd. För om jag skulle spalta vad jag önskar mig mest av allt i livet just nu så skulle den här saken hamna på topp tre, kanske till och med topp två, så därför borde jag ju bara fira och tjoa och hjula. Men jag vågar inte riktigt. Men jag lovar att när det är färdigt och klart då ska jag hjula. God damn vad jag ska hjula.

mani light

Igår var jag dyngtrött och redo att kasta in handduken efter lunch och idag är jag därmed, enligt det som är rutinen i mitt liv, manisk.

Jag har tvättat, jag var förbi på HM och bytte en jacka så den slapp ligga i en påse i hallen längre, jag har ringt och styrt upp nödvändiga saker, jag har gått igenom alla barnens ytterkläder för att se vad som behöver köpas in inför hösten samt skapat en lång vill-ha-lista på tradera, jag har äntligen satt mig ner och börjat sortera ut vilka foton vi ska framkalla till Livs album (nej hon har inget än stackarn) (till mitt försvar ska sägas att en extern hårddisk och ett minneskort kraschade och det tar ju tid att åka runt till kompisar och fotoaffärer för att få hjälp (hos kompisen gick det, inte hos fotoaffären)). 

Sen har vi ju gjort det gamla vanliga som man gör när man är hemma med barn, dvs. lagat mat, torkat upp maten från människor och golv samt aktiverat oss eftersom jag tillhör den skaran som inte bara kan gå hemma och dega under lediga dagar med barnen. Så vi gick vi till Erikshjälpen och fikade. 

Min fundering är; skulle det verkligen vara bättre att ha mer energibalans eller skulle det enbart resultera i att jag förvisso gjorde det jag skulle alla dagar men samtidigt aldrig hade det där lilla extra som gör att jag ibland har inspiration till hur mycket som helst? Någon som vet?

Någonstans mitt i allt detta hann jag dessutom fundera över något så banalt som vad som kommer hända i nästan avsnitt av True Blood när Bill kommer att komma hem till Sookie när hon äntligen fått till det med Eric Northman. Inte hur ska jag göra med loppisen eller borde jag kolla upp min foglossning eller så här skulle jag ha sagt till den personen när hen sa så utan vad kommer hända i nästa avsnitt av True Blood. Att ha sådana dagdrömmar måste vara det ultimata tecknet på att man har en bra dag.

älskade höst

Det var mörkt när jag körde hem genom den ganska öde staden ikväll. Stämningen fick mig att känna mig så lugn och trygg och samtidigt pirrig och väldigt lycklig. Höst på mina gator. Jag tror inte det finns något jag älskar mer. 

Jag ska väl erkänna att det förvisso existerade ett mindre hjälp-sommaren-är-slut-psykbryt när jag började jobba i måndags och solen fortfarande kändes som högsommar. Men sen har den där luften börjat komma, ni vet den lite friskare klarare luften. Och de där lukterna när naturen liksom svettas och luktar mycket mer, fast gott. Om ni förstår vad jag menar. Jag får en obeveklig lust att åka till alla platser jag upplevt höst och bara vandra omkring. 

Jag har funderat över varför hösten väcker så starka positiva känslor hos mig och jag tror faktiskt att en stor del beror på skolan. Jag har alltid tyckt om skolan. Alltid klarat mig bra, alltid haft kompisar. Aldrig någonsin velat ha längre sommarlov. De dagar jag haft en klump i magen inför att gå till skolan under min 12-åriga skoltid kan troligen räknas på en hand och då har det handlat om ytterst speciella tillfällen. Nej, varje höst var kul, jag hade en rolig och bra skoltid. Det är en ynnest att ha fått ha det så, det har jag förstått i efterhand. 

Att börja högskolan igen på hösten var ju också kalas eftersom det innebar att jag skulle få slippa slita på de icke-särskilt-välfungerande äldreboendena runt om i Stockholms förorter. Få pengar igen. Kanske få ett nytt erbjudanden om bostad från SSSB.

Det är under sensommar och tidig höst jag med entusiasm planerat hur resten av mitt liv ska se ut. Vilken resa jag ska spara pengar till, vilken träningsform jag ska satsa på (jo det är säkert!), hur min föräldraledighet ska se ut och hur mina relationer ska utvecklas och gödas. Jag ska nog börja ringa mina vänner mer. Vi kanske skulle åka på en romantisk weekend jag och J. Så brukar jag tänka och ibland blir det av.

Jag tror också att jag gillar hösten eftersom den ger ett mandat att gömma sig. Ni vet, sitta inne och pyssla, vara ensam. Min behov-av-ensamhet-status är i dagsläget högst oklar, jag har blivit lite socialt manisk sen min föräldraledighet, men i grunden har jag alltid varit en människa med ensambehov. Jag kände igen mig så mycket när en bekant berättade om att hennes dotter varit ensam hemma i tre dagar utan något på agendan och när min bekant frågade varför hon inte gjort en viss sak hade dottern svarat Jag hann inte. Jag förstår precis. Jag har fullständigt fullt upp när jag är själv. Med att.. Tja... Rensa anteckningarna på mobilen. Kolla upp nya låtar på spotify. Läsa en gammal dagbok. Eller bara att sortera något fullständigt oväsentligt.

Ljuvliga ljuvliga höst. Det här året planerar jag mitt nya liv som 80%:are. Vilken dag ska jag vara ledig? Vad ska jag och barnen göra? Vilka ska vi hälsa på över en helg? Ska jag kanske köpa mig ett par nya walkingskor? Ska jag kanske sluta röka? Kommer Johanna skämmas om jag tar med mig mina stavar när vi är ute och går?

I vilket fall kommer det bli peaches!

den här semestern har jag lärt mig att:

- alla inte är bekväma med att man slänger sig med benämningen "fitta" på det kvinnliga könsorganet, åtminstone inte utan förvarning.

- för att komma fram till hur mycket av det du planerat på semestern du faktiskt kommer hinna, ta det du planerat, dela med 2, ta den summan minus 3, sen har du det faktiska resultatet.

(- om det inte gäller böcker, då tar du det planerade antalet, minus alla utom en vilken du läser).

- inte ha dåligt samvete för att man prioriterar bad framför måsten. Det går lite lättare om man ignorerar aktiviteten hos sina grannar som byter tak, byter fönster, målar om panel, fixar fint i trädgården, har besök av snickare, elektriker och fan och hans moster.

- det krävs så lite för att få till den där riktiga semesterkänslan. Så som att åka ner och köpa jordgubbar och färskt bröd att äta till frukost. Eller att köpa en äkta papperstidning.

- det är inte alltid så lätt att sålla bland vilka saker som är faktiska och inbillade måsten. Och ibland vet man inte det förrän efteråt.

- det här med facebookuppehåll på semestern känns både överskattat och nonchalant, åtminstone för en sån som jag som håller många av mina sociala kontakter vid liv genom just det forumet. Ska man behöva börja ringa folk istället? Glöm det.

- sömn ingår inte som en självklar komponent i småbarnsföräldrarnas semester. Jag började jobba idag och så här trött tror jag aldrig att jag har varit.

semesterfilosofi

Jag är nog trött.

Jag orkar inte tänka mer på barnrummen, altanen och snickarna, förrådsrensningen, dammet, logistiken, barnkalasen, trädgården, maten, loppisen, bjudningarna med tillhörande presenter och de igengrodda avloppen. 

Jag ORKAR inte!

Jag vill bara sitta eller ligga och glo på valfri skärm resten av semestern. Kan jag få göra det bara snälla ordentliga lutherpersonlighet?

Inte? 

Nä men då går jag väl upp och skruvar och sorterar lite till då för fan. Men tack för pratstunden.

flera råd blir ett

Jag brukar ibland sysselsätta mig här på bloggen med att ge råd till mig själv när jag var yngre. Jag vet inte varför, kanske vill jag markera för mig själv att jag blir äldre och visare, vad vet jag.

