Jag konstaterar att jag fortfarande känner. Idag i ett rasande tempo mellan en fin känsla av att kunna hjälpa min kunniga kollega med något för en gångs skull. Till känslan jag känt ett par gånger genom livet och hoppats att aldrig mer känna - den av att vara tråkigast på festen. Att inte komma till sin rätt. Bli blyg och säga fel saker. Jag tror känslan är skam.
Däremellan hann jag bli varm i hjärtat av en kämpande patient, irriterad över det där sjukvårdssnacket som jag inte förstår samt lite nykär i min partner eftersom han äntligen ringde och sökte hjälp för sina snarkningar. Allt som kan göra de vuxna piggare och effektivisera vardagspusslet gör en nämligen nykär vid 40 plus.
Jag är glad att jag fortfarande känner.
För jag tror medicinen fått full effekt nu och jag var rädd för att inte känna.
Samtidigt är jag lite mer avtrubbad. Jag kände inte samma ”jag måste prata stress” i samband med en social situation då jag alltid känt så. Jag känner mig inte lika stressad på morgonen och har till och med varit mer i tid än i otid vid lämningarna de senaste veckorna. Jag har kunnat säga nej utan att förgås av skuld (vilket också betyder att jag blivit bättre på att säga JA eftersom jag annars inte skulle behöva säga nej. Bra!). Jag fastnar inte i negativa tankegångar om mig själv. Och när mitt barn kom hem från skolan och vittnade om att man gjort noll av vår överenskommelse - trots detta mycket kritiska skede då vi åter är nära hemmasitteri- då blev jag bara väldigt tydlig och lösningsfokuserad. Ett besviket mail till samtliga berörda trots den uppenbara risken att någon då inte skulle tycka lika mycket om mig.
Utöver det är jag både effektivare, piggare och mer fokuserad och känslorna av att vilja fly har minskat.
Patienten föreslås därför fortsätta med samma dos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar