att ersätta ett gammalt beteende

Det fanns en tid då jag ägnade ganska mycket kraft åt att diskutera saker på nätet. Min kompis C kunde säga ”har du varit ute och skrivit igen?” när jag uppenbart lagt tid på det istället för andra, mer återhämtande saker i mitt alldeles för begränsade liv.

Till mitt försvar kan sägas att jag nog tyckte jag bedrev nån slags opinionsbildning. Om barnen och föräldrarna och diagnoserna och den skeva synen på oss från familjebehandlare och lärare och traumapsykologer och jag vet inte allt. 

Jag slutade med detta efter ett tag. Tror jag vande mig vid att folk kommer tycka jag är en ”curlingmamma som bara jagar diagnos till sina barn” alt en mamma som själv traumatiserat dem på oklart sätt och att det går att gå genom livet trots att andra tycker och tänker väldigt elaka och okunniga saker om en. 

Dessutom tycker jag egentligen att man ska få tycka och säga vad man vill för kan man inte det kan man inte heller komma fram till nya, förhoppningsvis klokare, saker. Du får tex använda det gamla ordet för chokladboll men jag får också stå bakom och undra över det och kanske tycka du är obildad och pinsam. Det är bådas vår rätt. 

Men ibland får jag då återfall. Sist resulterade det i att en kränkt kärring från norra Sverige skrev ett felstavat mail till funktionsbrevlådan på min dåvarande arbetsplats om att det jobbar en olämplig kurator där. Just den gången var det snökaoset på E22 där folk blev fast i timmar som fick topplocket att gå. Kommentarsfältet fylldes av Kålle rediga personer som raljerade över hur dumma folk var som satte sig i bilar utan tält och isdubbar, ungefär samtidigt som detta folk satt fast och frös och upplevde ett skräckfyllt dygn. Jag blev så jävla arg. Inte orimlig eller otrevlig men tydlig. Sen dess har jag hållit käft eftersom det kändes som ett tecken från Gud - Låt kommentarsfälten vara någon gång! 

Så i morse blev det nästan ett bakslag igen efter att ha läst kommentarerna i detta kommentarsfält. 

Jag började skriva frenetiskt till Conny och Stefan eller vad de nu hette att socialtjänst är socialtjänst, inte polis, att man knappast bara jobbar med kriminella, att de inte har en aning om hur mycket socialtjänsten gör, hur många barn och familjer de hjälper, hur svårt det är att arbeta med behandling med personer som inte är så motiverade, varför det inte alls är konstigt med gymkort och att de borde sluta böla om sossarna och medier och hårdare tag varenda vaken sekund.

Men! 

Sen kom jag på att det här är inte saker jag ska hålla på med. Det finns ingen vinst för mig att behöva bemöta idioter i flera dagar för att jag skrivit en kommentar på Facebook. 

Och på något sätt kom jag på varför jag ibland behöver blogga.