Jag skulle nu iallafall vilja skrota alla tidigare givna råd till den unga miss orbison till förmån för ett som kommer få ditt liv roligare och enklare på alla sätt:

KÖP BRA VERKTYG!

uppe

Jag känner att jag är på banan igen och det är skönt.

Jag läser en bok.

Jag ser film, blir berörd och sitter med J och googlar efteråt för att jag både vill och orkar snöa in på saker.

Jag intresserar mig för musik, spotifyar låtar jag hör direkt och kollar upp olika tips som legat i dvala det senaste året. Lucinda Williams till exempel.

Jag bryr mig om hur jag ser ut, i den mån det går alltså. Jag finner det nöjsamt att titta på kläder och skor, och har börjat följa stylistmänniskor på instagram. Det var länge sen det var så.

Sen är jag glad också. Glad i mina barn, glad i mina relationer. Jag har en viss förmåga att höja min blick från trasslet, betrakta det på avstånd och se något annat än bara trassel. Om man vill va elak kan man säga att jag är en tradig och överanalyserande soctant. Om man vill vara snäll kan man säga som min kompis sa när jag gjort något intressantare än det egentligen var genom x antal minuters ält: Vilket spännande liv du har! Fast du tänker för mycket. 

Jag hoppas att jag kommer vara här uppe ett tag nu.

en rolig grej

Imorgon ska jag iväg på en efterlängtad tjejhelg. Det är så oerhört lyxigt att få packa ner badkläder och veta att man kommer få ligga och steka ohämmat hur länge som helst med ett enda fokus - att steka - samt att få doppa sig the-not-so-barnvänlig-style dvs. från bryggan. SÅ lyxigt! 

Jag har packat ner några av de mama-tidningar som trillat ner i brevlådan de senaste månaderna och som blivit liggande olästa (såklart, det visste jag ju) och jag ser så fram emot att få slöläsa dessa och Ottar och någon bok på tåget dit. 

Sen kanske vi går en promenad. Dricker ett glas vin. Äter färdigt en måltid. Och om vi dessutom förmodar att jag kommer ha två nätters sömn framför mig (Livan har haft ett par sömnlösa nätter pga. hunger/magont/nya tänder/myggbett/utvecklingsfas/eller vad det nu är vi vet faktiskt inte riktigt) så har jag bara en sak att säga: 

halleluja!

(Fast jag ser jättemycket fram emot mer familjesemester också efter det, det var så mysigt att fara iväg så allihopa! Men det får vi ta en annan dag).

egentid

Det finns faktiskt en sak med egentid som jag inte gillar och det är att jag planerar för så mycket att jag inte hinner med hälften. 

Det mest akuta är naturligtvis att packa. Packa, tvätta färdigt, ladda kamerabatteriet, leta upp kamerabatteriladdaren, leta upp bilförsäkringspapprena eftersom jag inatt vaknade och började yra om att jag inte har en aning om hur vi gör och vem vi ringer om vi får motorstopp i semestertrafiken.

Jag skulle behöva packa upp mina loppisfynd och räkna ut hur mycket jag egentligen blev skyldig min kära vän (som också visade sig vara en mycket bra gå-i-affären-kompis eftersom hon, om hon nu kände någon irritation över att det tar fem år för mig att göra inköp, lyckades dölja det mycket väl!). 

Jag har tänkt att jag ska sy och måla lite. Funderar även på hur jag ska lyckas trolla fram lite mat utan någon som helst ansträngning från min sida.

Sen råkade jag ju sätta mig här i solstolen för att varva ner. Jag har inte suttit i en stol i solen en enda gång i år (undantag när jag intagit min lunch på jobbet. Då brukar jag sällan hinna hoppa i en bikini). Jag inbillar mig att jag kanske borde få sitta här en stund. Även om ångesten över alla saker jag borde göra istället drar ner stämningen något (läs MYCKET).

Jag är tacksam över att jag får ha såna här dagar ibland!